Säsongen som tog oss tillbaka till Europa
Efter att ha svängt rejält med höga toppar och djupa dalar så lyckades Moyes äntligen få sina mannar att åstadkomma en stabil och stark säsong rakt igenom där man tillslut säkrade Europaspel med en sjätteplats.
Nyckeln till det stabila spelet kan ha att göra med att Moyes värvade de spelare han ville ha tidigt och kunde köra en hel försäsong med hela den trupp han ville ha. Andy Johnson, Tim Howard och Joleon Lescott skulle nämligen visa sig vara mycket viktiga under säsongen och man kan lugnt säga att Moyes inte gjort några felköp i kategori ”Kröldrup” här inte. Alla tre var mycket bra säsongen igenom och framför allt Lescott har varit ännu bättre än man kunnat hoppas på.
Säsongen började väldigt bra trots att första matchen mot Watford hemma på Goodison Park, som visserligen slutade med tre poäng, inte var så övertygande. Desto mer övertygande var man dock i den fjärde omgången då säsongens första derby mot våra röda ärkerivaler ägde rum. Man krossade The Shite med 3-0 och Johnson gjorde två mål. Målgesten där Andy visar 3-0 med sina fingrar kommer alltid att vara en klassiker. Att Reina framstod som en pajas vid målet gjorde ju inte saken sämre!
Vinsten mot Liverpool gav Everton tre vinster och en oavgjord efter fyra matcher och man skulle fortsätta producera även om det blev lite fler kryss. Första förlusten kom först efter åtta ligamatcher då Boro besegrade oss på Riverside.
AJ gjorde sex mål på de åtta första matcherna, vilket var lite chockande då han inte gjort ett enda på hela försäsongen, men det gäller ju att göra mål när gäller något… Men efter de där åtta matcherna gick AJ in i period då han hade extremt svårt att göra mål. 13 matcher på raken skulle gå mellan 30:e september och 23:e december innan han återigen fick sätta den. Efter det höll han en ganska jämn målproduktion tills han blev skadad och missade de fyra sista matcherna. Han stannade på tolv mål varav två var från straffpunkten och en var i cupen vilket nog hursomhelst är helt ok men vi förväntar oss nog lite mer av denne speedkula nästa säsong.
Man tog en fin skalp när man fick oavgjort på Anfield och därmed blev obesegrade mot rivalerna. Den matchen var i början av februari och efter det fortsätta man ta poäng och de egentliga plumparna i protokollet var nog matcherna mot Tottenham och Manchester United hemma på GP. Mot Tottenham började man dåligt men man kämpade sig tillbaka i matchen och man hade kvitterat och det kändes som man skulle gå för segern men då valde Moyes att göra en rejäl blunder och fegade med byten och det straffades då Spurs istället tog hem segern. Mot United var man påväg mot en klassiker då man ledde med 2-0 en bit in i andra efter att inlånade Manuel Fernandes gjort ett mycket grant mål efter ett kanonskott. Men efter att unge Iain Turner (som stod eftersom Howard inte fick spela av artighetsskäl till Man Utd som man köpt spelaren från efter att först kommit på lån) som innan spelat hur stabilt som helst helt plötsligt tappade ett helt vanligt inlägg helt oattackerad och vips så hade de röda djävlarna med Mr Shrek (oj förlåt alla Manure-fans och Svenskafans.com redaktörer) i spetsen vänt på steken och istället för total eufori så blev det nattsvart. Men annars så var det stabilt spel säsongen ut.
Stabilt är gärna ett ord jag förknippar denna säsong med. Det var inte så att vi spelade strålande fotboll och att vi var på tapeten lika mycket som när vi kom fyra för två år sedan. Men vi höll oss däruppe och spelade helt enkelt stabilt och tog poäng. Det mycket tack vare ett bländade bra försvarsspel där Moyes valt att placera Lescott som vänsterback då alla de andra tjugofem vänsterbackarna var skadade och rutinerade Alan Stubbs fick bilda mittlås med Joseph Yobo (som för övrigt spelade varenda minut av säsongen) och eftersom även vår ordinarie högerback Tony Hibbert var skadad för merparten av säsongen så fick Phil Neville ta hand om den positionen. Neville som är mycket bättre som ytterback än mittfältare i mina ögon gjorde en stabil säsong och gjorde en hel del assist med sina fina inlägg.
