Resa: Fuck your history, we're in Moscow!
Dominans på läktarna, bögklubb och ryska huliganer mitt i natten, Greame Le Saux och Unitedfans som ville begrava svenskarna vid vägkanten i Lettland. Forumskribenten "FL" ger sin syn på den händelserika resan till Champions League-finalen i Moskva.
Tisdagen den 20 maj började resan mot finalen och matchen som skulle få oss Chelseafans att drömma mardrömmar. Ska jag vara ärlig tänker jag fortfarande på matchen och ältar samma saker om och om igen, dag ut och dag in, vad som hände vid straffpunkten när Terry gick fram för att avgöra.
Jag började min resa redan på måndagen med flyg från Umeå till Stockholm för att slippa gå upp så tidigt på tisdagsmorgonen. 07.00 ringde klockan och med trötta steg och rejält ont i magen vandrade jag mot T-centralen från min systers lägenhet. Därifrån satte jag mig på flygbussen mot Skavsta där jag skulle möta upp mina reskamrater.
På Skavsta flygplats tog det inte lång tid innan jag träffade Janne, Richard och Stefan som tagit sig dit från Kalmar respektive Borlänge. Richard kände jag sedan innan då vi rest och bott tillsammans under CSS Youth-resorna medan Janne och Stefan var nya bekantskaper förutom att vi hälsat på varandra under medlemsresan tidigare i vår.
I väntan på att ombordstigning till planet som skulle ta oss till Riga satt vi oss i baren för att prata Chelsea och reseplaner. En öl blev två och två blev tre, till slut när vi stod i kön in till planet hade vi tappat bort Stefan. Det visade sig att han blivit fast hos en försäljare för Citibank och höll på att teckna något avtal och på grund av det höll på att missa planet. Lyckligtvis dök han upp och satte sig på planet bredvid oss.
När han satt sig fortsatte Stefans bekymmer, eftersom han tecknat bankavtal istället för att tömma blåsan fick han finna sig att lugnt och stilla hålla sig till bristningsgränsen innan han äntligen fick springa in på flygplanstoaletten när lampan om säkerhetsbältet släckts. Därefter följde beställningar av öl och nötter tillsammans med mer Chelseasnack och galna historier.
Väl framme i Riga tog vi direkt taxi in till busstationen där bussen som skulle ta oss vidare till Moskva stod parkerad. Vi fick dock chansen att se en glimt av huvudstaden då bussen inte skulle gå förens om några timmar. Vi bestämde oss därför för att ta en promenad och leta efter ett ställe att äta på. Vi hittade en liten bar som såg mysig ut men det visade att baren inte serverade någon mat men däremot öl för sex kronor. Vi kunde inte motstå frestelsen och blev kvar på baren ett tag för att få ett smakprov av den lettiska ölen.
En timme senare hittade vi en restaurang som serverade mat och mätta och belåtna vandrade vi sedan mot bussen igen. Det gick dock rykten om att vägen till Moskva skulle bestå av mer grus än asfalt, därför beslöt vi oss för att införskaffa lite proviant inför resan. Några flaskor ljummen lettisk öl och en flaska vodka blev resultatet vilket skulle visa sig livsavgörande under bussfärden.
Bussen blev full till sista sätet och vi fick finna oss i att sitta med ryssar och Unitedfans. Med andra ord inget trevligt sällskap men vi hade i alla fall varandra. Stefan som bar Chelseapins på sin tröja blev direkt häcklad av Manchesterfolket. Han var dock inte sen att svara med elaka kommentarer och vi började ana oro medan den lettiska ölen sköljde strupen.
I pisspausen någonstans på landsbygden framkommer det att majoriteten i bussen vill begrava oss i diket på grund av vår lag tillhörighet, lyckligtvis kommer vi på bussen igen utan några fadäser men det fanns helt klart spänning i luften. Stefan som vid det här laget började bli glad i hatten försökte starta allsång genom att skrika ”Carefree” rakt ut i bussen. Ganska väntat lyckades han inte så bra utan fick istället höra engelska svordomar till svar.
