Reserapport: Nottingham borta
Forumsignaturerna Raymond och Hisingen Boy berättar med egna ord om matchen borta mot Nottingham Forest i februari.
”Oj vad jag är törstig”, utbrister Raymond per telefon och tillägger: ”Är lite försenad”.
Raymond som brukar hålla tider var två timmar efter beräknad ankomst till Paddington. Det visade sig att – efter det att Raymond kommit från London City Airport – så hade han åkt till Whitechapel för att ta tunnelbanan ner mot Surray Quays. Oturligt nog för Raymond var den stationen stängd (för den linjen). Sagt och gjort, Raymond tog sin resväska, karta och kompass och spatserade till nästa station – Shadwell. Först ankommen till Shadwell förstod Raymond att det inte bara var en station som var stängd utmed linjen utan HELA linjen. Som den idrottsman han är gav han inte upp utan fortsatte till fots ner till The Den, fortfarande med ryggsäck och resväska!
Fullt förståeligt var Raymond något utmattad då vi sågs och HB misstyckte inte direkt när Raymond föreslog en öl. Varje gång är det lika underbart – första bärsen på resan. Mums!
Fredagskvällen var tillägnad en tur i SE-land. Första stoppet blev Bramcote Arms. Lite folk och ljum stämning. På vidare tur i vårt distrikt var det näst intill tårar i ögonen när först Golden Lions och därefter ’… Arms’ var tillbommat. Något ledsna lommade vi in på en pub på New Cross Road. En del Millwall-folk, men annars inget att skriva hem om. I jakt på andra pubar blev vi något osäkra på var vi befann oss, så med en karta i handen frågade vi en äldre svart dam vad gatan hette. Hon titta på oss med en konstig blick och svarade Old Kent Road. Ehhh.
Efter bara ett litet tag upptäckte vi en pub vi aldrig besökt. Traskade in och beställde varsin kall. Tittade på besökarna och undrade vad det var för personer. Millwall eller ej? Raymond slog sig i samspråk med några filurer några meter längre bort längs bardisken. Det dröjde dock inte alltför lång tid innan hann återvände – något förvånad – med orden:
”Han stöter på mig. Jag vill inte prata med honom.”
Bara en liten stund senare kommer en annan filur fram till mig och börjar samspråka. Han vill väldigt gärna visa oss en annan pub med karaoke och Millwall! Wow! Det visade sig även att han ville visa oss annat… En tredje filur, som påstod sig vara pappa till 11 barn, började prata med oss. Till saken hör att han såg ut som en riksbög. Hans kommentar om puben var att 70-80% av besökarna var bögar. (Måste ha varit Mattes favoritpub!?)
På väg tillbaks till Paddington var HB något trött och ville sova varthän han än kom, men Raymond jagade på och lyckades få liv i liket. En kebab-restaurang uppsöktes för att få lite energi. En intressant diskussion gällande iransk musik fördes kring gruppen ”Fearless Iranians From Hell”. Detta kultband med politiskt korrekta låtar som ”Holy War”, ”America must be destroyed” och ”Smoke Iranian hasch?” är verkligen att rekommendera för er som har en gnutta humor.
Lördagen började på St Pancras Station och tågfärd mot Nottingham. I Nottingham tog den glada och charmiga polisen emot oss med öppna armar. Påminde om lågstadiet när eleverna ställde upp två och två med en lärare först i ledet och en lärare sist i ledet. Skillnaden mot lågstadiet i Malmös östra utkant och Bromölla var dock att det här i Midlands fanns en hel drös konstaplar som omringade oss. Konstaplarnas kommunikativa förmåga var starkt begränsad. Ställs det verkligen inte högre krav för att bli polis i Englands mellersta delar än så?
Notts Countys hemmaarena tjänade som drinkhak för törstiga Millwall. Gamla och nya vänner fanns på plats. Förutom svenskar var – åtminstone - Holland (i form av Amsterdam), Belgien samt Polen representerat. Vår polske vän var en gladlynt kille som med stor inlevelse berättade om Lech Poznans alternativa supportrar. Den bland vissa svenskar välkända ”Camel” hade enligt rykten starkt begränsat sina bortamatcher och fanns sålunda inte med i Nottingham.
Matchen var inte nåt av det bästa vi sett Millwall spela. I första halvlek var Millwall med. Andra halvlek hade vi en halvchans. Värt att notera var de fem vakterna på arenan och deras vaktchef som verkade ha som enda uppgift att säga till folk som stod upp. En oerhört viktig uppgift att bli ihågkommen för! Raymonds egenhändiga ihopknåpade sånger väckte en viss ironi bland övriga supportrar.
Efter matchslut var det återigen en kolonn supportar på väg tillbaks till stationen, med om möjligt ännu muntrare polisstyrka runt oss. Konstaplarnas skrik, ”WALK” och ”COME ON” var något irriterande. Bland annat var det en 14-årig kille som gjorde något som i det vanliga samhället hade passerat helt utan notis, men som nu renderade i ett batongslag över underkäken. Man mår inte bra av att se sådant. Stämningen blev något upprörd. En av oss svenskar tog ett foto på en av konstaplarna. Reaktionen kom snabbt i form av att han fick smaka på en välpolerad stilettbatong. En annan av oss svenskar ställde därför den högst rimliga frågan ”why so aggressive?” till konstaplarna varefter samma svensk stolt proklamerade: ”I don´t like you!”. En av poliserna som hade lite större verbal förmåga än övriga svarade något förvånande genom att peka på en kollega och utbrast: ”He also doesn´t like me”, varefter en något surmulen konstapel vände sig om till sin kollega och mumlade något ohörbart.
Tillbaks i London bar det återigen av till södra London och Bermondsey. The Gregorian var en pub väl värt ett besök. Om inte för ölen och för sofforna så åtminstone för den väldigt charmiga brasilianskan bakom bardisken. Tror aldrig att Raymond varit så trött så tidigt på kvällen nån gång tidigare – i vart fall inte i London.
På söndagen visade Raymond vem som är man och vem som är mus genom att bevista Chelsea-Liverpool. HB gjorde under tiden besök på två museum. Tate Modern kan starkt rekommenderas.
På måndagen var Raymond på ytterligare en match, hemma mot Southend förstås, fast det är en annan historia.
Sämst på resan: De anabolastinna poliserna i Nottingham och deras överaggressivitet
Bäst på resan: Millwall-familjen
If you love Millwall – stand up!
