Fotbollsklubben: "The ones we hate?"
"Harmlösa, ja till och med lite småroliga omnämnanden, men det är inte svårt att förstå att mytbilden av Millwall och dess supportrar lever och frodas. Och kanske är det, trots allt, så vi vill ha det?"
“THE ONES WE HATE?”
Lördag den 29 mars
På tåget upp till Manchester roade jag mig med att bläddra i det senaste numret av fotbollsmagasinet FourFourTwo. Alla med en nypa kärlek till engelsk fotboll har givetvis girigt läst ur denna institution någon gång och de flesta håller nog med mig om att det är tråkigt att tidningen allt mer börjar likna tonårsblaskorna Match och SHOOT med idolporträtt av argentinska underbarn och Nike-sponsrade intervjuer. För inte är det väl så att jag bara gått och blivit gammal och bitter?
Som Millwall-supporter var det förstås omöjligt att undgå det faktum att vår lilla fotbollsklubb nämndes ett par gånger bland alla dessa storheter så som Real Madrid, Ronaldo och Steven Gerrard. På sidan 41 (”Uninvited guests”) listade den anonyma artikelförfattaren tio lite annorlunda incidenter som lett till att en match åtminstone temporärt fått brytas; så som en pitch-invadande cockerspaniel, Arsenal-spelare som attackerades med fruktpastiller vid en hörna, osv. På sjätte plats placerar sig den klassiska matchen borta mot Brentford 1965 då en Millwall-supporter slängde in en handgranat bredvid hemmalagets målvakt. ”After first nonchalantly throwing it into the back of his net, Brodie (målvakten) then realised what it was, and pegged it for the safety of the touchline”, läser jag. Handgranaten konstaterades senare vara en ofarlig attrapp och matchen kunde slutföras med Millwall som segrare. Nästa omnämnande kommer i den sedvanliga genomgången av alla lag i de olika divisionerna (”Round-up League One”) där den evigt skadade Millwall-mittfältaren Danny Spiller kryper till korset och berättar vilken musik han laddar upp till inför matcherna; soundtracket till filmen Rocky V. Avslutningsvis svarar den före detta Chelsea-spelaren Frank Sinclair, nu i Huddersfield på tio snabba frågor och lyckas nämna Millwall på frågan om vilka som är de värsta fansen i League One. ”It's never good at Millwall. They aren't the biggest lovers of my old club Chelsea and I get plenty of stick”, säger han.
Harmlösa, ja till och med lite småroliga omnämnanden, men det är inte svårt att förstå att mytbilden av Millwall och dess supportrar lever och frodas. Och kanske är det, trots allt, så vi vill ha det?
Några som antingen inte läser FourFourTwo eller helt enkelt inte är vidare fördomsfulla av naturen är folket uppe i Oldham. Aldrig tidigare har jag träffat så vänliga och roliga människor i samband med mina fotbollsresor, hela tiden ”up for a laugh”, som vid denna Englands tredje högst belägna ligaarena i förra veckan. Trots den där snålblåsten som plöjde in i märg och ben på ”Ice Station Zebra” blev vi Millwall-supportrar behandlade på ett sätt vi inte är bortskämda med. Till och med lagens långa arm hade hela tiden ett skämt till hands. ”We’re a friendly bunch up here”, sa killen som sålde matchprogram och la till med ett skratt: ”The only ones we hate? That is United!” Enda sättet att stå ut på en plats som Boundary Park är nog med en rejäl nypa humor.
TRUE BLUE
Tisdag den 11 mars
I Australien finns det ett uttryck som går true blue, eller även dinkum. Det betyder ungefär att något är äkta, down to earth så att säga. Folkligt skulle vi nog säga på svenska.
Jag kom att tänka på det uttryck när resultaten från helgens FA-cupmatcher började ramla in. En nästan fånig glädje bubblade upp inom mig när det stod klart att finalen den 17 maj faktiskt kommer att spelas mellan Barnsley eller Cardiff City och West Bromwich eller Portsmouth. Det innebär att en annan klubb än Manchester United, Arsenal, Liverpool och Chelsea kommer att vinna FA-cupen för första gången sedan 1995 (minns Everton och Anders Limpar). Och det kommer också att bli den första finalen sedan 1991 utan någon av de big four som ett av finallagen. Skulle dessutom något annat lag än Portsmouth vinna finalen blir det första gången sedan 1980 som ett lag utanför Englands högsta division lägger vantarna på pokalen. Ja, ni förstår att det vattnas i munnen på en FA-cupfantast som mig!
Sist ett lag från utanför Premier League var i final inträffade 2004 då Millwall ställdes mot Manchester United.
Självklart så är Barnsley laget på allas läppar efter att ha avfärdat både Liverpool och Chelsea. Och notera gärna att senast klubben från södra Yorkshire tog sig till semifinal, över 90 år sedan, gick man hela vägen och vann FA-cupen. Den gången krävdes det omspel för att besegra West Bromwich Albion, som alltså är ett av de andra fyra semifinallagen i årets upplaga.
