RESA: Rangers-Chelsea, We are the people!
Mötet på Ibrox är redan kultförklarat i supporterkretsar. Ändå hade varken Glasgow eller matchen särskilt mycket att bjuda på.
“You’re nae hitting the police mate, there’s nae chance.”
Med de orden förklarade skotske flygplatsarbetaren John Smeaton för pressen vad som fick honom att för några veckor sedan gå till attack mot terroristerna som slog till mot Glasgows flygplats och som sedan gav sig på polisen efter det misslyckade attentatsförsöket.
"I ran up there to leather him. I piled in and tried to get a kick in. He was swinging at me, shouting Allah this and Allah that”.
Med några välriktade smällar fick Smeaton stopp på en av terroristerna.
“Glasgow doesn't accept this. This is Glasgow; we'll set aboot ye”, påpekade han.
Över en natt blev Smeaton en skotsk nationalhjälte men också en sinnebild för det brittiska motståndet mot terrorism. På en hemisda till Smeatons ära har beundrare redan samlat ihop pengar till 1 400 öl åt honom på Glasgow Airport Holiday Inn, intill hans arbetsplats.
Om det var lätt att notera Glasgow Airport Holiday Inn när man anlände till Glasgows flygplats så var det i det närmaste omöjligt att inte notera Smeatons närvaro på Ibrox. Ett enormt jubel mötte flygplatshjälten från både Rangers- och Chelseafans när han paraderades på planen före lördagens försäsongsmatch. En brittisk hjälte. Så passande. För det var den brittiska samhörigheten som med samma självklart som floden Clyde flöt genom Glasgow denna helg.
Men den stora dagen tog inte sin början på Ibrox. Den började många timmar tidigare. Från mobiltelefonen letades sig ljudet från väckarklockan fram, skaklassikern ”The Israelites” med Desmond Dekker.
“Get up in the morning, slaving for bread, sir,
so that every mouth can be fed.
Poooor me, the Israelite.”
Inte för att man behövde upp och slava annat än genom att duscha och ta på sig kläder i rapp takt. Inte för att man hade fler munnar att mätta än sin egen i en frukostservering på Quality Hotel. Inte för att man var någon utarmad svart man med tro på rötter i någon afrikansk ursprungsbefolkning i Kanaans land. För att tycka synd om sig själv räckte det bra med att bara tillhöra Chelseabefolkningen i kiltarnas land som tvingades upp i ottan för att festa.
Det var lördag, klockan var 07.30.
Poooor me, the Chelseaite.
Efter några kvarters vandring började solens strålar skära sig genom molntäcket och Ibis Hotel tornade upp sig. Eller rättare sagt, det smög sig fram bakom det betydligt stöddigare Novotel. Harri, Inger, Thomas, Linda, Mats och Matte. Alla bodde de där. Alla utom Milo. Milo och jag hade provsmakat Glasgow redan under fredagen och nickat instämmande åt varandra när de första intrycken av den skotska staden summerades över några öl med ord som ”intetsägande”, ”ocharmig” och ”långa raka gator som leder ingenstans”. Två oblyga unga tjejer med några promille i kroppen hade snackat med oss på kvällen. Efter det var vi nog också överens om att Glasgow-dialekten, glaswegian, påminde mer om swahili än engelska. Nattdjuret Milo hade hunnit med att ytterligare utforskning av staden i skydd av mörkret, men var likväl vid Hotel Ibis på lördagsmorgon och hoppade liksom resten av oss svenska Glasgowpionjärer in i taxibilarna som rullat fram. Mot Cathcart Road, Rutherglen. Var det nu låg.
Taxin tog sig genom staden, över floden, och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Målet var 20 Social Club. Et av dessa ställen dit man kommer på inbjudan och kan lapa pints före pubarna öppnar. Harri – vem annars? – hade ordnat biljetter. ”A day for the Blues Brothers” stod det på biljetten, som pryddes av Rangers och Chelseas klubbemblem mot en bakgrund av den brittiska flaggan. Det här var förfest i vänners lag. Det var första mötet mellan lagen på över 20 år, men många hade setts förut. Två uppsättningar supportergrupper med ett dunkelt förflutet, där protestantism respektive huliganism satt djupa avtryck och högervindar blåst. 200 Chelsea och ungefär lika många Rangers var väntade.
