KRÖNIKA: G14? Nej tack.
José Mourinho går emot klubbeliten och förespråkar Michael Platinis linje. Men Chelseas väg tycks redan utstakad. Snart är klubben en del av toppfotbollens lobbygrupp G14.
Någonstans gick det fel. Viljan hos unga att kämpa mot orättvisor blev felriktad. Kanske var det brister i matematiken. Av outgrundlig anledning fanns de i Rostock i juni och protesterade och förstörde för G8-möten. De borde i stället ha varit i Bryssel i dagarna och låtit sin frustration gå ut över G14-mötet.
För gräddan av europeisk klubbfotboll har smörjt kråset i den belgiska huvudstaden. På menyn stod för en gång skull inte bara pengar utan också fler medlemmar i det elitistiska sällskapet. De som en gång var 14 och som blev 18 ska nu bli cirka 45. Som en till omfånget imponerande sufflé består det nya initiativet mest av luft när man synar verket närmare.
Chelsea är en av klubbarna som väntas få en invitation och de dubbla regerande cupmästarna har tidigare inte gjort någon hemlighet av att man vill med. Peter Kenyon med sedvanligt brett leende, José Mourinho med sedvanlig cynism.
”Kanske har vi en chans att vinna Champions League om G14 blir G15, och vi finns med där makten är”, sade Mourinho efter förlusten mot Barcelona 2006.
Surt sa räven även om vindruvorna* måhända, men Mourinho har som alltid en poäng. Makten är hos G14. Organisationens inflytande är stort och kampen mot det europeiska fotbollsförbundet Uefa ständig och hård. Inget fel i det, kan tyckas. Bra att någon står upp för klubbarna mot Uefa. Men G14 står inte upp för något annat än sina egna intressen. Det intresset är att bli rikare. Och rikare. Och rikare. Gärna på bekostnad av alla andra och sportsliga intressen. Minns exempelvis bara för ett par år sedan när Champions League bestod av två gruppspel och det från röda G14-kvarter i Premier League fördes fram bisarra krav på garanterad plats i andra gruppspelsfasen.
Att G14 nu växer kan därför tyckas positivt. Det blir inte bara de allra mest snuskigt rika från ett fåtal länder som kan stångas med Uefa för att säkra kassaflödet. Men även om G14, utåt sett i alla fall, lagt ner kravet på en europeisk superliga så skulle det kravet kunna vitaliseras med fler representanter och vare sig G14 är 14, 18 eller 45 klubbar så representerar de fortfarande kvantitativt sett en liten del av den europeiska klubbfotbollen.
Det hela exemplifieras utmärkt av den senaste striden mellan Uefa och G14. Uefas ordförande Michel Platini vill låta nationella cupvinnare spela i Champions League-kvalet samt garantera dem fyra platser i det lukrativa gruppspelet. Det ska fungera som ett led i att höja statusen på det nationella cupspelet och framför allt att ge fler klubbar chansen att slåss om pengar och framgång. G14:s vd Thomas Kurth satte omedelbart ner foten.
”Vi är emot att ge cupvinnare plats i Champions League. Vi förstår inte varför cupvinnare ska spela i den här turneringen. Vi är mycket oroade för vad det ska betyda för kvaliteten och de skador (för fotbollen) det kan medföra”, sade Kurth häromdagen.
För engelsk del skulle Platinis idé innebära det att statusen på FA-cupen höjs. Den fjärde Champions League-platsen går inte till ligafyran utan ska i stället gå till FA-cupvinnaren. Manchester Uniteds manager reagerade med vrede.
”Champions League handlar om vad man presterar i ligan. Man kan vinna FA-cupen, som Chelsea förra säsongen, genom att spela mot ”nobodys” till åtminstone final eller semifinal. Är det förtjänt av en plats i Champions League?” frågar Fergie retoriskt.
