Finalen i Aten - 5 dagar kvar
Liverpools sex Europacupfinaler
En resa som tar oss till Rom 1977, London 1978, Paris 1981, Rom igen 1984, Bryssel 1985 och Istanbul 2005.
Liverpool – Borussia Mönchengaldbach 3-1 (1-0)
25 maj 1977 - Olympiastadion (57 000) i Rom
Lag: Clemence; Neal, Smith, Hughes (k), Jones; Case McDermott, R Kennedy; Keegan, Heighway, Callaghan
Avb: Fairclough, McDonnell, Johnson, Waddle, Lindsay
1-0 McDermott (28)
1-1 Simonsen (51)
2-1 Smith (65)
3-1 Neal (83, str)
Bara dagar efter att ha förlorat FA-cupfinalen mot Manchester United reste Liverpool till Rom fast beslutna om att inte förlora två finaler på raken. McDermott gav Liverpool ledningen efter ett typiskt Liverpoolanfall innan Simonsen kvitterade strax efter paus.
Med en dryg timme spelad steg dock Smith högst i straffområdet och kunde nicka in Highways inlägg för 2-1. Med åtta minuter kvar trixade sig Keegan fram i tyskarnas straffområde och inte ens Bert Vogts kunde stoppa honom med justa medel. Resultatet blev en straff som Phil Neal förvaltade på bästa sätt och därmed var den första Europacupbucklan i hamn.
Liverpool – FC Brügge 1-0 (0-0)
10 maj 1978 – Wembley Stadium (92 000) i London
Lag: Clemence; Neal, Thompson, Hansen, Hughes (k); Case (Heighway), Souness, McDermott, R Kennedy; Dalglish, Fairclough
Avb: Ogrizovic, Jones, Callaghan, Irwin
1-0 Dalglish (65)
En upprepning av UEFA-cupfinalen 1976 (femton spelare från den matchen deltog även den här gången) och återigen stod Liverpool som segrare.
En trist tillställning såg belgarna ligga tillbakadragna och vänta på en kontring medan Liverpool inte lät sig stressas utan spelade lugnt och metodiskt. Halvvägs in i den andra halvleken slog Souness en öppnande djupledsboll fram till Dalglish som chippade bollen över målvakten för sitt 30 mål för säsongen.
Brügge tvingades nu anfalla och nära slutet rensade Thompson bort bollen på mållinjen, men sett till hela matchen hade det varit orättvist om det nått en förlängning.
Liverpool – Real Madrid 1-0 (0-0)
27 maj 1981 – Parc des Princes (48 360) i Paris
Clemence; Neal, Thompson (k), Hansen, A Kennedy; Lee, McDermott, Souness, R Kennedy; Dalglish (87 Case), Johnson
Avb: Ogrizovic, Irwin, Money, Gayle
1-0 A Kennedy (81)
Liverpool hade slutat femma i ligan (enda gången utanför topp två under 17 säsonger) och var beroende av en seger i finalen för att få försvara titeln nästkommande säsong (var har jag hört det här förut…). För motståndet stod sexfaldiga vinnarna i Europacupen Real Madrid och på förhand var det en verklig drömfinal.
Men som så många gånger blir finaler sällan särskilt underhållande och det här var ännu en i raden av dem. Souness vann mittfältskampen, vilket gjorde att Liverpool hade hela tiden ett litet övertag, men målen uteblev och det hela såg ut att gå till förlängning när Liverpool vann ett inkast högt upp på vänsterkanten.
Bollen hamnade hos Alan Kennedy som trots att David Johnson, som befann sig vid straffpunkten, skrek att han ville ha bollen valde att fortsätta mot mål och avslutade på egen hand förbi målvakten.
Liverpool bevakade ledningen under de tio minuter som återstod och inkasserade därmed sin tredje inteckning i Europacuppokalen på fem säsonger – mycket imponerande.
Liverpool – AS Roma 4-2 e.s (1-1, 1-1, 1-1)
30 maj 1984 – Olympiastadion (69 693) i Rom
Lag: Grobbelaar; Neal, Lawrenson, Hansen, A Kennedy; Johnston (72 Nicol), Lee, Souness (k), Whelan; Dalglish (94 Robinson), Rush
Avb: Bolder, Hodgson, Gillespie
1-0 Neal (14)
1-1 Pruzzo (44)
Tillbaka där den första Europacuptiteln säkrades skulle Liverpool jaga en fjärde seger under svenska domaren Erik Erikssons överinseende och man tvingades göra det mot ett lag som spelade på sin hemmaplan. Det kom att bli det enda tillfället hittills när ett lag förlorat en europeisk cupfinal på hemmaplan.
