Fotbollsklubben: December

December månads blogginlägg på Fotbollsklubben.

LIVET EFTER 92
Torsdagen den 6 december

Att bli medlem i den inofficiella 92-klubben är inte helt lätt. Om man bortser från all den tid och pengar som krävs för att ta sig kors och tvärs över den brittiska ön kvarstår problematiken med klubbar som åker ur ligasystemet, för att inte tala om de klubbar som byter arenor. För Duncan Adams som gett ut flera guideböcker i ämnet tog det nio år att förverkliga drömmen. Och då hade han i själva verket besökt 106 arenor. Millwall var en av de klubbar han tvingades besöka två gånger. 
   Men vad gör man sedan då? Köper en ny 42-tums plasma och lägger resten av pengarna på öl och chips och blir en ”armchair fan”? 
   De flesta håller sig förstås uppdaterade. Redan i augusti finns man på plats hos nykomlingarna i League Two och när nya arenor invigs finns man på plats. Ja, då pratar vi förstås den riktiga invigningen. För en äkta groundhopper räknas bara liga- och cupmatcher och fåniga jippomatcher mot något italienskt storlag negligeras. En del ser istället en utmaning i Conference League. 
   Något som annars tycks allt vanligare är att ”do the cup”. Man börjar i FA-cupens första omgång – eller allra helst i den första kvalrundan… – och följer vinnaren hela vägen fram till finalen. Den här säsongen har The Guardian uppmärksammat företeelsen. I helgen som gick hade turen kommit till matchen mellan Millwall och Bournemouth i andra omgången, och nu kommer tidningen att finnas på plats i nästa runda när Millwall gästar vinnaren av returmatchen mellan Northampton Town och Walsall.

Själv roade jag mig förra året med att välja ett lag i den allra första kvalomgången – the extra preliminary round – och sedan via resultatsidorna på nätet följa vinnarna hela vägen fram till finalen på Wembley. 
   Lotten hamnade på Three Bridges, ett lag jag aldrig tidigare hade hört talas om, som bortavann mot Farnham Town med 1-0 inför 55 betalande åskådare. Jag gjorde lite efterforskningar och fick fram att laget hörde hemma i Crawley, söder om London, och till vardags spelade i Sussex County League Division One – motsvarande Division 9! 
   I nästa omgång ställdes Three Bridges mot London-laget Dulwich Hamlet, en klubb som inte är helt obekant för oss Millwall-fans, och föll med 3-0 på bortaplan. Nytt lag och ny match – first qualifying round – varpå lotten föll på Walton & Hersham borta i ett äkta Division 8-derby. Ny hemmaseger med 3-0, och Walton & Hersham blev nästa lag att följa. Då första mötet med Kent-klubben Ashford Town slutade 2-2 blev det omspel. Och trots ledning under 89 minuter i andra matchen åkte Walton & Hersham ut efter att hemmalaget kvitterat i matchens sista ordinarie minut och sedan gjorde ytterligare två mål under förlängningen. Istället för att deppa med mitt gamla gäng gladdes jag med mitt nya lag. Det blev en ny bortamatch i den näst sista kvalrundan, och ny förlust, då Basingstoke Town tog en komfortabel 3-0-seger mot Ashford-pojkarna. Lagbyte igen alltså. 
   Basingstoke, hemmahörande i Conference South, spelade 2 x 1-1 mot Worcester City och gick först efter straffar vidare till FA-cupens första ordinarie omgång där man ställdes mot dåvarande League One-klubben Chesterfield. Men trots att det skiljde inte mindre än tre divisioner mellan lagen svarade Basingstoke för en präktig skräll och vann med 1-0 på bortaplan inför 3,529 åskådare på Saltergate. I FA-cupens andra omgång tog dock sagan slut. Istället för ett mer namnkunnigt motstånd lottades man mot Aldershot Town. Basingstoke vägrade att ge sig och eliminerades först efter förlängning. 
   Inte heller Aldershot hade någon större tur med sig i lottningen. I den tredje omgången fick man istället för Manchester United eller Arsenal något oglamorösa Blackpool borta, vilket måste vara en nitlott även för ett Division 5-lag. Blackpool-seger med 4-2 och jag hade ett nytt lags resultat att hålla utkik efter. Nästa motståndare: Norwich City. Men än en gång blev det en kamp ända in på mållinjen. Blackpool fick till omspel efter 1-1 hemma, och 1-1 var också ställningen på resultattavlan på Carrow Road efter 90 spelade minuter. Darren Huckerby såg dock till att det var Norwich som gick vidare till den femte omgången. Och Stamford Bridge. East Anglia-klubben hade dock inget att sätta emot Chelsea som vann med 4-0. 
   London-derbyt mot Spurs var utan tvekan den hetaste kvartsfinalen – både på pappret och i verkligheten. Men trots 3-1-ledning i halvtid på Stamford Bridge ordnade Chelsea till en retur (3-3). Spurs orkade inte bjuda upp hemma på White Hart Lane en vecka senare och Chelsea vann med 2-1 inför fulla läktare. 
   I semifinalen lottades man borta mot Blackburn Rovers och på nytt var det oavgjort efter full tid. Michael Ballack blev stor hjälte när han i den 108:e minuten sköt Chelsea till den första finalen på nya Wembley. En final man också vann med 1-0 mot Manchester United efter en ny förlängning. London-klubben vann således den sista finalen på gamla Wembley och den första på nya Wembley.