När taxin efter fortsatt färd bland slitna förortsbyggen och overallprydda chavs till slut hittade fram, var det som att ta steget in i en annan värld. Bakom den oansenliga tegelfasaden doldes en labyrint till lokal med tre barer, drottningbilder och den röda handen, den gamla nordirländska flaggan, prydandes väggar. Det var inget ställe att kliva in i med Celtic-tröja, om man säger så. Vi var bland de första gästerna. Ett gäng svenskar. Kanske inte de mest väntade gästerna av den klunga som hängde vid biljardbordet med anletsdrag som skvallrade om ett hårt liv och pins som proklamerade brittisk stolthet. Men där var vi. I en soffa avnjöt vi en stund senare öl och mat. Till och med Harris torra skämt kändes för en stund uthärdliga. Själva huvudlokalen hade snabbt fyllts på och vid lunchtid bågnade lokalens alla vråer av hundratals Rangers och Chelsea. En del vänner från förr. En del nya vänner. Även våra vänner. För Matthew, Boss, Paul, Colin, Julian och alla de andra hade också hittat dit. Från huvudlokalen trängde sig Rutherglen Bluebells envetna toner från trummor och flöjter på. Det visade sig senare vara bara ett av många ställen där Rangers och Chelsea värmde upp till uråldrig protestantisk marschmusik. För en del fanns en betydelse i det. För de flesta andra tycktes det mest vara förströelse och minnen från en svunnen tid.
Klockan hann rinna iväg till två och plötsligt stod det avfärd på agendan. En Chelsea Supporters Sweden-tröja överlämnades som tack för besöket till en förvånad och tacksam ägare, innan vi begav oss mot dörren. Milo konstaterade något förvånat att han inte ens hunnit bli onykter. Utanför stod fyra förbokade bussar. Men framför dem stod också polisen. Alla fick rada upp sig på led och en efter en säga sitt namn och födelseplats till en videofilmande polis. Det gemytliga stämningen från 20 Social Club försvann. Men iväg kom vi. I fullpackade bussar gled vi fram genom först slitna kvarter och sedan de mer mondäna förorterna innan vi under övervakning slutligen dumpades vid bortasektionen på Ibrox. Första besöket. Det barnsliga pirret av att vara på outforskad fotbollsmark spred sig.
Synen inne på arenan var mäktig. Över 50.000 åskådare på plats. För en träningsmatch. Hur många som var Chelsea är oklart. 2.000 fanns på den officiella bortaläktaren med oss. Det fanns säkert minst lika många på andra läktare, troligen betydligt fler. Rangersfans på läktaren ovan hjälpte oss att hänga upp den svenska Chelseaflaggan. Men det tog inte mer än tio minuter så var de många Chelseaflaggorna på sektionen nedplockade då de täckte delar av reklamskyltar. En bild av fotboll på 2000-talet. En annan och mer behaglig var åsynen av en banderoll på Rangersläktaren: ''Jose - thank you for Seville”, syftandes på Portos finalseger mot Celtic i Uefacupfinalen 2003. Banden mellan Rangers och Chelsea fans har tagit sig nya uttryck. Det handlar inte längre bara om politiska skäl. Det var också värmande att se hur Rangers fans mangrant reste sig upp och applåderade Frank Lampard varje gång han närmade sig något hörn på planen för att slå en hörnspark. Vilken kontrast mot vad man är van vid från andra arenor. Sången på läktaren var däremot mer den förväntade. ”Rule Britannia” och ”God Save the Queen” rullade inte oväntat gång efter annan runt arenan arenan. Men Rangersfansen deltog också i mer primitiva utspel som ”We hate Tottenham”, "Who the fuck are Man United" och Chelseafansen svarade med att delta i ”We hate Celtic”, och framför allt så blev ”Chelsea Rangers, Chelsea Rangers, oh-oh, oh-oh” snabbt en publikfavoriten. Ingenstans mer så än under Broomloan Front-läktaren, där Chelsea på den ena sidan ett staket och poliser, och Rangers på den andra fyllde halvtidspausen med gemensam allsång med både fyndiga ramsor och galna ”Bouncy, Bouncy” men också politiskt inkorrekta sånger. Sådana som numera är förbjudna på Ibrox och Celtic Park. Den supportermässiga smekmånaden fortsatte i andra halvlek och delar av Chelseapubliken applåderade till och med stillsamt när Rangers Nacho Novo och Filip Sebo smällde in två överraskande mål på slutet, som fick Rangersfansen att jubla som om man just vunnit Champions League. I slutändan hade de i stället en svår kvalmatch mot montenegrinerna från FK Zeta tre dagar senare för att överhuvudtaget ha en chans att komma med i Champions League.
