En lektion i konsten att förstöra en fotbollsklubb.
Det här är sagan om en gammal anrik fotbollsklubb, dess supportrar och en ordförande från helvetet. Sanningshalten i den här sagan får anses ligga i betraktarens öga. Sagan bygger till stor del på hörsägen även om viss fakta naturligtvis är obestridlig.
Sheffield Wednesday bildades redan 1867 och är därmed en av det engelska seriesystemets äldsta fotbollsklubbar. Genom åren har det blivit en del framgångar bland annat har klubben vunnit fyra engelska ligatitlar och tre FA-cuptitlar. Aboutaball.co.uk har ett eget system för att historiskt ranka fotbollsklubbar i olika länder. På denna ranking hamnar Wednesday för tillfället på tolfte plats http://www.aboutaball.co.uk/html2/rankings/ranking.php. Tyvärr är nog klubben mest känd för att vara det lag vars hemmaarena, Hillsborough, den 15 april 1989 var skådeplatsen för en av de värsta fotbollsrelaterade katastroferna genom alla tider. Vila i frid kära fotbollsvänner.
När jag ändå är inne på ämnet fotbollsvänner och supportrar kan det vara på sin plats att presentera huvudrollsinnehavare nummer två i min lilla saga. Sheffield Wednesday har lyckats bygga upp en relativt stor skara trogna anhängare. Man har följt laget i både vått och torrt. Publiksiffrorna har alltid varit relativt stabila (till skillnad mot lagets spel). Publiksnittet senaste året i Premier League (1999) var omkring 25 000 att jämföra med 23 100 när laget nådde sin näst sämsta placering genom tiderna, sjuttonde plats i tredjedivisionen, fem år senare. Om man har i åtanke att lag som Manchester United och Liverpool i regel tar med sig betydligt fler bortasupportrar till matcherna än lag som Torquay och Brentford innebär det här i realiteten att antalet hemmafans sannolikt ökat sedan åren i Premier League. Sheffield Wednesdays supportrar är också kända för att vara starka på resande fot. Man innehar exempelvis rekordet för antalet supportrar på Millennium Stadium i Cardiff efter att man sålt inte mindre än 41 000 biljetter till Play Off-finalen i League One mot Hartlepool 2004/05. En förändring är dock nära förestående…
Mannen som bör hållas ytterst ansvarig för denna förändring är Dave Allen. Dave Allen tog över som ordförande i Sheffield Wednesday 2003. Allen har ingen egentlig koppling till varken fotboll eller Wednesday utan är istället en renodlad affärsman som tjänat sina pengar genom att skinna andra (casino- och racingverksamhet). Sedan han tog över som ordförande har Allen på alla sätt och vis gjort sitt yttersta för att framhäva sin egen förträfflighet, helst genom att trampa på andra, i Allens ögon, odugliga varelser. Allen är en mästare i konsten att ljuga och dupera – tyvärr tycks en stor del av de ovan omtalade anhängarna till Sheffield Wednesday samtidigt vara mästare på att blunda och lyssna.
Strax efter att han tillträtt som ordförande anställer Dave Allen den relativt omeriterade och okände Chris Turner som manager för klubben. Laget kämpar då för att undvika nedflyttning från Championship. Allen hävdar att han valt Turner eftersom denne är rätt man för klubben. Han pratar snabbt bort spekulationer om att Turner valts för att denne var ett billigt alternativ som dessutom borde gå hem hos supportrarna eftersom han tidigare varit en populär spelare hos klubben. Turner lovar guld och gröna skogar och talar om ”Europa inom fem år”. Allen är så säker på att han anställt rätt man att han lovar att själv avgå om Turner, mot all förmodan, skulle komma att misslyckas. Sin första säsong i klubben lyckas Turner få klubben degraderad. Detta anses tydligen inte vara ett misslyckande eftersom såväl Turner som Allen finns kvar i klubben säsongen efter. Denna säsong lyckas Turner med konststycket att guida Sheffield Wednesday till lagets näst sämsta ligaplacering i lagets snart 130 åriga historia. Inte heller detta tycks vara ett misslyckande i Allens ögon eftersom Turner och Allen fortfarande finns kvar vid uppstarten av följande säsong. Efter att Turner återigen visat sin oduglighet som fotbollstränare får han slutligen sparken tio matcher in på säsongen 2004/05. Allens gamla löfte om att han själv är personligt ansvarig för ett eventuellt misslyckande från Turner tycks dock vara glömt… Allen sitter kvar på sitt feta arsle.
