Krönika: Liar liar
Dennis Wise, han som kom till klubben med ett mål att föra oss tillbaka till finrummet har lämnat in sitt sista papper på Ken Bates kontor och jag är röd i ansiktet av ilska.
Jag tycker det borde finnas något mer inom fotbollen än fansen som byggstenar i en klubb. Utan oss vore klubben ingenting. Den hade inte haft några pengar, inga spelare, ingen arena och ingen tränare. Trots att det är vi som är klubben får vi bara skit kastat i ansiktet år ut och år in. Det finns ingen återvändo utan svek och lögner är vad som erbjuds den glade och trogne supportern.
Jag tänker tillbaka på de här 15 månaderna med Wise och ser framför mig, till min förvåning alltid Poyet vid hans sida. Duon, som den 26 oktober 2006 lämnade Swindon för att ta Leeds United tillbaka till fotbollens finrum var vänner både på och utanför planen. Jag startade en blogg och skrev den 27 september 2006 att jag såg Wise som den självklare ledaren till mitt lag och blev mycket glad när det stod klart att de båda skulle ta över klubben en månad senare. Snack om att klubben skulle räddas kvar i The Championship och sedan ta sig tillbaka till Premier League var inte ovanliga och vi supportrar, dumma som vi är trodde självklart på allt snack. När verkligheten hann ifatt oss låg vi plötsligt i League One med -15 poäng. Vems felet var kan diskuteras i all evighet men jag lyckades ändå inte omvärdera mina tankar om firma Wise/Poyet. Jag gillade deras attityd och ledarskap. Dom svetsade samman gruppen med en "vi mot resten" känsla. Alla hade på något sätt en lika stor roll i klubben och alla strävade mot samma mål. Leeds United skulle tillbaka dit dom hörde hemma, och med på den färden skulle alla vara om man visade framfötterna och verkligen brann för klubben och målen man hade satt upp. Vi supportrar svalde allt. Vi trodde att vi för en gångs skull var sammansvetsade. Från ordförande - till tränare och vidare till spelare och supportrar. En enhet som en vacker dag, inom en rimlig tidsplan skulle ligga i Premier League igen med spelare som verkligen ville vara där med Leeds och ingen annan klubb. Wise och Poyet skulle givetvis vara kvar då, med sitt lag som man format under de åren man haft på sig då klubben legat utanför PL. Allt började fantastiskt bra och Leeds startade med sju raka segrar. På läktarna skanderar fansen: "-15 points, who gives a fuck? We're super Leeds and we're going up." På planen stod tränarna och spelarna i en ring efter varje vinst och förkunnade att vi hade gjort det tillsammans. Det var vi mot resten och som vanligt svalde vi supportrar, återigen, precis allting.
Den 29 oktober, nästan exakt 1 år efter att Wise och Poyet kommit till klubben fick vi veta att duon splittrats. Den otroligt omtyckte och sympatiske assisterande tränaren Poyet lämnade klubben och gick till Tottenham. Vi blev återigen varse om att Leeds United inte var en enhet. Det var inte vi mot resten. Det fanns andra klubbar som en av våra tränare hellre representerade. Jag blev otroligt besviken. Poyet, som i mina ögon hade stor del i den fantastiska starten hade nu lämnat sin kollega och vän i sticket och tagit flyttlasset till en annan klubb. Efter sig lämnade han en något vilsen och ensam liten terrier som nu skulle föra Leeds tillbaka helt på egen hand. Till sin hjälp tog han in sin gamle vapendragare Dave Bassett (så småningom mer eller mindre hånad och hatad av Leeds fansen) att hjälpa honom i kampen att försöka få laget att fortsätta på den inslagna vägen. I efterhand har det inte på långa långa vägar funkat.
Med Poyets försvinnande förlorade Leeds sin första match på 3 månader när man föll tungt borta mot Carlisle med 1-3. Glädjen, gruppen och spelet hade kommit av sig och man började känna sig lite orolig. Men Leeds dog inte för det och klubben fortsatte att klättra i tabellen. Till dagens datum ligger klubben på femte plats och har all chans i världen att gå upp till The Championship igen. Det skulle vara första gången i Englands historia, ett lag som fått minuspoäng lyckas med en sådan bedrift. Om det skulle ske finns det inte längre någon att tacka. För idag, det 28 januari drog också Dennis Wise från klubben han beskrivit som en av de största inom engelsk fotboll. Endast för några dagar sedan, när Derby ryktades vara intresserade av våran anfallare Jermaine Beckford sade Wise att bara de fyra största skulle ha en chans att värva honom. Hur tänker då mannen när han själv lämnar tränarrollen för att bli DOF (director of football) i mittenlaget Newcastle United? Ett svek större än många andra och återigen är det vi fansen som får stå med hakorna nere vid knäna, svansen mellan våra ben och tomma chockade blickar. Vi har återigen bevittnat hur liten vår klubb blivit i England och i världen. Wise hade chans att bli en legend i Leeds men drar hellre på sig läsglasögonen och skriver papper på ett kontor i Newcastle. Jag är chockad, men jag är absolut inte förvånad. En gammal Chelsea ikon och krigare kunde väl inte ha något hjärta för sin hatklubb Leeds United? Det visade sig ju stämma bra till slut även om vi alla blev lurade på vägen.
Frågan är hur spelarna känner sig nu. Är det fortfarande "vi" mot resten? Ska dom fortfarande tro att det är en enhet som kämpar mot samma mål? Utan dess ledare Wise och Poyet står dom nu helt utelämnade med endast lögner och svek i sina tankar. Så många starka uttalanden som kommit från Wise under detta dryga år som stärker Leeds United som klubb i England gjorde mig stolt och glad. Det måste även ha gjort spelarna stolta över att få ta på sig vår vita tröja. Här visste dom, att framtiden låg framför dom i Leeds med en tränare som trodde på sina ideér och skulle vara kvar för att förverkliga dom. Nu är han borta och kvar står även spelarna med svansarna mellan sina ben. Det är lite tragiskt...
Världen är fortfarande där den ska vara, jorden har inte slutat snurra. Jag ska snart gå och lägga mig och imorgon möter mitt Leeds United Southend på bortaplan i en enormt viktig ligamatch. Hade jag vart spelare tror jag att jag hade känt vrede. Jag hade nog bitit ihop och kämpat de där extra metrarna för supportrarna. För vi sitter fortfarande, trots allt i samma jävla båt. Lurade av två män som bara var ute efter pengar att fylla sina redan alldeles för fulla fickor.
Vem vill jag se som efterträdare till Dennis Wise nu då? Faktiskt så bryr jag mig inte speciellt mycket. Jag tror inte längre på Leeds United. Jag har tappat tron på fotbollen. Kanske, jag säger kanske skulle jag börja tro igen om Gordon Strachan kom till klubben. Han som var med att vinna vårt senaste ligaguld 1992. Skulle han komma så kanske vi kan starta om igen och börja vår väldigt brokiga väg tillbaka dit vi hör hemma. Där vi supportrar förtjänar att ligga - i Premier League. Förhoppningsvis med en tränare som vet vad som ska göras och som brinner för Leeds United. Inte för pengarna han tjänar.
Dennis Wise - du åstadkom ingenting här din lögnare!
When i was just a little boy.....