En fördel med en träningsmatch är att man kan lämna den därhän, obekymrad över resultatet. Så var det också för oss. Stämningen hade varit imponerande på Ibrox och segerrusiga Rangersfans ville inte släppa känslan ännu. Inte heller ville de släppa oss Chelseafans. När vår svenska flagga kom fram var det som om Rangers fans tranformerades till japaner och kamerorna gick i ett. Sedan följde hälsningar, applåder, lyckönskningar, ryggdunkningar. Med denna annorlunda bortamatchsupplevelse bakom oss lämnade vi Ibrox. Vart visste vi inte riktigt. Vi gick i motsatt riktning mot de flesta. Med tanke på hur pass beresta en del av oss var i dessa sammanhang, så var det förvånande hur desorienterade vi nu var. Kanske hade ölen på social club tagit mer ändå. Eller så var det bara en tidigare okänd och kollektiv inre önskan att se mer av Glasgow-förorter som förde oss på en vandring bland motorvägar och byggen innan vi till slut fann en tågstation. Minutvisaren hade vandrat ett helt varv runt urtavlan sedan vi lämnade Ibrox vackra huvudentré bakom oss, sol hade blivit till regn och en isande vind hade piskat oss där vi tog skydd under en viadukt. Hungriga och utmattade kunde man förvänta en stillsam resa tillbaka till centrum, till det sövande ljudet av tåget färd över rälsen. Det räckte med tre tjejer i 15-årsåldern för att slå hål på den föreställningen. De bjöd nämligen på en alldeles egen. Klädda i höftkorta kjolar, med benvärmare, alldeles för höga klackar, alldeles för kraftfullt sminkade och framför allt alldeles för fulla raggla de högljudda omkring i vagnen. Det var varken första eller sista gången man såg dessa bleka unga varelser vandrades omkring i en dimma. Svenska ungdomar ligger i lä, var ett intryck som var svårt att släppa efter två utgångskvällar i Glasgow.
Den angelägna jakten på ett mål mat på restaurang var länge lika hopplös som Chelseas jakt på ett mål mot Rangers. Kombinationen av lördag kväll, inget bokat och stort sällskap var inte den mest lyckosamma. Men en italiensk restaurang förbarmade sig över oss, och i källarlokalen satte vi på kort tid i oss vad som sannolikt var resans godaste måltid. Med nyvunnen energi och sms-kontakt med de engelska polarna, ramlade vi kort stund senare in på Bar Europa. Det blev en lång kväll. Tomas, Linda, Harri och Inger var de första att troppa av några timmar senare för en stillsam avslutning på hotellet. Men ”Matsarna” lät sina smittsamma skratt rulla från en fåtöljgrupp till midnatt. Milo, Matthew, Paul och jag hade svårt att lämna bardisken, där ölen avlöste varandra i en ganska imponerande takt med tanke på att det nu var tolv timmar sedan dagens första pint runnit ner i strupen. Men midnatt var också mer än jag klarade av trots underhållande diskussioner allt från degraderingsspöket 1983, via lämlarnas tillvaro till Milos namn, som i England är detsamma som en populär karaktär i barnprogrammet Tweenies. Åldern, alkoholen eller vad det nu var som tog ut sin rätt, sände ut mantraliknande signaler ”hem, hem, hem, hem” och till slut föll jag till föga. Matthew och Milo – förstås – var starkare.
Dagen efter är alltid dagen efter, och när en stad till synes har så lite att bjuda på som Glasgow så passerar den förbi i makligt tempo. Solen sken när svenskrepresentationen inför hemfärden på olika håll efter shoppinggatan Buchanan Street fyllde på packningen med souvenirer. För egen del bland annat med boken ”How football explains the world”. Vid åsynen av titeln kom tankarna tillbaka på en mäktig sång från lördagen.
”We are the people! klapp-klapp, klapp-klapp-klapp”.
Som så mycket annat i den infekterade fotbollsvärlden i Glasgow kan religiösa konnotationer hittas även i de mest triviala sånger (we are the people – det utvalda folket). Men i mina öron låter det som romantik. Supporterromantik. Det är vi som är folket. Fotbollsfolket. Inte spelarna, inte ledarna, inte förbunden, utan vi.
”We are the people! klapp-klapp, klapp-klapp-klapp”.
Taxiresan ut till flygplatsen var underhållning. Den storvuxne chauffören var pratsam men fick oftast omedelbart frågan ”Sorry?” tillbaka eller ett ansträngt nickanden i hopp om att ansikten som såg frågetecken inte skulle synas. Att förstå glaswegian tar tid, även om Matte i framsätet verkade klarade det bättre än undertecknad. Han skrattade högt när chauffören skämtade om chauffören i Harris, Ingers, Tomas och Lindas bil. Matte berättade att vår chaufför påpekat hur illa den andra chauffören luktade.
De andra hade anlänt till Prestwick, men för egen del var det första gången. Väggarna på flygplatsen var nedsmetade med flyplatsens slogan: ”Pure Dead Brilliant”. För en kort stund smög sig tanken på att det var ett ganska olyckligt val av slogan, om terrorattacken mot systerflygplatsen lyckats. Men den suddades snabbt ut. I stället framträdde omedelbart bilden av John Smeaton, taxichauffören och andra stolta Glasgowbor. Protestanter eller katoliker, de skulle aldrig skulle acceptera sådana angrepp.
“Glasgow doesn't accept this. This is Glasgow; we'll set aboot ye”.
Epilog. Matchen anses ha varit så lyckad att många fans hoppas på att det kan bli en årlig sammankomst. Några har till och med startat en petition om det.
