Krönika: Bland lipsillar och plast fans
Det är med en blandning av avsky och förundran som man läser hur vissa fans av diverse klubbar ser på sin situation. Ordet "kris" kan tydligen betyda både det ena och det andra, beroende på hur människan uppfattar saker och ting i sin närhet. En människa kan ha en livskris, en förlorad anhörig, vantrivsel på sitt jobb eller utbränd som oftast utbrytande faktorer. Det säger jag ingenting om. Man är inte mer än människor, även om Det Blå Partiet tydligt markerat att vi visst är mer än människor, därför ska det sparkas och ta av dem som redan ligger. Det finns väl inget som heter utbränd, eller utsliten? Nej, visst och det är ju jävligt lätt att säga från någon som sitter på sitt feta arsle och håvar in 100 000 tals kronor i månaden. Den "bakåtvända Robin Hood effekten" skulle jag vilja kalla det. Ta från de fattiga och ge mer till de rika.
Nåväl, detta är ingen politisk krönika utan den inriktar sig till de lipsillar på diverse forum här på svenskafans och i det verkliga livet som lyckas med bedriften att måla Fan på väggen efter två ynka omgångar av Premier League. "Det sämsta jag sett", "kommer inte bli guld i år", "pinsamt", "skrattretande", "sparka tränaren", och lite annat smått och gott kommer rinnande från de små händer tillhörande dessa plast fans och lipsillar. När det blåser snålt kommer de passionerade, hängivna och stolta anhängarna fram ur kulliserna och påpekar att småglinen fan ta mig får skärpa till sig. De finns i alla klubbar, och på alla platser i vårt samhälle. En stadig vägg att luta sig mot när det blåser orkanvindar hej vilt. Men efter två omgångar av en serie som sträcker sig från augusti till maj, 38 omgångar och sjuhundratrettioåtta tillfällen att göra slag i saken och utmana toppen igen? Är det rätt att låta "de hängivna" få ta den här smällen redan och försöka trösta de ledsna barnen, torka deras tårar och försöka förklara att det minsann säkert kommer vända och vinsterna garanterat kommer komma? Mycket har man varit med om i sina dagar som Leeds supporter och om det är något man lärt sig så är det att bita ihop. Det kommer alltid en ny match, en ny säsong och ett nytt kapitel i livet som fotbollssupporter. Man lär sig och försöker förstå innebörden i att älska ett fotbollslag. Det har inget att göra med att vinna troféer, vara bäst, slåss och leva jävel. Att älska ett fotbollslag handlar om passion. Att oavsett resultat och liga kunna stå stark och vara den där väggen när det blåser snålt. Att känna i hjärtat hur kärleken växer inom sig även om förlusterna blir fler och fler. Det är vad som kännetecknar en riktig fotbollssupporter.
En av de sista saker min pappa sa till mig var, att ju tyngre det är ju mer måste man kämpa. Orden kan tolkas på lite olika sätt. Han sa det till mig efter en fotbollsmatch när jag hade varit med och förlorat med Kalmar FF mot IFK Norrköping för många år sedan. Jag kan inte säga att jag tog till mig vad han sa just då, men ord har en förmåga att växa i betydelse när man aldrig mer kommer få höra dom sägas igen från människan som uttalat dom. Pappa gick bort och mitt liv blev ett helvete, men jag kämpade och klarade mig igenom det även om jag har ett stort ärr på hjärtat format som ett sorgset minne. Mitt liv som Leeds supporter har inneburit dystra nerflyttningar, ideliga förluster och tråkiga besked om administration. Fast trots all skit så sitter man fortfarande kvar här, och den där förlusten betyder inte lika mycket längre. Man vet att en dag kommer man upp igen, sträcker på sig och ser allt med nya ögon. Laget och livet börjar så småningom leka igen och det är först då man inser hur gott det är att vinna.
Jag har för mig att jag skrev i en krönika för ganska länge sedan att man inte kan veta hur underbart det är att vinna utan att känna på hur det är att förlora. Jag tycker det är så jävla sant för att vara ärlig. Alla som spelat i ett framgångsrikt ungdomslag i sina unga år vet ju hur otroligt jobbigt det kändes, efter att ha vunnit, vunnit och vunnit och till slut säger det pang och en förlust kommer. Då grät man, jag då jävlar grät man. För många blir det en smäll som är svår att hantera. Idrottsmän i unga år har en väldigt stark tendens att tappa intresset om man inte får chansen att vara framgångsrik under en längre period. När andra lag helt plötsligt kommer ikapp och börjar vinna slutar helt plötsligt de där grabbarna från det framgångsrika ungdomslaget fortare än kvickt. Dom kan inte hantera förluster. En kan gå an, men flera stycken? Det som inte fanns i deras värld blev helt plötsligt en dyster verklighet. Andra hade kommit ikapp och då var det inte längre lika roligt. Då gick det inte att gå på halvfart länge, så man valde att sluta istället.
Halvfart. Det kan beskrivas på många av dagens framgångsrika klubbars supportrar. De finns där bara för att man vinner. Det är liksom coolt att hålla på ett lag som bara vinner och vinner. Det har blivit så coolt att man inte ens längre kan ta att spela oavgjort i de två första omgångarna av Premier League. Då är det något som är allvarligt fel med dagens ungdomar och deras kärlek till fotbollen och sin klubb. Kommer dem klara av att växa upp och lira i ett lag som inte bara vinner? Kommer dem klara av att bibehålla sin kärlek för sitt klubblag när det blåser RIKTIGT snålt? Jag tror inte det och jag ser det som ett stort problem.
Man har genom åren, självklart sett Leeds supportrar komma och gå. Ingen är de som inte säger att Leeds för några år sedan var ett fantastiskt lag. Hur många plast supportrar hade vi haft nu om framgången hade fortsatt? Det är en bra fråga, men något som är större och mer betydande är de fantastiska supportrar som är kvar och står lika stolta som förr om åren. De ÄKTA fansen, vi är fortfarande här och vi gråter minsann inte för en obetydande förlust. Vi har större saker att tänka på. Vi drömmer, och fantiserar om när vi kommer tillbaka. De drömmarna släpper vi aldrig, det är vårt levebröd. Då betyder en förlust (eller oavgjord) match så otroligt lite....
Till alla lipsillar och plast supportrar som gråter över en förlorad poäng; ta er för satingen i kragen och väx upp. Kärleken till ett fotbollslag handlar om så jävla mycket mer. Hantera en förlust eller låt "de hängivna" slippa trösta er vid varje tillfälle då det blåser snålt!
Till alla "de hängivna", trogna och betydande supportrar till scums (läs Man Utd), Liverpool, Chelsea och Arsenal; fortsätt älska, stå starka och låt kärleken växa. Ni har vart med om framgångar och motgångar de flesta av er och vet hur det skulle vara om det plötsligt skulle säga stopp. Lär era yngre supportrar vad fotboll egentligen handlar om. PASSION.
Till alla övriga fans av de mindre klubbarna i de olika serierna i Sverige, England, Danmark, Norge och övriga Europa; fortsätt älska, en vacker dag får vi framgång och då smakar vinster, som sagt, så otroligt mycket mer underbart!
Till sist vill jag bara visa er vad äkta supporterskap är. Leeds har förlorat och förlorat, blivit nerflyttade, gått igenom en lång administration med -15 poäng som resultat och tappat många betydande spelare. Men här är resultatet av all skit vi gått igenom: (länk-->) Tranmere - Leeds 1-2, hyllningar efter matchen
Lär er och lycka till!