Påpekandet är relevant. Det krävs sannolikt en bättre trupp för att komma fyra i Premier League än att vinna FA-cupen. Men Ferguson undviker förstås att ligafyror egentligen knappast är förtjänta av att vara i en ”mästar"-cup, att Europacupen i grund och botten är ett cupspel och liksom Uefacupen i rimlighetens namn kan få kompensera för den insomnade Cupvinnarcupen - samt förstås att tanken på spridning av Champions League-pengar i förlängningen kan gynna fotbollen och andra klubbar än de redan rika. Och är det för övrigt inte just den arrogansen som återfinns i citatet om Chelsea som kännetecknar de traditionella storklubbarnas tänkande? Att förringa rivaliserande klubbars insatser och i det här fallet också klassificera exempelvis en klubb som Tottenham (som Chelsea besegrade i kvartsfinal) som en ”nobody”? Därför var det något befriande att läsa att José Mourinho ser annorlunda på Platinis idéer. Han välkomnar dem.
”Vad jag tycker är min personliga åsikt och jag vet inte om det är Chelseas, men förklaringen som Platini gav mig är att fotboll på den högsta nivån måste ha representation från så många länder som möjligt. Det är svårt för Champions League att nå vissa länder, så han vill ta denna miljonärsliga till fler platser, inte bara till de mäktiga länderna som har pengarna och den högsta kvaliteten. Jag håller helt med honom, säger Mourinho, och ger förslaget om cupen tummen upp.
”Jag skulle vad glad över att se FA-cupvinnarna vara med. De stora lagen ska vara rädda för att sluta fyra, för i så fall så kanske man inte heller förtjänar att spela i Champions League”.
Kanske är det alltför idealistiskt att tro att man kan infoga sportsliga intressen i den krassa materialistiska verklighet där toppfotbollen spelas i dag. Men det är berömvärt att försöka. G14 har aldrig haft de ambitionerna och kommer aldrig att ha det. Därför är tanken på att Chelseas röst framöver bara blir en i G14-kören ganska deprimerande.
* Visst, det svenska ordspråket talar om rönnbär, men den fabel Aisopos en gång skrev handlade om vindruvor – och de kan minsann också vara sura.
Bakgrund G14:
* G14 bildades år 2000 som en röst för klubbarna mot Uefa och Fifa. Initialt bestod organisationen av 14 klubbar: Juventus, Milan, Inter (Italien), Liverpool, Manchester United (England), Barcelona, Real Madrid (Spanien), Bayern München, Dortmund (Tyskland), Marseille, Paris Saint-Germain (Frankrike), Ajax, PSV Eindhoven (Holland), Porto (Portugal).
* År 2002 tillkom Arsenal (England), Valencia (Spanien), Bayer Leverkusen (Tyskland), Lyon (Frankrike).
* Nuvarande president är Jean-Michel Aulas (Lyon).
* Genom åren har G14 främst förknippats med förtäckta hot om en europeisk utbrytarliga. Men organisationen har ofta tillbakavisat uppgifterna.
* Sedan ett par år tillbaka pågår en bitter kamp mellan Uefa och G14 om ersättning till klubbar för landslagsspelare som förbund ”lånar”. Fokus har kommit att hamna på en pågående rättstvist kring spelaren Abdelmajid Oulmers, som blev långtidsskadad på landslagsuppdrag och som G14 tagit till domstol. Fallet anses kunna leda till dom av Bosman-dimensioner. En del påpekar att det inte är mer än rätt att klubbar ska ha en rejäl ersättning, andra påpekar att de flesta förbund inte kommer att ha råd att ta hem spelare till landskamper.
* Monaco är den enda icke-medlemmen i G14 som spelat Champions League-final (2004) sedan organisationens bildande.
* Uefa lanserade i slutet 2006 European Professional Football Strategy Board, ett framtidsutskott med representanter från europeiska klubbar och förbund (bland annat Peter Kenyon) i ett försök att ta udden av G14.