I samband med att klubben nådde sin näst sämsta placering genom tiderna genomförde några livstidslånga supportrar till Sheffield Wednesday en protest som kom att kallas Black Balloon. Protesten gick i princip ut på att man protesterade mot ledningens skötsel av föreningen genom att släppa ut svarta ballonger under årets sista match. De två supportrar som låg bakom protestaktionen belönades med avstängning från Hillsborough på obestämd tid. En av dem är än idag portad från arenan. Hans enda brott var att han öppet visade sitt missnöje mot ledningen. Allen förklarade i och med detta krig mot supportrarna, ett krig som pågår ännu.
Allen lät under sina första år som ordförande sitt eget företag (Napoleons Casino) agera tröjsponsor åt Sheffield Wednesday. Som tack för reklamplatsen belönades klubben, enligt rykten, med fantasisumman £50 000 per år. Kaffepengar i dessa sammanhang. Allen har, som jag förstått saken, under sin tid som ordförande inte investerat en krona i klubben. Däremot har han lånat ut pengar till klubben (förmodligen till ockerränta). Enda anledningen till att Allen inte gör en Bates och försätter klubben i administration är att han själv är fordringsägare. Tro inget annat. Någon barmhärtig samarit är han inte.
Efter att Turner fått sparken anställdes Paul Sturrock som manager för klubben. Sturrock förde klubben till uppflyttning redan under sin första säsong som tränare och blev mycket populär hos fansen. Några veckor in på Sturrocks tredje säsong kallar klubben stolt till presskonferens där man meddelar att man förlängt Sturrocks kontrakt med tre år. Allt är frid och fröjd tills Allen vaknar på fel sida sängen ungefär tre veckor senare och plötsligt ger Sturrock sparken… Hur man först kan förlänga någons kontrakt med tre år för att sedan några veckor senare ge samme person sparken övergår mitt förstånd. Klubbens ekonomi är inte den bästa och inte blir den bättre av att betala en extra tränarlön i tre år… Sannolikt var det så att Allen hade svårt, mycket svårt, att acceptera att Sturrock trots klubbens motgångar var omåttligt populär bland supportrarna samtidigt som Allen själv var hatad av desamma.
Efter att Sturrock fått sparken var missnöjet bland supportrar större än någonsin ditintills. På forum runt om på nätet skrevs mängder av hårda ord och en större protest mot ledningen arrangerades återigen i samband med en match. Undertecknad deltog själv vid protesten. Den här protesten är starten på en tid som måste med facit i hand måste ses som den mörkaste i klubbens historia. För att bättre illustrera detta tänkte jag berätta historien om en alldeles särskild Wednesdayanhängare. För enkelhetens skull kan vi kalla honom Farfar. Farfar har sedan han föddes någon gång under mitten av 1900-talet varit en trogen Wednesdayite. Från 1970 fram till och med förra hösten hade denne supporter endast missat en handfull hemmamatcher på Hillsborough och samtidigt rest till otaliga bortamatcher. Farfar var också en storpostare på diverse wednesdayforum på nätet I samband med att han åt middag i klubbens vip-restaurang, ditbjuden av executive-box-innehavare, blev Farfar plötsligt ombedd av säkerhetspersonal att lämna restaurangavdelningen på arenan. Han var inte längre önskvärd som supporter hette det. Chockad och ledsen lämnade farfar inte bara restaurangen utan också Hillsborough – kanske för gott. Utöver Farfar förlorade givetvis också klubben executive-box-innehavaren som kund. De £150 000 denne supporter årligen betalade för sin box ser klubben idag ingenting utav. Historien väckte viss uppmärksamhet på nätet men efter en vecka eller så blev det alldeles tyst och Farfar försvann spårlöst.