Lyckligtvis avtog aggressionerna mer och mer ju senare det blev på natten och en del somnade. Hur de nu lyckades med det? Vägen till Moskva var nämligen i stort sett en grusväg och hade man haft otur kunde man nog åkt på en whiplashskada eller liknande. Personligen sov jag inte mycket den natten men det gjorde däremot Stefan. Så djupt att han lyckades med konststycket att slänga upp fötterna på sätet framför de två irriterade Manchesterborna som satt framför oss. Rätt upp i skallen på den ena landade fötterna och jag väntade bara på att Stefan skulle flyga ut ur bussen med huvudet före. Mannen tog tag i Stefans fötter och föste bort dem och använde ännu fler svordomar. Förmodligen var han för trött för att bråka och det hela rann ut i sanden och Rickard och jag som bevittnat detta kunde andas ut. Stefan däremot vaknade inte ens av smällen och började redan här göra skäl för sitt nya smeknamn ”Sleeping Steff”.
Väl framme i Moskva hoppade vi ur bussen och började leta efter ett matställe då alla var rejält hungriga. Det fick bli den närmaste restaurang vi kunde hitta. Det visade sig vara ett ganska fint ställe med ryska mått mätt. Här beställdes det in pasta och fisk som smakade okej men inte mer, vi var ju trots allt i Ryssland. Några öl på det och vi var redo att åka vidare. Vi begav oss med taxi till vandrarhemmet som vi skulle bo på. Det visade sig inte heller vara värt speciellt mycket, speciellt inte de 1300 kr vi kommit överens om. Stället var inte värt en krona om jag ska vara ärlig förutom de toaletterna vi fick låna. Vi gick snabbt därifrån och bestämde oss i samma ögonblick för att hålla ihop under natten och sova på en trevlig bar istället.
Färden gick vidare med Janne som kartläsare. Han visade sig vara en utmärkt kartläsare så att ta med honom på framtida fotbollsresor i Europa kan vara en mycket bra idé om man har problem med kartläsningen. Han tog oss till Röda torget där det skulle vara festligheter och diverse arrangemang. Turister som vi var fotograferade vi sevärdheterna runtomkring innan vi äntrade en bar för att fylla på depåerna.
Rickard knackade mig på axeln och sa till mig att vända mig om. Där stod nämligen Davor Suker den gamle kroatiske landslagsmannen i fotbollskläder. Vi anade att det var någon jippomatch på gång men valde att fokusera på att få beställa en öl istället. Precis i samma ögonblick dök en bekant kille upp bredvid oss. Det visade sig vara vår älskade gamla vänsterback Graeme Le Saux som även han hade fotbollskläder och skulle spela match på Röda torget lite senare. Vi presenterade oss och pratade lite för att sedan ställa upp tillsammans på ett minnesvärt fotografi. Han sa faktiskt något på svenska under tiden vi tar kort som jag inte kommer ihåg, men kanske är det dags att bjuda in även honom när det förhoppningsvis nalkas CSS-fest med Kerry Dixon till hösten.
När vi insåg att det inte kunde bli bättre på baren beslöt vi oss för att ta oss vidare mot Tinkoff, baren som skulle fungera som mötesplats för oss Chelseafans. Personligen ville jag ta taxi för att snabbt komma på plats men de andra ville gå så jag fick finna mig i att promenera. De tröstade mig med att baren skulle ligga alldeles runt hörnet. Några minuter blev till en kvart och en kvart blev till en halvtimme och lite till. Svetten rann och jag längtade efter en kall öl och Chelseasånger. Glöm det där jag skrev tidigare om Janne och kartläsning, hädanefter är det jag som sköter det.
När vi till slut kom fram till Tinkoff träffade vi Bosse och Kjell som kommit till Moskva via Estland. Två trevliga killar som jag träffade veckan innan på den ryska ambassaden i Stockholm. Vi slog ihop borden och skapade en liten CSS-hörna. Bara några minuter senare dök Socrates och SteffTee (kända forumskribenter på The Shed) upp och anslöt sig till svenskbordet. Socrates hade med sig sin svenska flagga som alltid är med på CSS-resorna. Den hängdes upp på ett räcke bredvid en blå flagga som det stod ”Making history not reliving it” på, vilket var resans klart snyggaste flagga och bästa budskap.
Till en början spelades de alldeles för hög musik i lokalen, deras DJ verkade vara väldigt förtjust i house men förstod senare att om det skulle spelas musik så var det Chelsearelaterat som gällde. När The Liquidator drogs igång i högtalarna höjdes stämningen väsentligt i lokalen. Till slut insåg man att inte ens musik behövdes och vi fick ta över sången själva. Alla klassiker sjöngs om och om igen men den sång som nådde högst decibel var nog ändå ”We’re in Moscow, Fuck your history, We’re in Moscow”.
Mellan sångerna varvades det med öl och pizza, vår ryska servitris var inte den bästa på engelska vilket resulterade i att våra pizzor blev försenade med någon timme och varierade i smak men tillslut tror jag att alla fick i sig en välbehövlig pizza och så mycket öl som man mäktade med. Vi var helt enkelt redo för match.
