Mina blå favoriter 29/2
Med Ozzy, 38 år. Beskriver sig själv som "mest känd för att reta gallfeber på vissa inne på The Shed".
Nick: Ozzy
Ålder: 38
Övrigt: Blev Chelsea när farsgubben kom hem med halsduk efter cupvinnarcupmatchen mot ÅFF på Stamford Bridge 1971.
Undertecknad är väl mest känd för att reta gallfeber på vissa inne på The Shed. Särskilt för att jag står upp för underskattade spelare som Mikel och Ballack. ingen av dessa två spelare finns ännu med på mina tio personliga favoriter genom åren. Här finns dock namn som säkerligen kommer att reta någon i alla fall…
10. Jesper Grönkjaer
Ännu en spelare som jag fick försvara med näbbar och klor inne på det dåvarande forumet.
Oerhört underskattad enligt mig. Alltför ojämn dock. I sina bästa stunder var ”Gronken” fenomenal med sin snabbhet och sina kluriga dragningar.
Vem minns inte de smått komiska duellerna med en viss John Arne Riise?! Har han någonsin sett så korvsugen ut? John Arne har blivit både yr i huvudet, omplacerad och efter Grönkjaers förnedringar. Hade Grönkjaer haft bättre inlägg hade han aspirerat på titeln, vår bäste ytter genom tiderna!
9. Gustavo Poyet
Oerhört frustrerande att den gode Poyet hamnade i Spurs av alla sunkgäng. Han hade dock passerat Zenit när så skedde. Bra spelförståelse, en kämpe och troligen det bästa man sett på huvudet i den kungsblå dressen. Gjorde bara ”snygga” mål.
8. Kerry Dixon
Jag har aldrig sett Kerry Dixon live. Däremot jublat oräkneligt antal gånger då man slog upp morgonblaskan och konstaterade att han målat igen, och igen, och igen… När jag var 10-12 bast var nog Kerry Dixon den enda Chelseaspelare jag visste namnet på. Chelsea förde en tynande tillvaro i dåvarande div.2, men jag var alltid Kerry Dixon på skolgårdens tvåmålsspel.
7. Glen Hoddle
Nu är det nog många som far illa. En riktig spursare, eller?! Jag är inte så säker. Tror att Glen innerst inne alltid varit True Blue även om han inte skulle våga erkänna detta (med risk för sin egen hälsa). Hoddle var för mig, mannen som påbörjade den förändringsprocess som fortsatt fram tills nu. Som spelare var han oerhört elegant och med en sällan skådad blick för spelet.
6. Dennis Wise
Var han så jävla bra egentligen? Wise vilja och stora hjärta är dock helt omöjligt att inte älska. När sydländska bolltrollare och divor började anlända i flock till CFC bidrog nog Wise till mer än vi någonsin kan föreställa oss. För vem vågade sätta sig upp mot Dennis?!
Var vad John Terry är för Chelsea idag.
5. Eidur Gudjohnsen
The Special One gjorde flera taskiga värvningar. Han gjorde dock en än värre försäljning.
Jag blev helt matt i pälsen när beskedet nådde mina öron. Tyckte dock aldrig att JM nyttjade Eidur fullt ut. Eidur är nämligen inte den bäste målskytten vi haft, men: När ”Gud”spelade släpande forward, eller offensiv mitt med fri roll, var han fullständigt lysande. Verkade dessutom uppriktigt älska klubben!
4. John Terry
Många säger kampviljan och huvudspelet. Chelseahjärtat och ledaregenskaperna. Jag säger ögonen. Kolla in ögonen. De sammanfattar allt. John brinner för det här.
3. Gianfranco Zola
Rent spelmässigt nummer ett alla dagar i veckan. Det största med Zola var att han inte bara spelade vacker fotboll. Den var faktiskt effektiv också. Hade han varit engelsman hade han varit nummer ett på den här listan också.
2. Peter Osgood
Ja, ni ser ju mitt nick. Farsans rövarhistorier om Chelsea i allmänhet och Ozzy i synnerhet har påverkat naturligtvis. Ett antal resor till London och besök på blå pubar, har dock förstärkt bilden av denne elegante legend.
Farsans story från Kopparvallen är rätt skön: När Edström, Sandberg och grabbarna i ÅFF körde uppvärmning för fullt, gick Ozzy och ett par till av Chelseas större namn omkring och besiktigade den risiga gräsmattan. Givetvis rökandes och iförda modsriktiga långrockar och myggjagare. Man kunde ana hur de smålog åt den pittoreska och smått ”bondiga” inramningen/atmosfären.
1. Frank Lampard
Nog för att jag mådde illa när Eidur lämnade klubben. Men skulle Franke ta på sig en annan tröja på hög nivå (han må gärna varva ner i Leyton Orient eller liknande) faller hela min tro på mänskligheten sönder och samman. Erbjud Lampard ett livstidskontrakt nu!
Han var möjligen bättre för ett par år sedan. Det han gjort, och fortfarande gör, för Chelsea är dock tillräckligt för att han ska vara kylskåpsmagnet, namnet på mitt lag i Hattrick, skärmsläckare på jobb- och hemdator, namnet på alla mina f.d. husdjur samt etta på denna högst personliga lista!
Tre minst omtyckte spelare
1. Mateja Kezman
JM må vara en gudabenådad taktiker. Värvningen av Kezman var dock allt annat än taktiskt riktig. För jävla dålig helt enkelt. Pinsamt är ett missbrukat ord. Dock väldigt användbart för att beskriva känslorna jag får när Kezmans framträdanden i Chelsea kommer på tal.
2. Nuno Maniche
Förvisso bara till låns. Men inte kan väl JM, eller någon annan i ledningen ha sett Maniche innan de tog honom till Chelsea?! Tjockholms-Maniche var nog sämre tränad än självaste Gazza när han presenterades med den blå tröjan. Dessutom tjockare än Jan Mölby…
3. Frank (Mohammed) Sinclair
Ni som klagar på Bouhla(mycket nära denna lista ska medges) och Ben Haim har troligen inte behövt uppleva Sinclair. Bär smeknamnet Mr.Owngoal. Smaka på den. Drog på sig vansinnigt många kort och var den största anledningen till förhöjd hjärtfrekvens under de säsonger han spelade i Chelsea. Hade väl sin styrka på huvudet, men var obegripligt dålig på fötterna och saknade all blick för spelet. En katastrof kort och gott. Tyvärr platsade han till och från i det Chelsea, vars plånbok var något tunnare vid den tiden.
