Torino - Atalanta
1 - 1

Watford - Charlton 1-1

Det blev ett väntat slutresultat på Vicarage Road när Watford och Charlton delade på poängen. Ingen kan påstå att det bjöds på något vackert spel men det är väl sällan så när två topplag möts. Att regnet öste ned hela matchen förbättrade inte förutsättnignarna. Att döma utifrån det spel som presterades ligger ändå Charlton väsentligt närmare Premier League än Watford.

Personligen var jag något förvånad över den hets som vilat över Gray's övergång från Burnley till Charlton, någon dag hit eller dit spelar knappast någon roll. Därför blev jag än mer överraskad när han kastades in i truppen och började matchen mot Watford på bänken. Även om han gjort 13 mål i Burnley under säsongen så är det ju ingen Ronaldinho eller Drogba så att slänga in honom i truppen några timmar efter han blivit klar för Charlton kan knappast påverka de övriga anfallarna särskilt positivit. Pardew envisades också att åter matcha Varney från start trots att han egentligen inte presterat någonting sedan han kom till Charlton utifrån de förväntningar som målades upp. Pardew må vara en duktig manager men han har definitivt en svaghet när han verkar vara förblindad av att matcha de spelare han själv varit med att välja i samband med värvningar framför vad spelarna faktiskt presterar på planen. Vad de presterar på träningarna är väldigt ointressant så länge de inte klarar av att utföra samma saker på matcherna.

Watford inledde matchen piggast i ösregnet och hade en halvchans redan i fjärde minuten men Francis skott gick högt över. Några minuter senare var Smith på väg igenom på Charltons vänsterkant, ett missförstånd mellan Youga och Ambrose ledde till att Smith fick så mycket försprång att Ambrose såg sig tvungen att fråga om de inte kunde byta tröja efter matchen. Eftersom detta inte är tillåtet under matchen blev det istället ett gult kort, något onödigt men något som speglar Ambrose's insatser i matcherna. Liknelsen att skillnaden mellan idiot och geni är liten passar bra in på Ambrose, han varvar huvudlösa ingrepp med bländande skott och dribblingar. Nästa tröjsekvens råkade Iwelumo ut för när han i nickduell en kvart in i matchen fick sin tröja sönderriven, han var tvungen att byta till en nummerlös tröja men den långe skotten utmärkte sig även utan nummer på ryggen.

I takt med att tiden tickade utkristalliserade lagens spelmönster väldigt tydligt. Watford tjongade långa bollar och köttade i närkamperna medan Charlton spelade bollen längs marken och lät bollen göra jobbet. Charlton tog över mer och mer och med bättre klass på forwardssidan (läs Varney) borde gästerna haft ledningen med ett par baljor i halvtid om man även inkluderar Ambrose missade chanser. Iwelumo hade ingen av sina bättre dagar men en stor och kraftig center är aldrig fel som target player. Moutaouakil fick ett gult kort i närkamp med McAnuff, den kändes väldigt tveksam speciellt i relation till vilka händelser som domare Marriner helt hade släppt tidigare. Ambrose var som sagt halvlekens missare i målchanser och så mycket mer hände inte i första halvlek i målchanser. Med några minuter kvar av halvleken krockade Henderson och Davenport med varandra i en nickduell framför Charltons mål. Henderson gick så illa åt sin lagkamrat att han fick bäras ut på bår med fixerad nacke. Watfordspelarna attackerade Bougherra för att han skulle ha stämplat Davenport i magen när han låg på marken. Det syntes tydligt att Bougherra, som också var inblandad i nickduellen, inte ser att Davenport ligger på marken. När han upptäcker det kastar han sig framåt för att snabbt få bort tyngden från foten som befinner sig ovanpå Davenports mage. I halvtidsvilan passade vi på att titta litet på en DVD med Charltonmatcher från 70-talet som gav härliga känslor från Tipsextras barndom. I de matcherna var spelarna betydligt lerigare när regnet öste ned som det gjorde igår. Byxorna satt betydligt tightare och polisongerna var större en curlingkvastar.