Efter att Sturrock fått sparken anställs Brian Laws som manager för klubben. Laws gör succé och lyckas nästan att föra laget till Play Off innan säsongen är avslutad. Tyvärr såldes lagets bästa back Bougherra (£3 000 000 till Charlton) under januaris transferfönster varefter spelet rasade ihop och drömmen om Play Off krasades. I samband med försäljningen lovade Allen att pengarna skulle investeras i laget. Efter att säsongen avslutats lovade Allen, återigen, att det skulle storsatsas. Målet för kommande säsong var uppflyttning. Så följde då årets Silly Season. En Silly Season fylld av bakslag och lögner. Med facit i hand kan vi konstatera att ytterligare tre nyckelspelare lämnat (Coughlan, MacLean och Brunt) utan att någon värd att nämnas värvats. Laget befinner sig för tillfället på sista plats i The Championship. En plats man mycket väl kan komma att stanna på under resten av säsongen om inte ett smärre mirakel inträffar.
När det gäller klubbens politik och förhållandet mellan ledning och supportrar är det än värre ställt. Under sommaren ryktades det om att klubben var på väg att säljas till en rad olika namn. Mitt under den värsta ryktesspridningen återuppstod plötsligen Farfar på ett forum. Farfar bad om ursäkt för sitt plötsliga försvinnande och förklarade sedan att anledningen till att han försvunnit är att klubbens i hans hjärta är mitt uppe i en stämningsprocess gentemot honom.
Strax efter att han slängts ut ifrån restaurangen på Hillsborough mottog Farfar ett brev ifrån en advokat som sade sig representera Sheffield Wednesday. I brevet framfördes krav på en ursäkt för vad som Farfar påstods ha skrivit på olika forum om ledningens sätt att sköta klubben, utöver kravet på en ursäkt och ett omedelbart stopp på debattinlägg från Farfars sida framförde också klubben ett krav på ersättning för processkostnader. Som jag minns det gällde kravet en ersättning på omkring 30 000kr. Farfar blev naturligtvis bestört över brevet och kraven men vanlig arbetare som han är insåg han snart att han inte hade mycket att sätta emot klubbens ledning (läs Allen) och deras miljoner. Han funderade dock över att summan, 30 000kr, kunde vara så pass hög och svarade därför att han erbjöd sig att betala förutsatt att klubben kunde specificera kostnaderna. Den enda kostnad Farfar kände till vid den här tidpunkten var ju nämligen kostnaden för det kravbrev som skickats vilken rimligtvis inte borde uppgå till 30 000kr. Efter att ha skrivit sitt svar till klubben tog det många månader innan han åter hörde av klubben någon gång i februari. När han väl gjorde det var det i form av en preliminär stämningsansökan gällande närmare 500 000kr som klubben ansåg att Farfar skulle betala för att han baktalat ledningen på Internet. Den här gången blev Farfar fullständigt perplex. Inte nog med att han inte längre kunde se på sitt forna favoritlag, nu krävde laget dessutom honom på 500 000kr som straff för att han vart kritisk mot den uppenbara misskötsel som försiggått bakom kulisserna. Som tur var för Farfars skull nådde nyheten om stämningen snart en annan Wednesdayanhängare. Denne anhängare talade med sin advokat om saken. Advokat erbjöd sig efter att ha gått igenom det befintliga materialet i fallet att kostnadsfritt hjälpa Farfar med rättsprocessen. Detta eftersom han ansåg att grunden för yrkandet var fullständigt befängt.
Farfar kunde med advokatens hjälp, och försäkran om framtida seger, skicka in ett svaromål där han förklarade sig icke villig att betala det yrkade beloppet. Klubben hade därefter fyra månader på sig att väcka talan om man ämnade driva saken vidare till en dyr domstolsprocess.
