Bröndby by Billy
Ännu en resekrönika från Bröndby - denna gång från Billy Blue.
”Helvete! Jag har glömt biljetterna!” Där står man på perrongen på Malmö södra och väntar på Öresundspendeln över till Köpenhamn när insikten slår ned som en blixt i skallen på en. Förnärmat tittar jag på närmste man, MILO, och fräser:
”Det här är ditt fel.”
”Hur kan det vara mitt fel?”
”Jag frågade ju om det var något mer jag skulle komma ihåg innan vi stack från Clacky – och du sa inget, ingen sa något, så det är ert fel!” Både Bingo-Berra och Joel tittade till storögt.
Äntligen droppade ironin ned och Milo återgäldade mitt sneda leende och lämnade över en hundring till taxin. Jag stack iväg som ett skott och tänkte att det kunde vara fan så mycket värre. Jag hade upptäckt min miss innan vi stack till Danmark och som tur var låg biljetterna på Clacksters köksbord och väntade, inte hemma i Uddevalla eller i Milos lägenhet där vi varit dagen innan. Taxichaffisen, ännu en av dessa självutnämnda experter på varifrån Roman Ambramovitj fått sina pengar ifrån plågade mig samvetsgrant hela vägen och det enda av värde han sa var att en av RA´s privata piloter bodde i området och att RA´s hade inte mindre än fem lyxyachter, men att han bara använt två… Häligt med skadeglada experter när man har bråttom till ölen i Köpenhamn för att ladda inför en Chelseamatch.
Det är nu snart nio år sedan jag gjorde en liknande tripp till Danmarks huvudstad. Då var det FC Köpenhamn och Cupvinnarcupen som stod på menyn, och på samma sätt som denna gång var det tänkt att uppladdningen skulle ske på Spunk bar på Istedgade i centrala Köpenhamn. Den gången hade jag mött upp med Fred från Lund och Clacky boende i Malmö men ursprungligen från Fulham. Tillsamman hade vi åkt över och träffat danske Hdot och Asger (kända respektive ökända på Chelseas chatsida) samt något tusental engelska supportrar. Brian Laudrup hade gjort matchens enda mål och skrivit på för FCK samma kväll. Bisarrt värre och jag minns att vi kryssade runt i Köpenhamns sämre kvarter skanderandes: ”You can stick Brian Laudrup up our arse!” Väldigt subtilt. Samma höst hade jag sett Chelsea spela mot Helsingborg och sedermera mot Vålerengen för att inte nämna matchen på våren på Råsunda i Stockholm. Även om 1998 var ett exceptionellt år hade man alltså under tidrymden ett år chansen att se Chelsea spela i norden inte mindre än fyra gånger, fem förresten , om man räknar in Tromsö matchen, men dit är det ju längre än att ta sig till SW6! Så när nu chansen att se Chelsea spela i norden igen dök upp tvekade jag inte särskilt länge. Tydligen gjorde rätt många CSS:are samma kalkyl för det skulle visa sig att träningsmatchen mot Bröndyn, blev en av de matcher som CSS varit bäst representerade på någonsin.
Med biljetterna säkert på plats i innerfickan kom vi oss så småningom över sundet. Där började det vanliga kaoset med mobiltelefonsamtal och sms om olika mötesplatser. Vi skulle möta upp Harri och Västeråsgänget på Spunkbar och fick sms om att de redan var på plats och med ölen rinnande i struparna. Så vi ilade nästan genom Köpenhamns central och till Istedgade, knappt utan att ge de intressanta affärerna i området en blick. Så rusade vi in på Spunkbar – bara för att finna hela puben öde. Vi var inte sist in, vi var först! Så det var bara att köra igång och beställa in öl och vänta in de andra. Och vi beställde in öl som om vi gått igenom öknar för att ta oss dit. Strax dök Louise upp med familj, och festen tog ytterligare fart när Harri & co anslöt. Mitt i allt kaos dök så min gamle vän Hdot upp, med familj, så även det blev ett kärt återseende. Livet lekte igen!