Att från den 19 augusti 2006 ha följt vinnaren mellan Farnham Town och Three Bridges fram till FA-cupfinalen den 19 maj 2007 hade inneburit inte mindre än 19 matcher, varav fem omspel, en straffsparksläggning och tre avgöranden under förlängning. Sammanlagt 15 arenor, varav de flesta garanterat nya även för den mest ärrade arenanörden, hade jag fått stifta min bekantskap med under detta äventyr. Ett snitt på nästan tre mål per match är inte heller något att skämmas över. Faktum är att finalen mellan Chelsea och Man Utd var den enda matchen utan mål under ordinarie tid. 
   Men nu är det så att jag bor i Sverige och jag vet inte om jag borde skämmas över att en match på Vallentuna IP mot IK Brage i Svenska Cupen känns mindre charmigt än en säck potatis. Tyvärr.

Slutligen vill jag gratulera Tim Cahill som fyller 28 år idag. Även om Timmy inte längre spelar för Millwall är han en levande legend i sydöstra London, och vi är många som aldrig kommer att glömma vare sig hans mål mot Sunderland i FA-cupsemifinalen 2004 eller hur han nästan skamsen vägrade fira sitt mål mot sin gamla klubb Millwall på Goodison Park två år senare.


MINNESANTECKNINGAR FRÅN SEPTEMBER 2001
Tisdagen den 4 december

Det hela började en solig septemberdag. Vi satt utanför en pub i Putney i London, på andra sidan Themsen från Craven Cottage sett, och njöt av solskenet. Jag, Liverpool-Henrik och Kevin med en varsin öl i handen, den nyktra alkoholisten Andy med en lemonad, och diskussionerna handlade förstås till stor del om terrorattackerna i New York bara några dagar dessförinnan. Kanske inte den muntraste inledningen på en resa som skulle visa sig bli något utöver det vanliga.
   När vi stod i kön utanför Putney End, som då fortfarande var en ståplats, berättade Andy att biljetterna han hade ordnat var falska. Vår självsäkra attityd fick sig hastigt en törn ett par meter från insläppet. Mycket riktigt ändrade inte den silverfärgade rutan nyans när man vinklade den. Men Andy – mångårig ”ticket tout” och uppväxt på The Dens läktare – guidade oss förbi biljettspärren och in på läktaren varpå nervositeten var som bortblåst.
   Ljungberg visade Arsenal vägen och vann till slut med 3-1 mot Fulham.
   Följande dag tog jag och min partner in crime, eller groundhopping åtminstone, Henrik, lokaltåget in till London från Bexleyheath i Kent, där vi spenderat natten hemma hos Kevin, och beslöt oss för att prova Andys genväg upp till White Hart Lane. Från Liverpool Street Stn hoppade vi på ett tåg till Northumberland Park och undvek således Seven Sisters-området. Och om jag minns rätt han vi med både ett och två pit-stop längs den normalt sett 10 minuter långa promenaden längs Park Lane till arenan.
   Andy hade med kort varsel ordnat fram två biljetter för £35 styck på andra raden precis i hörnet mellan East och South Stand. Ett litet överpris, visst, men vi hade trots allt fått (de falska) Fulham-biljetterna gratis. Stämningen var hög på White Hart Lane, med all rätt, då rivalerna Chelsea stod för motståndet. Zola förolämpades med ramsan ”he got a head of a monkey” och man kunde bara gissa sig till rubrikerna ifall brottsplatsen hade hetat The Den.
   I en högintensiv match kvitterade Spurs två gånger genom Teddy Sheringham, som inför tv-kamerorna beslöt sig för att fira målen på en armlängds avstånd från oss vid hörnflaggan, men trots det fick Chelsea med sig alla tre poäng hem. På övertid slank nämligen Marcel Desailly igenom och dunkade in 3-2, och det var omöjligt att inte lida med hemmafansen. Spurs var när detta skedde inne i en 20 år lång svit utan seger på hemmaplan mot Chelsea i ligaspelet.
   Efter matchen gick vi Seven Sisters Road söderut, vilket är en redig promenad, men förutom en polishelikopter i luften tycktes allt lugnt efter matchen. Utan konkurrens har jag aldrig upplevt en så elektrisk stämning på en Premier League-match som denna söndag.
 