Faktum är att bara de fyra topplagen släppte in färre mål än oss och hade en bättre målskillnad än oss. Våra +16 kan jämföras med Tottenham som kom femma som hade +3 i målskillnad. Imponerande! Inte alls likt oss…
Mittfältet bestod till första delen av säsongen av Leon Osman och Mikel Arteta på kanterna och Lee Carsley (som startade i samtliga matcher under säsongen) och Simon Davies i mitten. Osman och Davies bytte dock position en del mellan matcherna. Men efter att Davies inte alls haft en så direkt lyckad tid i Everton så såldes han till Fulham i vintras och istället lånade man in Fernandes från Benfica. Portugisen fick spela en del och många charmades av hans fina dragningar och eleganta passningar. Får se om Manuele spelar på GP i höst.
Annars så var det mindre speltid för Tim Cahill som bara spelade 16 matcher på säsongen men ändå han med att göra sju mål. Han var briljant ända tills han blev skadad i november i skitmatchen mot Aston Villa som självfallet flera av oss svenska supportrar var väg och såg. Tur att de som åkte för att se sista hemmamatchen för säsongen mot Pompey och då fick en betydligt bättre match att glädja sig åt. Cahill hann knappt komma tillbaka innan han åter blev skadad igen och missade resten av säsongen. Så trots att en våra absolut bästa och viktigaste spelare bara var tillgänglig mindre än halva säsongen så lyckades vi så pass bra ändå. Starkt.
I anfallet så var förutom AJ, ungdomarna James Vaughan och Victor Anichebe två riktiga glädjeämnen. De kommer att med lite mer rutin bli viktiga för oss framöver. James McFadden och James Beattie insatser var dock mindre imponerande. Faddy kunde blixtra till med något mål (som det otroligt fina och viktiga målet i slutminuten mot Charlton), men Biffa var en katastrof rakt över. Två mål gjorde han på hela säsongen och bägge var från straffpunkten! Och han kan inte skylla på dåligt med speltid för det hade han inte. Han gjorde mer än dubbelt så många matcher från start än både Vaughan och Anichebe, men ändå lyckades ungtupparna göra fyra mål var utan behöva sätta någon från straffpunkten. Nä Beattie har verkligen inte gjort någon succé sedan han anlände till Merseyside.
Någon som gjorde succé’ var däremot Mikel Arteta. Snacka om briljant spelare! Hans offensiva kvaliteter har denna säsong utnyttjats på ett utmärkt sätt då han från sin kantposition styrt spelet med sitt fina passningsspel och sin speluppfattningsförmåga. Han är även en kämpe och det syns att spanjoren spelat i skotska ligan då han inte tvekar att gå in i en hård närkamp och han kämpar för laget. Med Lescott var han helt klart säsongens spelare.
En annan som varit enormt viktig men kanske inte fått så mycket uppmärksamhet är Lee Carsley. Han kämpar mycket i det tysta och får mycket skit för egentligen ingenting då han inte gör de där finterna som dagens supportrar tydligen räknar högre än ett perfekt positionsspel där motståndets bästa spelare tas bort helt ur matchen. Den här säsongen spelade han från start varje match, det gjorde han inte förra året pga skada, något som också märktes! Det verkar nu som om han är på väg bort från klubben vilket jag tycker är synd, visst är han till åren men ett par säsonger till har han kvar.
Med en kort sammanfattning kan man säga att detta var en stabil och bra säsong och man hoppas att Moyes kan bygga vidare på det här nu. Har glömt och nämnt cuperna men det är väl lika bra det med tanke på hur det som vanligt slutade... Men, Europe here we come! Hoppas vi lyckas bättre denna gång (satans Collina)!
