Poängavdrag och spelarfruar
Anders Sjögren var förra helgen för första gången på besök i Leeds för att titta på stadens stora stoltheter Leeds United. Här kommer hans reseberättelse.
Så här i efterhand kan konstateras att jag valde rätt dagar och rätt match på Elland Road för mitt första besök i Leeds. Två dagar innan jag kom: ut i ”målarcupen” mot Bury (Leauge Two) och dagen efter jag åkt: ut i FA-cupen mot Hereford (League Two).Huvva!Men som sagt: det var lördagens seriematch mot Swindon som gällde. I matchprogrammets aktuella tabell för League One låg Leeds United i topp:10 poäng före Carlisle. Detta var alltså ”the real table” – utan 15 poängsavdrag, och någon annan tabell fanns inte att hitta i matchprogrammet. Nåväl, förhoppningsvis är snart de 15 minuspoängen ”överspelade” och den populäraste hejaklacksramsan under matchen var också denna: 15 points who gives a fuck, Super-Leeds and we´re going up.
Vi var 28 000 på Elland Road och med hjälp av sång och ”who gives a fuck”-ramsor var det inte svårt att trivas. Sämre blev det ju inte heller när anfallaren Jermaine Beckford satte en straff i nättaket i 32:a minuten. Särskilt inte som jag spelat 2 pund på Beckford som förste målskytt på Ladbrokes innan matchen. Belöning: 10 pund. I början av andra halvlek kvitterade Swindon sedan Matt Heath låtit sig snuvas alldeles för lätt av en Swindon anfallare. Nåväl, den gode Beckford satte sedan elegant tvåan efter en fin genomskärare från anfallskolleganTresor Kandal. Allt frid och fröjd med andra ord? Nej, det återstod en dryg halvtimme och särskilt sista kvarten osade det katt mest hela tiden framför Leeds-målet. Varför kan inte Leeds numera leda en match utan att det blir stora darren där bak? Jag vill minnas att det var likadant förra säsongen under de matcher som Viasat Sport sände från Championship. Men på det hela taget var nog Leeds seger rättvis och matchen hyfsat underhållande. Men inte är laget som i ”the good old days”. Svajigt i försvaret och tämligen uddlöst framför motståndarmål. Och däremellan? Mittfältet? Stundtals helt frånvarande. Båda anfallarna Beckford och Kandol är långa och relativt duktiga target-players, vilket leder till frestelsen att ”hoppa över mittfältet”och skicka höga bollar direkt från försvaret. Men med 3-4 Swindonförsvarare omedelbart i ryggen på de två anfallarna leder en sådan strategi inte till mycket.Nu fanns det dock ett lysande undantag på mittfältet: den unge Jonny Howson. Helt klart ett stort löfte: både slitvarg och finlirare, och när Howson fick bollen höjdes omedelbart tempot. I övrigt misstänker jag att det hade sett bättre ut med Thompson och Douglas på planen. Nu saknades båda. Fransmannen Seb Carol kom för sällan med i spelet och Dave Prutton ser ju ut som en riktig Leeds-spelare från det gyllene 70-talet, men tyvärr spelar han inte som en sådan. Bäst på plan var Jermaine Beckford och det inte bara på grund av de två målen. Beckford har snabbheten och tekniken och med några kilon till och lite mer erfarenhet kan han bli någonting riktigt bra. Kandol är jag mer skeptisk till: verkar ofta trög och klumpig. Vi ska nog inte räkna med att Leeds bara ångar på, snart är i topp även i”den falska tabellen” och sedan drar ifrån till en överlägsen serieseger. De hittills knappa segrarna är knappast någon tillfällighet. Laget är inte bättre och rätt som det är kan det bli uddamålsförluster istället för uddamålsvinster. Då kan det bli tungt .Dennis Wise, som numera till skillnad från ordförande Bates tycks vara helt accepterad av supportrarna, har pratat om att förstärka truppen i januari. Det får vi hoppas – för det behövs! En tröst är att de andra två lovande ungdomarna vid sidan av Howson – försvararna Ben Parker och Paul Huntington – på allvar kan ta sig in i startelvan efter jul. Men på sikt ska vi Leeds-supportrar vara fyllda av tillförsikt.
Laget är på dekis – men inte stan! Och fotboll handlar ju numera om ekonomi och sociologi. Roy Keane, tränare för Sunderland, klagade för någon månad sedan över att han inte kunde få de spelare han ville eftersom spelarfruarna inte ville följa med upp till Sunderland i norraste England. För lite shoppingställen, helt enkelt...Efter att ha vistats i Leeds i tre dagar och sett stans enorma utbud på shoppingpalats, restauranger, barer, nöjen och kulturinstitutioner hyser jag ingen som helst fruktan för framtiden: spelarfruarna kommer att älska stan! Det handlar bara om att spelarna vill dit också... Och då måste Leeds åtminstone vara ett topplag i Championship. Och visst är det absurt: Liverpool och Manchester har två topplag i Premier League. Leeds, som är en större stad och med shoppinggallerier,operahus, norra Englands bästa fasta teater, Englands äldsta musichall-lokal och minst två nationellt ansedda konstmuseer... har ETT lag...i division 3. Då räknar jag inte med Farsley Celtic i Conference (ungefär division 5), en klubb som faktiskt är äldre än Leeds United och aldrigtidigare har varit så högt upp i seriesystemet som i år. (Och hemskatanke: om Leeds skulle åka ur League One och Farsley Celtic vinna Conference, då skulle båda lagen hamna i samma serie, i League 2...)Som sagt: framtiden är ljus, mycket ljus, om än inte i morgon, så åtminstone i övermorgon.Och jag hade gärna kommit till Leeds en dag tidigare, för då firades de Leeds-hjältar som tog hem FA-cupen 1972 med en brakmiddag och tillhörande högtidstal. Med på festen var också tre av medlemmarna i Leeds rockstolthet Kaiser Chiefs. Jag förutsätter att alla som läser detta vet var bandnamnet Kaiser Chiefs kommer ifrån. Jaså... en som inte vet... Jo, Kaiser Chiefs är Leeds-legenden Lucas Radebes sydafrikanska moderklubb. Bättre namn på ett rockband från Leeds finns inte.Leeds, live it, love it!
