Charlton - Wolverhampton 2-3 (1-1)
Ett kontringsmål i matchens sista minut signerat Wolveshamptons lagkapten Karl Henry gjorde Charlton poänglöst i lördagskvällens mycket viktiga match. Resultatet skrevs till 3-2, efter bl.a. en kvittering på övertid av Leroy Lita. Charlton gjorde en usel första halvlek men spelade upp sig ordentligt i andra, dock utan att skapa någon större mängd målchanser. Matchens artist var annars Sylvan Ebanks-Blake som svarade för två mål, där det som innebar 2-1 var något av det ruskigaste man sett.
Det finns tunga förluster och så finns det tunga förluster. Som både Hammarby- och Charltonsupporter har man fått sin beskärda del av mentala solarplexuskaratesparkar, men den här matchen aspirerar utan tvekan på den mindre hedersamma förstaplatsen. Efter Sylvan Ebanks-Blakes sanslösa 2-1-mål var jag helt säker på att matchen var körd. Efter Leroy Litas otippade kvittering på nick var jag nästan helt säker på att det skulle bli en poäng. När så Karl Henry vräkte in 3-2 var ändå en stor del av mig inte det minsta förvånad. Klart som fan att man förlorar en match där en inlånad anfallare med måltorka kvitterar i 91:a och blir så glad att han sliter av sig tröjan och därmed får en varning… Ibland känns verkligen hela varat som ett gigantiskt långfinger rätt upp i ansiktet på en.
Alan Pardew levererade ett par överraskningar i sin startelva. Jag hade inte trott att José Semedo skulle få chansen från start idag efter sin rätt dåliga insats senast mot WBA. Jag trodde också att Lee Cook skulle spela från start istället för Darren Ambrose, men Pardew hade bevisligen andra tankar. Wolves startelva var ganska precis så som jag hade trott. Däremot hade visst Viasat Sports kommentator andra uppgifter om vilka som spelade på topp i Wolverhampton, nämligen två herrar vid namn ”Eubanks-Blake” och ”Cough”. Själv är jag rätt säker på att det var Ebanks-Blake och Keogh som utgjorde Wolves anfallspar.
Första halvlek var en mindre katastrof från Charltons sida. Offensiven var lika uddlös som en frottéhandduk och backlinjen kändes inte riktigt hundra den heller. Patrick McCarthy satte tonen direkt med två stycken för hjärtat mycket ohälsosamma bakåtpassningar som sånär hanns upp av Wolvesspelare vid båda tillfällena. De få försöken till anfall från Charltons sida bestod ofta av resultatlösa långbollar mot Iwelumo, som fick frispark mot sig ungefär sju gånger av tio, samt de sedvanliga jätteinkasten från Greg Halford. Leroy Lita var ganska blek, han såg ut att vilja hemskt mycket men fick bara inte till det. Jerome Thomas var helt okej på sin vänsterkant. Hans teknik och förmåga att ta sig förbi sina motståndare är verkligen ett fantastiskt vapen i offensiven, synd bara att han försvinner ur matcherna ganska lätt. José Semedo var inte mycket bättre idag än i matchen mot WBA. Jag är principiellt emot att såga defensiva mittfältares insatser när jag bara sett matchen på TV, eftersom det då är hemskt svårt att se hans spel utan boll som är en nog så stor del i en defensiv mittfältares uppgift, men Semedo slarvade en hel del och hans en gång så säkra passningsspel gick inte att känna igen. Med bakgrund av alla dessa rätt kassa insatser över hela plan kändes det tyvärr helt logiskt att Wolves tog ledningen. En djupledsboll gick mot Keogh som sprang ifrån McCarthy och sen slog in bollen mot Ebanks-Blake. Eftersom Halford halkade fick Ebanks-Blake gott om tid och utrymme och kunde behärskat sätta 1-0 till bortalaget, detta efter en kvarts spel. Charltons kvittering var något av ett slumpmål, helt logiskt eftersom det egna anfallsspelet som sagt var riktigt dåligt. Ett hårt inlägg från Jerome Thomas nådde den nyblivne målsprutan Greg Halford (gjorde ju mål i förra matchen också) som helt omarkerad och på volley (!) placerade in bollen i målvaktens vänstra hörn. Inte alls rättvist, men riktigt skönt var det. Precis innan halvtid var Wolves extremt nära att göra 2-1 då Karl Henry missade så gott som öppet mål efter att Ebanks-Blake skjutit i stolpen. Henry blev förmodligen stressad och slängde sig mot bollen för att bara peta in den, men han kunde antingen lugnt ha slagit in bollen själv eller släppt den till Matt Jarvis som hade ett ännu bättre läge. 1-1 stod sig dock halvleken ut och efter domarens halvtidssignal hördes tydliga burop från publiken. Jag förstår dem, spelet var alldeles för dåligt med tanke på hur mycket matchen betydde. Wolves ska dock ha beröm för de gjorde en mycket bra första halvlek, framförallt försvarsmässigt. Mittbackarna Jody Craddock och Neill Collins var felfria och Gary Colemankopian George Elokobi på vänsterbacken var mycket bra både framåt och bakåt. Även straffsumparlegenden Michael Gray gjorde en bra första halvlek.
