Straffbara tankar

Ännu en gång visar brittiska lag upp en förvånansvärd oförmåga i att klara av pressen när den är som störst. De stora krigen och slagen har oftast britterna vunnit, men när det kommer till de stora matcherna på den gröna mattan så snubblar de allt som oftast på den vita runda ditkritade straffpunkten.

De flesta fotbollsälskare känner till Engelska landslagets problem med straffläggningar, de har förlorat 5 av 6 avgörande i olika mästerskap de senaste decennierna. Det spelar ingen roll om de skickat fram normalt 100 % säkra straffskyttar såsom Stuart Pearce (VM 19990), David Beckham (EM 2004), Frank Lampard och Stephen Gerrard (VM 2006), eller efter väldigt konstiga beslut skickat fram Gareth Southgate, Jamie Carragher och inte minst David Batty som aldrig ens slagit en straff i ett klubblag fram till han missade den avgörande i VM 1998 mot Argentina.

Då detta vodooliknande fenomen även drabbar de brittiska klubblagen i de olika Europeiska turneringarna år efter år börjar nog fler än jag undra vad detta kan bero på... Endast 9 av 21 straffavgörande på klubbnivå ute i Europa har de brittiska lagen lyckats hålla nerverna under kontroll, vilket kan tyckas underligt då det trots allt av någon anledning förväntas att de större klubbarna ska bemästra sådana här situationer. I veckan blev det solklart att det är mer än ”otur” när det gäller detta fenomen, Everton och Tottenham gjorde sitt bästa för att spä på den dåliga statistiken. Detta lyckades de ypperligt med till min stora förtvivlan då bägge lagen varit klart bättre än sina motståndare i sina matcher men inte lyckats avgöra under ordinarie tid.

I Evertons fall gjorde man en ”England” där en normalt säker straffskytt som Yakubu missar sin, samtidigt som Moyes skickar fram en orutinerad Phil Jagielka likt England gjort med Southgate, Batty och Carragher när det gäller straffar. Även om Yakubu:s går i stolpen och Jagielkas inte är någon usel straff så är spöket framme igen och skrämmer iväg de brittiska lagen som de stora förlorarna!

Värt att beakta: Yakubu och Chimbonda är inte britter..så det kan inte bara drabba England och britter.. så var den myten dödad..

Vi har säkert alla våra teorier om vad detta kan bero på men det gnager i min skalle varje gång det sker och dessa sista 3 dagar har jag inte kunnat släppa det och det självklart för att det just drabbade ”mitt” lag denna gång. Sömnlösa nätter där man försöker sätta sig in hur spelarna tänker och hur David Moyes i detta fallet funderar när den oftast meningslösa förlängningen närmar sig sitt slut och en avgörande straffsparksläggning just ska ta sin början.

Förhoppningsvis finns en plan redan uppgjord ifall detta scenario skulle utspelas. Vilka 5 som är första straffläggare och vilka som är 6:a och 7:a på listan allt beroende på eventuella skador, byten och dagsform..vilken ordning de ska tas i är redan också säkert bestämt. Högst troligt har man tränat på straffar också, men hur fasen tränar man straffar egentligen? Genom att gå fram och nöta ett antal straffar på lite olika målvakter som spelarna känner innan och utan, och som man antagligen bränner av ett stort fult leende till, man kanske till och med har en vadslagning just innan man klipper till lädret?

Målvakterna känner självklart till de olika spelarnas vanor, svagheter och styrkor efter alla träningar och matcher ihop, antagligen vet de till och med hur många gram parmesanost lagkompisarna föredrar att ha på sin pasta. Det kvittar om lagen skulle ta in målvakter från andra klubbar för att träna elvameters sparkarna. Det är ju liksom tomma läktare, det är ju inte på riktigt, spelarna har inte flåsat lungorna ur sig under 120 minuter innan de ska träna lite straffar..Så vilket värde har det då att träna straffar egentligen? Antagligen inte ett jota.. Nej, jag tror inte det är här heller som ett straffavgörande får sin avgörande dom.