Nu återstod dock ett par små problem. Jag hade dagarna innan konstaterat att våra biljetter gällde, inte för Chelsea sektionen utan för Bröndbyns supportrarnas huvudsektion på Faxe tribunalen. Efter kontakt med Bröndbyn hade vi lovats, eller rättare sagt starkts uppmanats till att byta biljetterna, vilket kanske skulle vara klokt eftersom vi hade för avsikt att sätta upp Socrates svenska Chelsea flagga. Det är inte helt säkert att det hade uppskattats till fullo av våra danska värdar. Så kort sagt var vi tvungna att ge oss av alldeles för tidigt från Spunkbar och ta taxin ut till Bröndby Park. Väl där anslöt Clacky från Malmö och vi kunde efter lite palaver byta våra biljetter (Tack återigen Bröndbyns Lars Olsen om du, mot förmodan läser denna krönika) och till och med Joel kunde andas ut. Efter en påfallande billig middag med fler öl på Café Bröndbyn begav vi oss till Hotel Bröndby Park där resten av CSS skulle träffas. Vid det här laget hade det börjat komma riktigt mycket folk till området och rykten om slagsmål och polisingripande for redan i luften. Bröndbyns supportrar har ett grundmurat dåligt rykte, och anses urskillningslöst ge sig på både scarfers och småbarnsfamiljer. Av detta såg jag dock inte ett skvatt, utan de kontakter jag hade med Bröndby fans var utan undantag positiva, även om vi lite provokativt sjöng Chelseasånger för allt vad tygen höll vid det här laget. Det enda vi såg var en och annan polissiren och springande poliser som rusade nedför gatan utanför hotellet.
När vi kom in på Hotell Bröndby Park möttes vi av mängder av CSS:are. Matte Bonetti, Wilhelmsson, GAIS-Håkan Soxey, Mats, Jacobsson, Oscar m fl tillhörde de gamla bekantskaperna, men snart nog träffade jag på grabbar som jag nästan bara stött på via nätet – Fredde, FL, Chelz och inte minst Lovén. Vilken skön lirare! En cigarett i mungipan, en öl i handen och ett snett leende på samt en härlig svada – hela tiden. Eller som MILO konstaterade på hemvägen dagen efter – ”Fan tänk dig vilken mardröm om du ska sövas inför en operation och så dyker den grabben upp!” Även om vi partajade i en hotell reception var stämningen underbart trevlig och vi tilläts mer eller mindre ta över hotellet.
En annan bekanskap som knöts var med prästen Martin Swan, killen som höll i en fina ceremonin när Peter Osgood begravdes. Genomtrevlig kille, om än med en något annorlunda framtoning jämfört med herr Lovén.
Snart nog närmade sig kick-off och vi lämnade en med tomma ölflaskor belamrad hotellreception. Egentligen hade vi inte biljetter till Chelseas sektion, men Bröndbyns matchvärdar var kloka nog att låta oss alla gå in på samma sektion. Väl inne höll vi den blå fanan högt. Jag stod ett tag bredvid Cathy från London som inte missat en Chelseamatch på 29 år och hon var imponerad av CSS kören (för det var mest vi som hördes). Att ca tusen engelsmän skulle vara på plats håller jag för otroligt, men vi hördes och låg i av allt vi var värda. Den danska polisen hade en ganska avslappnad afton och de blev inte så lite häpna över att de denna dag sats att vakta ett större sällskap svenska Chelsea supportrar.
Chelsea vann matchen med 2-0, båda målen gjorda att Didier Drogba, det tror jag alla vet vid det här laget. Som träningsmatch betraktat vad den ganska intetsägande och en del undrade över varför vi valt att möta just Bröndbyn som en sista match innan Charity Shield. Min teori är att Adidas haft ett finger med i spelet. Adidas är en av Bröndbyns huvudsponsorer.
Efter matchen fortsatte partyt på Hotell Bröndby Park, innan vi sent på natten och glada i hatten tog oss hemåt.
Ett stort tack till alla som gjorde även denna resa till en oförglömlig skatt att vårda. När jag drygt ett dygn efter matchens slut kröp ned i min koj i segelbåten med namnet SeaChel i Hunnebostrand gjorde jag det med ett trött leende på läpparna. Ett särskilt tack till Milo och Clacky som gav mig husrum och till Bingo-Berra och Joel som var mina närmsta medresenärer – jag har funderat på att skaffa en sån där väg GPS, särskilt efter malören som sånär hade gjort att vi hamnat i Kalmar…
//Billy Blue
PS. Bildkvalitén är inte den bästa. Jag hade bara med mig en mobilkamera så håll till godo.