Pardew gjorde ett byte i halvtid. Ambrose gick ut och Zheng kom in på en för honom något ovan högerytterpositon. Personligen trodde jag, när jag såg Zheng vid sidlinjen, att Semedo hade gjort sitt men han blev kvar på planen ett tag till.
Charlton spelade upp sig ordentligt i andra halvlek och var nästintill överlägsna under andra halvleks första 15-20 minuter. Målchanser skapades genom bl.a. Leroy Lita som sprang på en nickskarv från Iwelumo men sköt ganska rakt på Wayne Hennessey i Wolves mål, samt en mycket bra frispark från Halford som Hennessey räddade med fingertopparna. Lee Cook hade också ett bra skott från kanske 25 meter som gick någon decimeter utanför stolpen. Wolves skapade inte mycket framåt i andra, fram till matchens slutminuter vill säga. Ebanks-Blake fick i 81:a minuten en djupledsboll att jobba med. I kamp med McCarthy hamnade han vid kortlinjen med ryggen mot mål. En klacktunnel senare var han inne i straffområdet och vek inåt och dundrade in 2-1 med vänstern i bortre gaveln. Ett fullkomligt fantastiskt mål på alla sätt, synd bara att jag råkar heja på det lag som släppte in målet. Pardew satsade nu allt framåt och bytte in Varney istället för Semedo, som tidigare hade blivit varnad efter att ha tjafsat med och även lite lätt skallat Neill Collins. Jag har förresten på sistone noterat att Semedo ser väldigt mycket ut som någon soulsångare från 80-talet. Skulle man byta ut den röda Charltontröjan mot en Vägverket-orange skjorta samt ge honom besöksförbud hos världens alla frisörer under låt säga ett år så hade han varit som hämtad ur t.ex. The Jackson 5. Varney hade ett hyfsat skott från strax utanför straffområdet, men det var hans anfallskollega Leroy Lita som satte kvitteringen. Lita kom högst på en långboll från Sodje och nickade perfekt in bollen i bortre hörnet. Glädjen var total, inte minst från Lita själv som t.o.m. tyckte att det var rimligt att dra av sig tröjan och bli varnad för att uttrycka sitt gillande av situationen. Detta ångrar han nog så här i efterhand, för det skulle ju gå åt helvete ändå... Wolverhampton kom i en kontring och den inbytte Kevin Kyle, stor som Taj Mahal och ungefär lika målfarlig, passade mot bortre stolpen där lagkaptenen Karl Henry störtade fram och tryckte in 3-2 och definitionen av ordet tragikomik spelades upp framför de 23187 åskådarnas ögon.
Jag tror inte att Charlton kommer att bli uppflyttade i år, jag tror inte ens att de kommer att nå play off. Det är väldigt oroande att båda de egna målen kommer till på så slumpmässiga sätt, snarare än bra spel från det egna laget. Dessutom har man inget i Premier League att göra om man gör såna misstag som vid Wolves första och andra mål. Och om man släpper in 2-3 efter att ha kvitterat i 91:a, ja då vete fan om man ens ska spela i Korpen... Det är ingen tvekan om att det finns potential i dagens trupp, t.ex. så skulle ett mittfält bestående av Ambrose, Zheng, Semedo och Thomas i sina bästa stunder utan problem klara sig i Premier League, men alldeles för många spelare i dagens trupp är alldeles för ojämna. Jag hoppas dock att man fortsätter med i stort sett samma lag nästa säsong snarare än att värva in tio nya spelare som man har gjort varje sommar de senaste åren. Med min inställning för resten av den här säsongen klarlagd blir varje erövrad poäng en ren bonus, jag skiter ärligt talat i om vi kommer på nionde eller fjortonde plats.