På måndagen gick tåget upp till Leicester, eller Little India som staden borde heta. En sömning och grå håla, där rugbyintresset tycktes större än fotbollen, det var intrycket vi hann få på ett par timmar. Vi åt en bit, hämtade ut biljetterna och gick förbi stålkonstruktionen som skulle komma att bli Walkers Stadium innan vi slank in på en pub inte långt från rugbyarenan. Där inne behandlades vi som de utbölingar vi de facto var när vi utstirrade försökte avnjuta våra pints, och jag minns att jag nog aldrig sett så många fula och tandlösa människor på samma ställe förut.
   Matchen mellan Leicester och Middlesbrough på Filbert Street var ungefär så upphetsande som man skulle kunna tro. För första gången lämnade jag en match innan full tid, för att hinna med sista tåget till London, och då ledde hemmalaget med matchens enda mål. Tillbaka på vårt sunkiga B&B i Kings Cross, mitt i de gamla horkvarteren, såg vi att Boro hade vänt matchen med två mål under matchens sista fem minuter. Ridå.

Millwall, nykomlingar i den näst högsta divisionen den här säsongen, hade inlett med blandade resultat. Det var med dämpade förväntningar jag tog med Henrik till sydöstra London och Millwall och matchen mot Barnsley. Vi inledde pubrundan, enligt god tradition, i New Cross och arbetade oss ned till Ilderton Road. Det vore lögn att påstå att pubarna var fulla till bristningsgränsen denna tisdagskväll. På Canterbury Arms bjöd vi en äldre gentleman på en pint i utbyte mot lite lögner och förtal. Tyvärr verkade han mest intresserad av att gnälla på chavsen som tog hans plats på East Upper, så vi drog vidare till The Barnaby där matchstämningen var bättre.
   Efter en blek första halvlek ledde gästande Barnsley med matchens enda mål (inslaget av en viss Bruce Dyer som senare skulle komma att spela för just Millwall). Men i andra halvlek exploderade matchen och gick från att vara ett trist sömnpiller till en riktigt underhållande historia. Steve Claridge visade vägen med sin kvittering efter en timmes spel och publiken tände till. Ytterligare ett mål från Claridge samt min favorit, Tim Cahill, gav Millwall en stabil 3-1-seger. Än idag kan jag fantisera om lagets löjligt offensiva mittfält i den här matchen med redan nämnda Cahill, samt Steven Reid, Paul Ifill och den inbytta publikfavoriten Christopher Kinet.
   För Millwall blev det här startskottet på en makalös säsong. Efter segern mot Barnsley spelade man åtta raka matcher utan förlust och slutade sedermera på en imponerande fjärdeplats på vårkanten. Kvalet till Premier League glömmer vi dock gärna bort.