När jag och Richard bestämde oss för att bege oss mot Luzhnikistadion hade Janne och Stefan redan gått. Vi pratade med de andra runt bordet men de valde att stanna en liten stund till. Vi vandrade ut från Tinkoff mot tunnelbanan som skulle ta oss till arenan. Vad vi läst oss till innan skulle vi mötas av säkerhetskontroller vid stadion av numret större men det visade sig inte vara alltför blodigt och vi var ganska snabbt inne på området. Uefas försök att bygga en fanzone misslyckades rejält eftersom det varken fanns öl eller personer över 15 år på stället. Vi stämde istället träff med Janne och Stefan utanför stadion för att sedan gå direkt in på läktaren för att värma upp med sång tillsammans med de andra Chelseafansen.
När spelarna vandrade in på planen och Romans tygflaggor utgjorde ett mäktigt blå hav stod nog vartenda hårstrå på kroppen. Jag har tidigare varit väldigt emot dessa flaggor men har efter Moskva ändrat min åsikt, det var en vacker syn med alla flaggor. ”We’re in Moscow” sjöngs för fulla muggar och det kändes verkligen som om vi överröstade den andra sidan. ”Blue flag”, ”Carefree” och de andra kända sångerna kördes på löpande band och stämningen var verkligen på topp hela matchen förutom några ynka minuter efter Ronaldos 0-1 mål i första halvlek.
Läktarkampen anser jag att vi vann ganska lätt. Den enda sången som Manchesterfolket verkar kunna sjunga högt är ”Viva Ronaldo” vilket genomsyrar hela klubben just nu. Allt verkar handla om portugisen och att han gör halva laget är ingen överdrift. Det svider verkligen när jag nu berömmer den filmande primadonnan men vilken säsong han har gjort.
Matchreferat hänvisar jag till matchrapporten för vi vet alla hur det gick och vill helst glömma det som hände. John Terry kommer alltid vara min hjälte och jag tror ingen klandrar honom för vad som hände vid straffpunkten. Chelsea med John Terry i spetsen kommer att vinna turneringen tids nog, det är jag säker på. Det kändes bara så tungt då det verkligen kändes som om det var skrivet i stjärnorna att Ronaldo skulle missa sin straff och att vår kapten och hjärta skulle stiga fram och avgöra finalen men någon där uppe ville någonting annat.
Efter straffmissen satt jag med huvudet i händerna ett bra tag innan Richard ryckte upp mig och berättade att Janne och Stefan väntade på oss utanför arenan och vi var tvungna att gå. Vi vandrade ut från Luzhnikistadion i ösregnet för att ta oss vidare med tunnelbana mot någon bar där vi kunde döda några timmar i väntan på hemfärd som kändes väldigt långt bort i all besvikelse. Vi diskuterade om att åka tillbaka till Tinkoff där det skulle vara efterfest men kom snabbt underfund med att det säkerligen skulle vara väldigt avslaget där och risken att bli överfallen av ryska huliganer var överhängande stor då de tidigare under dagen tänkt storma baren. Vi hittade istället en bar som hade öppet hela natten vilket var perfekt för oss då vi inte hade något hotell under natten.
Vi gjorde oss vän med bartendern och köpte ett par öl och började genast analysera matchen. Ganska naturligt kom vi inte fram till mycket utan började istället längta efter en säng och inte minst hemresan till Sverige. Undertecknad försökte sova en stund men risken att bli utkastad av ordningsvakten gjorde att sömnen inte blev speciellt djup utan jag fick försöka hålla ögonen öppna. Vi beställde istället in några till öl för att hålla oss vakna.
När klockan var runt sex på morgonen insåg vi att det inte var någon vanlig bar vi satt på utan en bar för homosexuella. I flera timmar hade vi fått blickar och bra service men inte fattat någonting. Till råga på allt hade Stefan blivit ledd hand i hand till toaletten av ordningsvakten någon timme innan och förstod nu varför han var så närgången när han bara ville gå på toaletten. Vi bestämde oss för att lämna stället ganska snabbt då vi var rejält hungriga och bestämde oss för att gå till McDonalds för en frukost.