Tiden gick och Farfar kände sig efterhand ganska lugn. Det verkade som att ledningen äntligen kommit till sina sinnens fulla bruk och valt att avbryta denna sjuka hetsjakt på en ensam supporter. Tyvärr var det en falsk känsla av trygghet. I absolut sista sekund delgavs Farfar informationen om att klubben valt att dra saken inför domstol. Ledningen valde medvetet att låta Farfar våndas i maximal tid innan man fullföljde talan. En talan som utöver det otroliga lidande det orsakat den gode Farfar sannolikt också kommer att kosta klubben massvis med pengar. Gissningsvis är det väl hit som pengarna från spelarförsäljningar gått. De utlovade inköpen har, som sagt, lyst med sin frånvaro. Ledningen prioriterar alltså att trakassera sina egna anhängare framför att stärka det egna laget - fullkomligt sjukt.
Det är inte bara Adolf Hitler, Kim Jong II och andra kända diktatorer som gör vad de kan för att förtrycka och förvägra meningsmotståndare att yttra sig. Detta hat mot åsikts- och yttrandefrihet syns allt oftare även inom samhället i övrigt. Tyvärr.
I skrivande stund är rättsprocessen, så vitt jag vet, ännu inte avslutad.
Något som däremot är avslutat är ryktena kring ett övertagande av klubben. I slutet av juli kallade Dave Allen till presskonferens med anledning av ”the takeover”. De flesta förväntade sig därmed att ett övertagande äntligen var klart. Att en ny ägare skulle sätta sig i ledarstolen och leda klubben vidare. Riktigt så blev det dock inte. Vad som skedde var istället detta: http://www.youtube.com/watch?v=ntGheS9fMCs
För er som inte orkar kika på videoklippet kan jag avslöja att det är en sammanfattning av den presskonferens som sedermera hölls på Hillsborough. Under presskonferensen förklarar Allen att det inte blir någon försäljning. Han påstår att orsaken till detta är en grupp av fans kallade Wednesdayite. Wednesdayite äger 10 % av aktierna i klubben. Allen vill komma åt dessa 10 % utan att behöva betala för sig för att sedan kunna maximera sin profit vid en försäljning. Allen hävdar att dessa 10 % av aktierna utgör ett hinder för försäljning eftersom ingen ny ägare vill gå in i klubben om han inte får köpa minst 50 % av klubbens aktier. Att 90 % av klubbens aktier inte ägs av Wednesdayite tycks Allen ha missat. Utöver att skylla den misslyckade försäljningen av klubben på Wednesdayite går han också ett steg längre och kallar uttryckligen anhängare till klubben för ”scum”, ”cretins” och ”venomous bitch”. Allt detta i nationell TV på bästa sändningstid. Ibland undrar man om vår käre ordförande är från denna värld?
Allen har ännu, snart två månader efter den uppmärksammade presskonferensen, inte bett någon av dem som drabbades av hans oförklarliga vrede denna gång om ursäkt. Allt fler supportrar tycks dock vakna upp ur dvalan och inse vad som är på väg att hända med vår älskade klubb. Dagligen kan man läsa tröstlösa inlägg på forum från supportrar som fått nog, som inte längre orkar med att ge klubben sitt stöd så länge den nuvarande ledningen finns kvar. Jag förstår dem. Fullständigt.
Att klubbens situation idag kanske är värre än någonsin tidigare speglas inte bara av det faktum att vi ligger absolut sist i The Championship utan också av de svikande publiksiffrorna. Sheffield Wednesday spelade igår en hemmamatch mot Hartlepool, samma Hartlepool mot vilka man för tre år sedan kunde locka med 41 000 supportrar till Cardiff. Publiksiffran? Knappa 9 000 åskådare. En av de sämsta siffrorna någonsin för en tävlingsmatch på Hillsborough…
Många tycker att Bates är en avskyvärd man som förstört Leeds. Jag skulle välja Bates framför Allen som ordförande i Sheffield Wednesday åtta dagar i veckan. Det säger en del.