En full English på London Kings Cross Station inledde onsdagen. Efter tre timmar på tåget mot Edinburgh hoppade vi av i Newcastle och beslutade oss för att lyxa till det genom att checka in på stationshotellet. Men så värst lyxigt var det inte. När vi öppnade dörren till vårt rum hade större delen av taket och den stora kristallkronan rasat ned, och efter att ha övertygat personalen om att vi faktiskt inte skojade tilldelades vi ett nytt rum.
   Newcastle är en charmig stad, särskilt efter man vant sig så där någorlunda vid invånarnas talfel. Jag är särskilt förtjust i stadens vackra stålbro som spänner över floden Tyne, och som man åker över när man kommer med tåget. Nu var vi dock inte här för att frossa i Newcastles arkitektur utan hoppade på ett skraltigt lokaltåg till Sunderland, en resa på ett par minuter, där jakten på en acceptabel pub inleddes. Något som var lättare sagt än gjort.
   Uppe i nordöst är det ingen lögn att påstå att alla, gammal som ung, man som kvinna, går omkring i sina randiga matchtröjor. Och då relativt nybyggda Stadium of Light ligger uppe på en höjd är det en upplevelse att se alla dessa tusentals polkagrisfärgade människor vallfärdar mot det upplysta rymdskeppet som precis gått ned för landning. Men en anständig pub det hittade vi ingen.
   Matchbiljetterna kostade fåniga £12 och alla intäkter gick oavkortat till offren för attacken mot WTC. Detta var mitt andra besök i Sunderland och än en gång blev jag besviken på hemmafansen som har ett rykte om sig att skapa god stämning. Må hända att man förlorade matchen, trots Stefan Schwarz i laget, men något är fel när ett par hundra Tottenham-fans tystar över 40,000 ”Mackems”. Allas vår Teddy Sheringham gjorde sitt tredje mål inom loppet av fyra dagar när Spurs vann med två mål mot ett.

Av någon anledning så minns jag starkt tågbytet i Sheffield torsdagen den 20 september. Kanske var ölen på stationspuben osedvanligt god, eller kanske var det bara att livet kändes riktigt skönt, men oavsett vad så är det sekvens ur livet som jag alltid kommer att minnas.
   Någon gång efter lunch kom vi fram till Nottingham. Vi hittade ett litet B&B precis vid stationen och för £12 fick vi ett rum med King Size-säng att dela på, vilket med frukost får anses överkomligt. På nedervåningen fanns en pub och stamkunderna hängde redan runt bardisken.
   Nottingham Forest är en storklubb som redan då hade spenderat två säsonger utanför den högsta divisionen och känslan bland fansen var att det endast handlade om en kort tid innan man var tillbaka i fotbollens finrum. Att man då ytterligare sex år senare skulle harva i tredjedivisionen mot lag som Crewe, Yeovil och Cheltenham skulle förstås ha ansett som en omöjlighet. Matchen mellan Forest och Bradford var en kamp mellan två lag i en neråtgående spiral utan att de själva tycktes veta om det.
   Hemmalaget vann en intetsägande match med 1-0 efter mål av dåvarande underbarnet Jermaine Jennas som ett par månader senare såldes till Newcastle för £5 miljoner.
   Efter matchen skulle vi förstås ”göra” Nottingham – en stad med ett rykte om sig att det går tre tjejer på en kille – och tog en genväg genom ett mörkt och ogästvänligt område kallat för Meadow Estates. Vi klarade oss bra även om gängen som hängde inne på gårdarna inte såg så värst charmiga ut. Några år senare blev ett par Millwall-bekanta brutalt misshandlade med flaskor och andra tillhyggen när de tog exakt samma genväg.