Jag tror jag tar en Whisky till kaffet så kanske det klarnar..

Givetvis kikar även målvakterna och målvaktstränarna på motståndarnas potentiella straffskyttar på någon avdankad DVD som klubbens spioner satt ihop, men det gör ju säkert motståndarna också.. alltså går det på ett ut här, det kan inte vara detta heller som avgör..

Mental träning då? Detta har jag ju läst ska kunna hjälpa så många i olika pressade situationer. Även om jag tror att de flesta storklubbar idag har någon form av mental träning till hands under hela året, så förkastar jag även denna teori ganska snabbt. Det går inte att träna på något som bara finns i fantasin, ska t.ex Phil Jagielka sitta hos mentaldoktorn, blunda och fantisera om hur trött han är, 40 000 på läktaren, skoskav, flugor som susar runt skallen, en lårkaka som trycker på och bara se på insidan av sina ögonlock hur han med dansande steg smeker in kulan i hörnet? Nej, nej och åter nej..jag blir inte ett dugg klokare av mina teorier, nu skiter jag i det här!

Jag har nu slagit upp en stor Whisky för att dämpa min huvudvärk och kommit fram till att det hela beror på slumpen..

En stor dag som i onsdags då det drar ihop sig till ett avgörande tar Managern upp sin lista från fickan på säkerligen 8-9 namn i en viss ordning, han samlar spelarna för en snabb överläggning. Här händer pötsligt något: den förutbestämda planen går i kras då en lirare är torr i munnen, en annan backar ur då han inte längre mår så bra och en tredje bara säger att han inte kommer att ta någon straff.. korthuset trillar ihop och kaoset är ett faktum även om det utåt sett inte syns något. Jag har själv varit där, även om det inte varit på den högsta nivån så vet jag vad som utspelar sig där nere vid den där överläggningen.. 

Plötsligt så får managern snabbt kasta om, ta nya viktiga beslut och göra några förändringar i planen (dock inte alltid), men förbluffande ofta! När de nya besluten är tagna så är det dags för de 5 utvalda att kliva fram till punkten och slå sin straff. De har självklart redan bestämt sig för hur de ska slå den och var de ska slå den, men varför ändrar så många sig? Och varför missar Beckham helt bollen och sparkar i marken? Jag tror jag tar en ”virre” till..

I ett nafs har målet blivit lika liten som en hockeybur, målvakten har växt sig till en King Kong, gräset runt punkten har växt en decimeter, bollen har blivit 3 kilo tung, luggen trillar ner i ögonen, elljusen bländar som värsta vintersolen, klockspelet dinglar och skaver värre än någonsin i shortsen, 200 000 ögon på läktaren, stark motvind och en svärm flugor surrar runt huvudet och småväser: du missar, du missar..

Jag är inte avundsjuk på de som får ”äran” att bli en av de utvalda, däremot avundas jag de spelare som frivilligt anmäler sig till att slå en straff och sedan behålla lugnet, följa sin plan, stänga av omvärlden och sedan lugnt gå fram och placera dit skiten.. Det finns säkert många exempel men titta på Tommy Gravesen, inbytt med några minuter kvar med ett enda uppdrag: att förvalta sitt självpåtagna ansvar att visa vägen för sitt älskade Everton. Inte en tvekan, ingen träning här inte, promise. Det kräver sin man att hantera en sådan situation och det är få förunnat att vara ”The Chosen One” som i filmen Matrix.

My Whiksyflaksa närmar sig nu halfway och I´m singing: Ooooh..Tommy, Tommy...Ohhhhh Tommy Gravesen...

Mario Gersic2008-03-15 20:05:00
Author

Fler artiklar om Everton

Bland finstämda pianon, Newcastle-spelare och en världsberömd materialförvaltare