I andra halvlek vaknade Lloyd Sam till liv efter att ha varit osynlig större delen av första halvlek. Tillsammans med Moutaouakil skapade han ett bättre tryck på högerkanten än vad som varit fallet tidigare. Gästerna tog över mer och mer och målchanserna avlöste varandra, Varney, Sam och Ambrose. Då hände det som ofta händer när ett lag trycker på, Watford fick en chans som de tog vara på. Även om Watfords tjongande kan vara trevligt ur nostalgisk synvinkel, 70-talets Tipsextra, så är det inte särskilt kul att titta på. Utifrån de förutsättningarna vädret medgav så var det ändå en ganska bra taktik eftersom alla spelare hade svårt att få kontroll på den hala bollen längs marken. Ett inlägg från höger skarvades vidare av Henderson som friställde Ellington som gjorde sitt första mål sedan han kom till Watford från WBA för £3,25 miljoner. Med tanke på mitt hackande på Varney, som ändå gjort fem mål och kostade £2 miljoner så var det väl på tiden att Ellington levererade något, tråkigt bara att han valde att göra det mot oss.

Charlton kom av sig något men repade snabbt nytt mod. Francis drog på sig ett gult kort efter att ha kapat Holland ordentligt bakifrån. Strax därefter gjorde Gray sin debut i Charlton på bekostnad av Iwelumo. Med tanke på vad han och Varney hade presterat så var det för mig ett mycket märkligt byte. Strax därefter byttes Mariappa ut mot O'Toole. Mariappa fick därmed bara spela 25 minuter eftersom han fick byta av Davenport i första halvlekens sista sekunder, inget som stärker hans självfötroende precis. Charlton pressar på mer och mer och uppspelen på högerkanten är giftiga. Varney bränner ytterligare en god möjlighet innan Sam skjuter strax utanför när Lee var överspelad. Pressen ger slutligen resultat när Ambrose knorrar sitt skott runt en back och lurar Lee som annars var bländande. Skottet ser ut att gå betydligt mer åt höger än det gör och när målvakten upptäcker det är det för sent, han lyckas få en hand på bollen men inte bättre än den går in i mål. Inte det vackraste målet i världshistorien men det räknas det med.

Med ca tio minuter kvar byts Sam ut mot Dickson och Bangura i Watford ,som nyligen fick uppehållstillstånd efter en lång kamp med immigrationsmyndigheterna, bytte av målskytten Ellington. Dickson gjorde sina första mål för Charlton tidigare i veckan i förlusten mot WBA och han var en livlig fläkt de minuter han fick spela. Hans orutin på denna nivå, kom till Charlton från ett division sex gäng för ett år sedan, lyste igenom men det gick inte att ta fel på hans vilja. Han lyckades så när runda Lee i en man mot man situation men Lee fick en hand på bollen och revanscherade sig. I matchens sista ordinarie minut var det för första gången riktigt farligt framför Weaver i Charltomålet efter ledningen i 59 minuten. Weaver boxar bort både boll och skalle på Bougherra som däckas, 1-1 även i skador på egna spelare således. Charlton var definitivt det lag som var närmast en seger i denna match och de skulle få ett gyllene tillfälle tre minuter in på stopptid. Domare Marriner som inte blåst mycket i Charltons favör blåser helt felaktigt av Smith när han axel mot axel trycker bort Varney alldeles utanför straffområdet. Med tanke på att det felaktiga domslutet var det kanske i objektivitetens namn tur att det inte blev mål. Men Ambrose's passning snett bakåt till Zheng borde han förvaltat bättre. Om han hade studerat Shipperly's avslut i en liknande situation när Charlton vände underläge till vinst i förlängningen i kvalet till division ett mot Leeds 1987. Nu satt bollen tyvärr med god marginal utanför stolpen när Lee var helt överspelad.

10 dagars uppehåll i och med att vi åkte ur FA-cupen i veckan innebär att den nyinköpte Gray hinner spela in sig bättre i truppen innan det är dags att ta emot Stoke på The Valley. Känns som om det är nödvändigt med en seger där för att vi skall hänga på i toppen.

Come on Charlton!