Nu var det dags för min kompis Henriks domäner. Liverpool är en stad som han kan innan och utan och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Cockneys har som bekant sällan något snällt att säga om Liverpool, för att inte tala om Birmingham, men trots att det är något jag fått indoktrinerat så är detta två ställen jag gärna återvänder till.
   Stadens tredjelag, Tranmere Rovers, spelar ofta sina hemmamatcher på fredagskvällar för att dessa inte ska krocka med Liverpool eller Everton. Trots att Rovers inte gärna ser sig som en Liverpool-klubb utan är noga med att poängtera att man kommer från Birkenhead söder om floden Mersey kallas man för scousers av utomstående.
   Vi tog metron under floden och kom upp i ett ganska välbärgat radhusområde och fick oss en redig promenad innan Prenton Park tornade upp sig över hustaken. Det var först när vi köpte biljetter – antingen var han blind eller bara snäll som frågade om vi var Under 16s men vad gör man inte för att bara betala halva priset! – som vi insåg att matchen mot Wrexham var att anses som ett lokalderby. Innan matchen fördrev vi tiden på en pub i närheten av arenan, The Mersey Clipper tror jag, som släppte in även gästande supportrar och ja, det är bara att konstatera att walesare, som ofta är oerhört trevliga människor privat, vet hur man ser arga ut när det gäller fotboll.
   Utsikten från Kop Stand, den populära kortsidan, var mäktig och i bakgrunden glittrade ljuset från centrala Liverpool. Det var riktigt bra tryck inne på Prenton Park redan innan kick-off. Från hemmaläktarna rullade ”En-ger-land” och bortafansen kontrade med ”we hate England”. Då och då kryddade Tranmere-fansen till det med ett ”sheepshagger” och vi hade inga problem att leva oss med.
   Sekunderna innan halvtidsvilan gjorde Jason Koumas, född i just Wrexham, 1-0 till Tranmere vilket inte gjorde walesarna gladare om man säger så. I den andra halvleken rullade det på och hemmalaget vann till slut med hela 5-0. Tranmere-fansen tog ut sin glädje genom att häckla walesarna, som i sin tur tog ut sin ilska på matchvärdarna och senare poliserna, ja åtminstone såg det så ut från vår läktare. Efter matchen lyckades vi hamna mitt i en samling arga Wrexham-anhängare, med den lokala polismakten i hasorna, men vi fokuserade blicken rakt ned i asfalten en stund och ökade tempot och kunde till slut hoppa in i en taxi med ett leende på läpparna.
   Det blev en blöt kväll. Trots att jag fick lära mig lite mer om Beatles än vad som var nödvändigt. Liverpools nöjesliv är väldigt koncentrerat och många av barerna ligger vägg i vägg. Framåt småtimmarna ville Henrik bestämt följa med några småtjejer ut i en tveksam förort alldeles för långt från motorvägens ljus. Sagt och gjort. Olustigt nog visade det sig att den ena tjejens pappa inte alls tyckte om att hennes lilla flicka skulle komma hemdragandes med några killar, och absolut inte några utlänningar, något som han var beredd att bevisa handgripligen om så nödvändigt. Vi lyckades undvika både att bli rånade, smaka på en Stanley eller våldtagna och så småningom hittade vi till och med någon som var beredd att köra oss tillbaka till vårt lilla krypin vid tågstationen.
   På lördagen stod Liverpool FC på programmet. En kort busstur och jag var utanför Anfield för första gången. Trots att det var flera timmar kvar till avspark var det redan kö utanför både souvenirshoppen och spelarentrén. Och ärligt talat så har jag nog aldrig sett så många norrmän på en och samma plats förut, detta inklusive ett charterhotell på Agia Napa vid 16 års ålder. Vi besökte som man bör minnesmonumentet för Hillsborough-katastrofens offer och den utsökta grinden med Gerry & The Pacemakers legendariska strof ”You’ll never walk alone” under klubbmärket.
   Vi hade biljetter på Anfield Road Stand, mitt emot The Kop, och det var omöjligt att inte rysa när spelarna gjorde entré till publikens mäktiga allsång. Men bortsett från det var det ganska dålig stämning på Anfield den här lördagen. Jari Litmanen gjorde matchens enda mål när Liverpool besegrade Tottenham. Detta var vår tredje Spurs-match inom loppet av sju dagar, en ren tillfällighet för övrigt vill jag noga understryka.
   Vi bodde kvar i Liverpool på söndagen och tog tåget till Leeds över dagen. Knappt två timmars resa och vi var mitt i Yorkshire. Aningen trötta på inrökta pubar och ljummen lager slog vi ihjäl ett par timmar genom att gå i lite söndagsöppna affärer innan vi hoppade på en av skyttelbussarna ut till Elland Road. Jag lyckades ta två foton på Billy Bremner-statyn och på båda bilderna, visade det sig i efterhand, lyckades jag få med ett par fingrar framför linsen. Vad det betyder vet jag inte. Varken matchen eller de närmare 40,000 åskådarna nådde några högre höjder trots en stabil 3-0-seger efter bland annat två mål av Harry Kewell. Dagens bestående intryck var att alla tycks vara födda med grova tjurnackar i den här delen av landet. Bakifrån ser det nästan ut som två huvuden på varandra. Märkligt.

