Gästkrönika: You're in my heart, you're in my soul
Här kommer en gästkrönika från Emma Kvennberg som var på derbyt förra helgen och fick bevittna den tunga förlusten på plats.
Gåshuden har lagt sig men känslan sitter kvar. Det är en vecka nu sedan jag med solen i ryggen och i ett hav av Chang och Kejian-tröjor gick nedför Goodison Road för att för första gången äntra Goodison Park och säsongens i mitt tycke viktigaste match; Merseyside-derbyt mot Liverpool.
Före matchen sitter jag på puben tillsammans med ett gäng irländare och lokala journalister och får mellan Guinnessklunkarna ständigt anledning att återkomma till den härliga insikten att det är det här som är livet i dess rätta bemärkelse. Jag har tidigare kollat fotboll på engelsk mark men aldrig förut träffat så många supportrar av mitt eget lag på en och samma gång vilket är en överväldigande upplevelse för någon som framför storbildstv’n hemma i Umeå är van vid att omges av mestadels United, Pool och Arsenalfans.
Jag berättar för dem om Swedish Toffees-initiativet till officiell fanclub, att ett gäng kommer över i november för att kolla Sunderland och de låter hälsa att vi är hjärtligt välkomna. Tugget rör sig i övrigt kring det stundande derbyt, Uefa-cupen och den nya träningsanläggningen ute vid Finch Farm. Men framförallt diskuteras Evertons framtid som ”the people’s club” med anledning av den eventuella flytten från den på flera håll något slitna men historiskt så viktiga Goodison Park till förorten Kirkby.
Debatten har delat fansen i två läger vilket märks då vi 45 minuter innan avspark hinner få tvåsiffrigt med såväl ”Keep Everton in our city” som ”It’s time to move”-flygblad tryckta i handen på vår väg till Main Stand där stämningen är på topp. Redan innan Clattenburg, vars domslut senare skall komma att ifrågasättas då Liverpool möjligen fick en straff för mycket - men desto mer uppenbart vi en för lite, blåser igång matchen är min stämma hes av alla sånger och ramsor.
“It's a grand old team to play for,
It's a grand old team to support,
And if yer know your history,
It's enough to make your heart go wooooooow ”
Något referat från matchen är såhär en vecka efteråt knappast nödvändigt. Vad som däremot kan nämnas är att atmosfären efter 1-0 målet var en upplevelse som sent skall glömmas. Det är en obeskrivligt mäktig känsla att tillsammans med drygt 40 000 se kolorna göra mål, i synnerhet mot Liverpool, och man inser den verkliga vidden av toffeeuttrycket ”you’re in my heart, you’re in my soul”.
Efter slutsignalen beger vi oss till supporterbutiken. Solen, liksom den tidigare så goda atmosfären, har gått i moln och frustrationen över derbyförlusten ligger tung i luften. Sammanbitna käkar och tårfyllda blickar illustrerar det sedan årtionden tillbaka redan uppenbara. Fotboll är en av tämligen få saker som har förmågan att på allvar engagera människor av alla dess slag varpå det knappast förvånar att sporten brukar liknas vid en religion.
Själv brukar jag beskriva mitt förhållande till Premier League som en kärlekshistoria utan dess like och förra lördagen kändes det onekligen som att komma hem. Aldrig tidigare har det varit så tydligt varför jag på universitetet ägnar C-uppsatsen åt engelsk supporterkultur, varför jag frågar om fotbollslag istället för yrke när jag träffar nya människor på krogen, varför jag som trettonåring lade Veckorevyn åt sidan till förmån för FourFourTwo. Men framförallt, varför jag håller på Everton.