Få vet att West Brom historiskt sett är den åttonde mest framgångsrika klubben i FA-cupens historia med fem segrar och totalt 10 finaler bakom sig. Nu ska jag dock ärligt tillägga att den senaste finalsegern faktiskt inträffade ungefär i tid med att den första människan gick på månen.
Som enda kvarvarande Premier League lag – första gången det inträffar sedan 1908! – är förstås Portsmouth storfavoriter till att både ta sig till final och vinna densamma. Själv kan jag inte undgå att le lite extra åt att det faktiskt var tredje gången som Harry Redknapp slår Sir Alex Ferguson på fingrarna i cupens historia. Tidigare har både Bournemouth och West Ham under Redknapps ledning eliminerat de röda djävlarna.
För Cardiff City som haft en tung säsong både sportsligt och ekonomiskt kommer FA-cupäventyret som ett välkommet avbrott. Nu när man sannolikt schabblat bort möjligheten att nå play-off har man hittat en annan väg som bär till Wembley. Snöpligt nog har UEFA redan nu antytt att man inte kommer att låta den walesiska klubben representera England i den händelse att laget skulle gå hela vägen och vinna finalen. Och Wales utser förstås sina UEFA-cuprepresentanter via den inhemska ligan och cupen.
Årets upplaga av FA-cupen har onekligen gett världens mest anrika utslagsturnering god PR. Och detta utan att engelsk fotbolls annars största affischnamn är med och spelar final. Av de ursprungliga 731 deltagande klubbarna återstår det nu fyra lag. Under resans gång har vi kunnat njuta av en mängd skrällar och kunnat glädjas med till vardags anonyma lag som Hereford, Havant & Waterlooville och Barnsley för att nämna bara några. Det är detta som är charmen med FA-cupen och något som varken Champions League eller Premier League kan efterkonstruera.
FA-cupen är den vanliga fotbollsupporterns turnering.
True blue, du vet.
MR HAT-TRICK
Fredag den 7 mars
Dixie Dean som spelade för Tranmere Rovers, Everton och Notts County har fortfarande gjort fler hat-trick än någon annan engelsk fotbollsspelare. Mellan 1924-38 gjorde han minst tre mål i en och samma match inte mindre än 37 gånger.
Säsongen 1926-27 gjorde George Camwell nio hat-trick för Middlesbrough i dåvarande Division 2.
Och när våra antagonister West Ham besegrade Newcastle med 8-1 i april 1986 gjorde Alvin Martin tre hat-trick mot tre olika målvakter. Den ordinarie målvakten Martin Thomas skadade sig och blev ersatt av utespelarna Chris Hedworth och senare ingen mindre än Peter Beardsley.
Säsongen efter gjorde Tony Adcock, Paul Stewart och David White hat-trick i samma match då Manchester City vann med 10-1 mot Huddersfield Town.
Gary Alexander är den sista Millwall-spelaren som gjort gjort hat-trick i en tävlingsmatch; hemma mot Brighton & Hove Albion (3-0) på Boxing Day förra året. Alltid nåt.
ENGLAND RUNT
Lördag den 1 mars
En mindre sensation är på väg att inträffa i den engelska fjärdedivisionen. I League Two har, med drygt två månader kvar att spela, fler matcher slutat med seger för bortalaget än hemmalaget. Hela 41 procent av de hittills 395 spelade matcherna har slutat med en 2:a på kupongen. I de tre högsta serierna ligger motsvarande siffra på mellan 27-28 procent. Totalt har 12 av de 24 lagen tagit fler eller lika många poäng på resande fot jämfört med hemmaplan. Extremast är serieledande MK Dons, Stockport County och Rochdale. Den sistnämnda klubben som är hemmahörande i Manchesters utkanter har bara vunnit fyra matcher hemma på Spotland, men tagit hela 35 poäng på sina resor.
Millwall kan även den här säsongen mäkta med ett genant dåligt bortaspel. Två segrar och nio gjorda mål utanför The Den – det ger ett snitt på ett mål var 170:e minut! – är förstås uruselt och en stark anledning till varför man kämpar för att rädda sig kvar i League One-tabellen. Trots det kunde läget varit värre.
I Premier League har Fulham, Sunderland och Derby County fortfarande inte tagit en enda seger på bortaplan. Så dåligt facit har inte något av de övriga 72 lagen i Englands fyra högsta divisioner.
Säsongen 1997-98 fullbordade annars Doncaster Rovers en annorlunda dubbel. Med 34 förluster på 46 ligamatcher blev man både den engelska klubb som vunnit och förlorat flest matcher under en säsong.
Trots det vann man hela fem(!) bortamatcher innan man i maj 1998 blev degraderade till Conference League. För att knyta an till blogginläggets öppning. I samband med detta greps förresten Doncasters ordförande misstänkt för att ha försökt sätta eld på arenan Belle Vue i syfte att få ut försäkringspengar att betala klubbens skulder med.