Tillbaka i London kom måndagen att bli den svarta dagen. Hur vi än letade i tidningarna hade vi inte lyckats hitta någon match att förära med vår närvaro. Ett samtal till Andy och han kom med plåster på såren i form av ett par gratisbiljetter till inspelningen av en fotbollsshow med den före detta skotska landslagsmannen Ally McCoist. Jag minns inte mycket annat än att inspelningsplatsen låg i Vauxhall någonstans.
   På tisdagen tog Henrik en skada och jag fick efter middagen åka ut till Selhurst Park själv. En bortamatch med Millwall påminner ibland om en av de där sorgliga filmerna om judeutrotningen under Andra Världskriget. Folk i uniform och hårda ansiktsuttryck på rad, människor som behandlas sämre än boskap, metalliska direktiv som basuneras ut, och där minsta ifrågasättande direkt slås ned, hårt och skoningslöst. Inför matchen mot Wimbledon – ja, ni vet den där klubben som inte finns längre – hade polisen beslutat sig för att stänga ned alla pubar i området och ordnat med en massiv välkomstkommitté. Jag hoppade av vid Thornton Heath och fann inget annat att göra än att gå in på arenan trots att det var över en timme kvar till kick-off. Två gånger blev jag visiterad, först av polisen vid stationen, och en gång vid insläppet av stewards.
   Millwall tilldelades ena långsidan, Arthur Wait Stand, och av de 7,000 åskådarna tror jag att över hälften höll på bortalaget. Så långt hade Wimbledons förfall gått. Jag hamnade bakom tre kvinnliga Millwall-supportrar – vad jag tror var dotter, mamma och mormor – och fick lära mig svordomar jag tidigare aldrig hade hört. Särskilt tanten hade ett och annat att säga till den stackars linjedomaren nedanför oss. Dagens ramsa var onekligen ”Palace, Palace, who the f**k are Palace” som båda supporterföljena glatt stämde upp i.
   Vitklädda Millwall både kvitterade och tog ledningen minuterna före paus genom Tim Cahill och Steven Reid och stämningen var då euforisk på bortaläktaren. Men i slutändan fick vi dela med oss av poängen på grund av inhopparen Patrick Agyemang som faktiskt var nära att ge Wimbledon segern.
   Detta var i september 2001. Den 28 maj 2002 godkände FA klubbens flytt till Milton Keynes samt namnbytet, och dödade därmed det som var Wimbledon FC.

Nästa dag tog vi Eurostar under kanalen och klev av i Bryssel. Jag skulle nu kunna berätta om hur tre afrikaner försökte råna mig i en taxi en natt, eller hur Henrik kom att betala motsvarande nästan 10.000 kr med sitt kort för en två kilometer lång taxiresa, för att inte tala om det genanta telefonsamtalet hem till föräldrarna när jag fick be dem köpa en flygbiljett hem åt mig efter att ha bränt hela förskottslönen. Men jag ska inte tråka ur er med det.

På 11 dagar hann vi med 10 ligamatcher vilket nästan måste vara något form av rekord? Jag vet att traditionalisterna gråter men för oss fotbollsturister är utspridda speldagar en fantastisk företeelse. Över 20 timmar, nästan ett helt dygn, spenderade vi på ett tåg någonstans i England. Det var en fantastisk resa och ett minne för livet. Jag vill dock inte veta hur mycket pengar vi brände på biljetter, boende, resor och mat och dryck. Men jag är glad att detta var för sex år sedan och inte idag, nu när London precis seglat in på en 10:e plats över världens dyraste huvudstäder.

Klicka här för tidigare blogginlägg: oktober | december

Henrik Lundgren2007-12-06 14:13:00
Author

Fler artiklar om Millwall