Ska LFC verkligen behöva avundas Man Utd?
I dagar där Liverpools styrelserum är splittrat och kritiken haglar från höger till vänster och från vänster till höger är det svårt att förstå varför det har gått som det har gått. Det enda som egentligen går att konstatera är att någonting är mer felaktigt än en femdygnsprognos från SMHI.
Det fanns en tid när vi kunde titta på Manchester United och deras Malcolm Glazer och säga: "Även om vi inte har nått upp till deras nivå i ligaspelet så har vi i alla fall en klubb som ägs av lokala och lojala människor med ett brinnande fotbollsintresse och ett stort hjärta för klubben".
Dessa dagarna är förbi och nu är läget nästintill omvänt, för även om United fortfarande ägs av samma mediemogul som är han klok nog att hålla tyst och låta det fotbollskunniga människorna sköta sina jobb. Hade våra jänkare gjort detsamma, d.v.s. försett tränaren med det ekonomiska stöd som är nödvändigt och inte sprungit till pressen var och varannan dag så hade åtminstone jag varit nöjd.
Faktum är att den ligatitel som nu verkar hamna på Old Trafford gör att de närmar sig ytterligare ett steg mot att bli den klubb som innehar flest antal ligamästerskap. Jag är förresten helt övertygad om att det är just detta som är Sir Alex Fergusons målsättning innan han kan lämna över stafettpinnen till Carlos Queiroz eller någon annan.
För Liverpools del handlar det först och främst om att hitta en lösning, om inte nu, så åtminstone inför kommande säsong. För så som det ser ut idag kan det inte göra länge till.
Hur trött blir man inte på den här, stundtals löjliga, maktkampen? Vems ”sida” ska man stå på? Vilken av alla versioner är sann och vilka är bara för att vinna support bland fansen?
Någonstans har i alla fall jag väldigt svårt för att tro på Tom Hicks alla planer och jag får intrycket att han inte ser något enda fotbollshjärta, utan endast och uteslutande dollartecken, framför sig. Att DIC skulle köpa George Gilletts aktier tror jag inte skulle lösa någonting, utan snarare förvärra en redan värdelös situation.
Hicks vill inte sälja alls och vill inte att Gillett säljer till DIC, samtidigt som Gillett inte vill sälja till Hicks. Ja, ni hör ju själva hur rörigt och svårlöst problemet har blivit. Eftersom DIC i nuläget dessutom verkar vara de enda seriösa spekulanterna ser det ut som det kan dröja bra länge innan något händer.
Själv är jag övertygad om att Hicks ser de stora ekonomiska möjligheter som finns och därför vill ”vänta ut” en försäljning från Gilletts sida. Uttalandena om att situationen kan få kvarbliva som den är talar mycket för att han hoppas att Gillett så småningom ska ge sig och helt enkelt kasta in handduken.
Det är mycket möjligt att Hicks har rätt i sin kritik av Parry – vad vet jag? Kanske skulle verkligen Hicks ge Rafael Benitez ett nytt kontrakt och mer pengar till nyförvärv. Kanske ska hans snack om ekonomi endast tolkas som tecken på ett stort engagemang. Och kanske skulle det därför vara bättre utan Parry och Gillett.
Men även om detta skulle kunna vara fallet så är sanningen att Hicks alla kommentarer om Parry, potentiella sponsorer och möjliga spelarköp är det av allt som har gjort mig mest avtänd på hela situationen. Detta mycket på grund av att uttalandena har kommit vid tillfällen då det passar som sämst. Att dagarna efter ännu en stor Europakväll på Anfield och tillika dagarna innan minnesstunden för Hillsboroughkatastrofen sätta fokus på bråken i styrelserummet är direkt felaktigt.
I dagsläget handlar det för mig om att hitta lugn och ro i toppen så att klubben inte dras ner längre i skiten än den redan är. Det gäller att hitta tillbaka till det som Liverpool ska representera som klubb, för något av The Liverpool Way har vi inte sett på många månader.
Även om jag inte på något sätt menar att George Gillett är någon genuin Liverpoolsupporter så vill jag minnas att han var den av de båda jänkarna som från början försökte köpa klubben på egen hand. Det var först när detta inte gick som han kontaktade Tom Hicks, och duon återkom då med ett gemensamt bud som gick igenom.
Vid tillfället för det första övertagandeförsöket talade Gillett om klubben, inte bara som ett investeringsprojekt, utan också på ett vis som fick mig att tro att han verkligen insåg hur mycket klubben betyder för sina supportrar. Kan det vara denna "insikt" som gör att han ännu inte har sålt sin del av klubben? Min känsla är nämligen att Tom Hicks bara var ett nödvändigt verktyg som Gillett behövde för att överhuvudtaget kunna köpa in sig i Liverpool.
Visst var det med ekonomiska intressen som han gick in i projektet, men jag vill inbilla mig att han ändå ser något mer än just dollartecken. Kanske har jag rätt och kanske har jag fel. Oavsett vilket så måste det till en förändring och förhoppningsvis kan amerikanerna inse att detta inte bara handlar om att klämma de sista stålarna ur en redan lönsam affär, utan att detta faktiskt är en klubb som påverkar tusentals och åter tusentals människor och deras lycka.
Just nu är det bara hemskt att se pengagiriga individer stå i vägen för denna lycka. Det är nu hög tid att flytta sig, samtala, samarbeta eller på något annat sätt helt enkelt göra det som krävs för att lösa situationen. Ett sådant här beteende på toppen är nämligen inte värdigt Liverpool FC.
Klubben som har sett så många stora män passera och prestera befinner sig just nu i en aldrig tidigare skådad storm och om de mäktiga männen på toppen bara gör det enda rätta och ser till fotbollsklubbens bästa så kan supportrarna sedan få möjlighet att göra det de längtar efter...
To walk on, walk on