Trötta och hungriga kom vi fram till McDonalds där vi möttes av två ryska killar som varnade oss att fortsätta framåt på gatan. Vi förstod inte riktigt då vinken utan Stefan ställde sig i kö för att köpa en hamburgare. Janne och jag insåg dock ganska snabbt vad som var på gång. De ryska killarna ville göra oss uppmärksamma på att ett gäng ryska huliganer var på väg mot oss genom att säga ”Run run, fight fight” på knackig engelska. Janne och Richard pinnade iväg medan jag försökte få med Stefan som fortfarande inte förstått någonting utan bad snällt om sin McFeast i kassan. När jag gjorde honom uppmärksam om att de kommer rakt emot oss bad Stefan kassörskan att snabba på lite och avstod snällt sina pommes. När jag började skrika åt honom förstod han äntligen att det var allvar och började så smått springa mot Janne och Richard. Vi vek av på en gata och gick vidare ut på en större väg där vi gått tidigare under natten. Vi hittade lyckligtvis tillbaka till vår bar där vi suttit under natten och kastade oss in med en rysk löpare hack i häl. Direkt tog vi plats längst in i ett hörn redo att möta löparen. Han satte sig dock i baren och stirrade på oss ett tag för att sedan ge sig av ganska snabbt ut igen.
Vi andades ut men vågade oss inte ut förens två timmar senare. Jag föreslog McDonalds igen och den här gången gick det bättre. Vi fick vår frukost och inga huliganer syntes till. Vi skrattade lite åt situationen men insåg efteråt att det kunnat gå riktigt illa om de fått tag på oss.
Vi vandrade vidare men det ihållande regnet gjorde att de sista timmarna i Moskva fick spenderas på diverse barer. Först hamnade vi på Hard Rock Café där Stefan lyckades bli intervjuad av BBC Sport Radio. Till en början var de väldigt trevliga men när Stefan, som vid det här laget fått i sig lite för mycket av det goda, började skrika Chelseasaker i sändningen fick vi efter ett tag bege oss vidare då alla verkade ogilla oss rätt mycket i lokalen. Vi hamnade på en bar några hundra meter bort där vi bestämde oss för att prova ölen.
Stefan befann sig nu i sitt esse och raggade på allt som rörde på sig. Han dansade och visade sitt vrede mot Lars-Åke Lagrell medan undertecknad, Janne och Rickard bara kunde titta på och skratta åt för dagen Moskvas roligaste person. Vi lämnade även den här baren när det blev för mycket och tog nu en taxi till en byggnad där vi skulle hämta ut våra tågbiljetter som skulle ta oss till Riga.
Väl inne i taxin däckade Stefan, Janne och undertecknad i baksätet och Rickard fick hålla chauffören sällskap under resan. När vi var framme tog det fem minuter att väcka Stefan som nu verkade hamnat i koma, ”Sleeping Steff” var namnet. När jag fick liv i honom trodde han att vi kommit till Borgholm och han kunde inte förstå hur vi hamnat där. Vi andra i sällskapet förstod ingenting vad han snackade om men fick oss ett väldigt gott skratt i all bedrövelse. Snacket om Borgholm fortsatte liksom regnet och man längtade mer och mer efter en säng.
Efter att hämtat ut biljetterna tog vi oss till centralen med tunnelbana där Janne och Stefan hoppade på bussen direkt medan jag och Rickard hade valt att ta tåget. Nästa dag skulle vi ses i Riga för ytterligare resa med flyg till Stockholm. Att vi valde tåget före bussen hem var nog bland de bästa val jag gjort i mitt liv. Att slippa 16 timmars grusväg för att istället få en säng att sova i var helt underbart.
Väl framme i Riga efter många timmars skönhetssömn mötte vi upp med Janne och Stefan. De hade gått på ölen igen och lyckats bli utslängda från stället vi först var på i Riga under ditresan. Janne hade behövt gå på toa och mer behöver jag inte berätta. Vi tog en taxi till flygplatsen och käkade där en tallrik pasta för att sedan hoppa på planet hem till Sverige.
Först på Skavsta insåg jag vilken resa vi upplevt trots resultatet. Moskva 2008 är ingenting jag kommer glömma i första taget och jag hoppas verkligen att jag i framtiden får uppleva en Champions League-final på plats igen, fast med Chelsea som vinnare.
Tack Richard, Janne och Stefan för underbart sällskap under hela resan, jag hoppas det blir fler resor med er i framtiden.
Keep The Blue Flag Flying High!
//”FL”
Foto: FL, Richard, Janne.
* * * *
Även i Västerås var det feststämning i samband med Champions League-finalen. Här är några filmer från CSS-samlingen på Skallbergskrogen:
Come on Chelsea
Celery och Carefree
Zigger Zagger