Det första och aningen mer smickrande rekordet härstammar förresten från 40-talet.
Idag vann Doncaster den svåra bortamatchen mot Tranmere Rovers, och inte bara förstörde dom mitt tips, utan befäste också sin position i League Ones tabelltopp. Med 13 matcher kvar att spela ligger laget på andra plats i tabellen efter suveräna serieledarna Swansea City. Av de av spelbolagen inför säsongen utpekade topplagen – Nottingham Forest, Swansea, Doncaster och Millwall – är det bara Millwall som inte alls motsvarat förväntningarna. Och idag fick man en ny smärtsam tjockablängare mellan lysmaskarna.
Med klockan på 90 minuter smög en Bristol Rovers-spelare omarkerad upp i straffområdet och nickade in matchens enda mål. Dessförinnan hade Millwall haft ett till synes korrekt mål bortdömt. Det vore ett understatement att säga att Bristol-klubben har blivit till en mardrömsmotåndare för Millwall.
I mötet på Memorial Ground i november hade Millwall ledningen i halvtid. Sedan drogs rullgardinen ned. Först drabbades Millwall av en minst sagt märklig straff en kvart från slutet, och sedan, i den fjärde övertidsminuten, smög även den gången en Rovers-spelare upp och vred om kniven i lejonets hjärta.
Men det finns fler (London)klubbar som anser sig ha haft otur denna lördag. Spurs som nyligen vann Ligacupen noterades för 22 avslut på mål innan man fick hål på Birmingham-försvaret. Tyvärr för Tottenham hade hemmalaget dessförinnan gjort fyra mål. Juande Ramos tvingades inför matchen ändra om i backlinjen och målvakten Paul Robinson visade under eftermiddagen på nytt varför han inte längre är Englands förstaval.
Tottenham-mittfältaren Jamie O’Hara, som under hösten var utlånad till Millwall, hade för övrigt en boll i stolpens utsida.
På St James' Park spelade Newcastle sin elfte raka ligamatch utan vinst (den sjätte under Kevin Keegans ledning). Den underpresterande storklubben ligger nu endast tre poäng ovanför neflyttningsstrecket. Räkna med att rivalerna Sunderland kommer att göra allt i sin makt för att ta sig förbi de svartvitrandiga medans Keegan om möjligt blir än mer gråhårig!
Premier Leagues bottenstrid lever, som sagt, inte minst efter att Reading idag bröt sin svit på åtta raka förlustmatcher genom att bortabesegra Middlesbrough. Många klubbar är direkt inblandade i striden undan åtminstone 18:e och därmed sista nedflyttningsplatsen. Jag tror däremot att det, som jag förutspådde i augusti, är klart att Fulham gör Derby County sällskap ned i andradivisionen. London-klubben har bara lyckats göra mål i en av de sex senaste matcherna.
Englands bästa hemmalag?
Arsenal, Man Utd och – Carlisle! Alla tar i snitt 2,6 poäng per hemmamatch.
I The Championship gick nykomlingarna Bristol City upp i serieledning idag efter en 2-1-seger hemma mot Hull City. Klubbens främsta framgångsvapen tycks vara kollektivet. City har gjort minst mål av alla topplag – endast tre plusmål på 35 matcher som serieledare är anmärkningsvärt – och ingen enskild spelare har gjort mer än åtta mål. Däremot har 15 av hittills 25 använda spelare hamnat i målprotokollet under säsongen.
På sjätteplats ligger Ipswich Town som fram till den 2 februari varken hade förlorat på hemmaplan och än mindre vunnit på bortaplan under säsongen.
Sedan bröts båda sviterna inom loppet av en vecka.
I botten av seriesystemet riskerar Wales tredje bidrag i The Football League, alltså Wrexham, att i maj sluta på en 92:a plats och därmed felaktigt få titluera sig ’Englands sämsta professionella fotbollsklubb’. Blott 1-1 mot nästjumbon Mansfield Town innebär att det nu är sex poäng upp till strecket.
Det ska dock sägas att walesarna så sent som för en månad sedan besegrade serieledande MK Dons (ni vet klubben som en gång i tiden verkade under namnet Wimbledon och spelade på Plough Lane i London).
Till sist kan jag meddela att den före detta Millwall-, Aldershot-, Djurgården-, Nottingham Forest-, Tottenham-, Manchester United-, Portsmouth- och West Ham-spelaren Teddy Sheringham beslutat sig för att hänga upp skorna vid säsongens slut. Den då 42 år unga anfallaren spelar idag för Championship-jumbon Colchester United. Det går inte att komma ifrån att 276 mål på 635 ligastarter är ett beundransvärt facit.
Och 93 av dem kom i den blåa Millwall-tröjan.
Detta är fakta oavsett vad man tycker om Edward Paul Sheringham idag.