Med en kvart spelad tappade Romamålvakten ett inlägg från Craig Johnston och Phil Neal som befann sig uppe i offensivt straffområde högg på returen och satte 1-0. Det föranledde en anstormning från italienaren som till slut fick utdelning precis före pausvilan när Pruzzo nickade in kvitteringen bakom Bruce Grobbelaar.
Resten av matchen liksom förlängningen förblev mållös och straffläggning vidtog således. Steve Nicol sköt Liverpools första straff högt över följt av mål av Di Bartholomei och Neal. Grobbelaar räddade sedan Bruno Contis straff följt av mål från Souness, Righetti och Rush, vilket gav Liverpool ledningen med totalt 3-2.
Det var då Grobbelaar tog fram sina spaghettiben när det var dags för Graziani att slå Romas fjärde straff. Nerverna svek och han drog bollen högt över. Det innebar att Alan Kennedy för andra gången kunde bli matchhjälte i en Europacupfinale och visst gjorde han inget misstag, utan säkrade bucklan med sitt 4-2-mål.
Liverpools femte Europacupfinal spelades mot Juventus på Heyselstadion den 29 maj 1985 och kom att handla om allt annat än fotboll. Jag nöjer mig med att säga att Juventus vann efter ett straffmål av Michel Platini i den 58 matchminuten. Straffen utdömdes felaktigt, eftersom förseelsen skedde utanför straffområdet.
AC Milan – Liverpool 5-6 e.s. (3-0, 3-3, 3-3)
25 maj 2005 – Atatûrkstadion (81 283) i Istanbul
Lag: Dudek; Finnan (46 Hamann), Carragher, Hyypiä, Traoré; Alonso; Garcia, Gerrard, Riise; Kewell (23 Smicer); Baros (85 Cissé)
1-0 Maldini (14)
2-0 Crespo (39)
3-0 Crespo (44)
3-1 Gerrard (54)
3-2 Smicer (56)
3-3 Alonso (60)
Shevchenko – 3-3
Smicer – 3-4
Kaká – 4-4
Riise – 4-4
Tomasson – 5-4
Cissé – 5-5
Pirlo – 5-5
Hamann – 5-6
Serginho – 5-6
Den här finalen skulle aldrig kunna göras film om eftersom den hade tett sig så osannolik att ingen hade ansett att det skulle kunna hända på riktigt och man måste verkligen ha sett den för att förstå – om man nu gör det ens då.
Liverpool blev fullständigt sönderskurna av Kakás löpningar och djupledsbollar mot en Hernan Crespo som löpte stora hål i Liverpools backlinje. Inte hjälpte det direkt att Maldini satte 1-0 redan efter 52 sekunder och att Harry Kewell tvingades avbryta matchen skadad efter drygt 20 minuter.
Det stod 0-3 i halvtid efter två snabba spikar i kistan precis före pausen och ytterligare en skada på Steve Finnan påtvingade Rafael Benítez ännu ett byte. Att Dietmar Hamann byttes in i halvtid var ett rent taktiskt drag och inte påtvingat, men troligen hade Djimi Traoré fått kliva av om inte Finnan skadat sig. Hur som helst innebar Hamanns rutinerade ankararbete på mittfältet att stormen bedarrade och att Liverpool reste fördämningar mot flodvågorna. Nu skulle vi lyckas hålla nere siffrorna åtminstone.
Men hoppet om något mer tändes när Gerrard nickade in reduceringen tio minuter efter halvtid och det som jag själv anser vara det för vändningen viktigaste ögonblicket, Smicers 2-3-mål, kom så nära inpå att matchen för Milan måste ha gått från ”nåja, ett mål gör ingen skillnad och vi har fortfarande två att gå på” till ”herregud vad hände, nu får vi inte tappa det här”. När Gerrard hakades av Gattuso inom en legendarisk sexminutersperiod och Alonso satte sin straffretur var ställningen 3-3 och känslan var ”hur skulle Liverpool kunna förlora en sådan här final?”.
Det gjorde Liverpool inte heller, men det krävdes en förlängning som tömde varenda spelare till krampnivå och sista svettdroppen och där Jerzy Dudek gjorde en en-gång-i-livet-räddning på Andrev Schevchenkos närskott i slutminuten av förlängningen. I straffläggningen blev Dudek ännu större hjälte med två räddningar, men vi minns även Hamann som trots att ha brutit foten satte en av ytterst få straffsparkar han någonsin tagit i sin karriär och hur Smicer, denna ofta hånade spelare, avslutade sin tid i Liverpool på bästa sätt med att i tillägg till 2-3-målet sätta Liverpools första straff.
