Chelseas historia - del III: Ted Drakes mästarlag (1952-1960)
CSS-redaktionens Oscar Karlström kommer att gå igenom Chelsea Football Clubs 103-åriga historia i tio delar som kommer att publiceras under sommaren. Här är den tredje delen som handlar om Ted Drakes mästarlag som vann ligan 1955.
Texten publicerades ursprungligen i Royal Blue nummer tre, som gavs ut i april i år.
Längst ner finns en sammanfattning av tidsperioden för dig som inte orkar läsa hela texten.
När Roman Abramovitj gjorde sitt intåg i Chelsea sommaren 2003 var han en sällan skådad revolutionär inom den brittiska fotbollen. Med spelarköpen som genererades av oljepengarna lade han grunden för klubbens första ligaguld sedan 1955. Men redan 1952, 51 år före Abramovitj, hade en annan mans ankomst till Chelsea revolutionerat klubben. Revolutionären från 1952 hette Ted Drake.
Under sin spelarkarriär var Ted Drake framgångsrik anfallare för Arsenal och England med flera ligaguld på meritlistan. En skada satte dock stopp för spelandet och Drake tog istället upp en tränarkarriär. Efter två lyckade år som tränare i Hendon respektive Reading tog han över rodret hos Chelsea sommaren 1952.
Trots att klubben endast var tre år från 50-årsjubilemumet när Drake tog över som tränare hade Chelsea inte haft några större framgångar. En FA-cupfinalförlust från 1915 var det närmsta en titel man kommit och i ligaspelet hade Chelsea inte slutat bättre än på åttonde plats i Division One. Det skulle dock bli ändring på det under Drake-eran, men först skulle andra saker rättas upp.
Det första Drake gjorde var att byta ut klubbmärket. Det gamla märket hade föreställt en gråskäggig pensionär i hatt. Det nya var ett lejon som höll i en spira, väldigt likt det märke klubben har i dag. I samma veva ändrades klubbens smeknamn från ”The Pensioners” till ”The Blues”. Drake ville också att publiken skulle förnyas och han yttrade följande ord:
“Too many people come to Stamford Bridge to see a football match instead of cheering Chelsea. For years now the players must have been thoroughly sick of all the music-hall publicity. Let’s have people eating, sleeping and drinking Chelsea.”
Drake var en av de första som införde träning med boll. Trots att hela spelet går ut på att få bollen i mål var träning med boll ovanligt under 1900-talets första hälft. Något annat som var ovanligt förekommande var en organiserad ungdomsverksamhet hos storklubbarna. Redan under 40-talet hade Chelsea börjat satsa på ungdomarna. Under Drakes ledning blev satsningen mer seriös och grunden till Dave Sextons cuplag med egna produkter som Peter Osgood, Bobby Tambling och Ron Harris lades.
Trots allt nytänkande blev Drakes första säsong i Chelsea misslyckad. Endast en poäng räddade klubben från nedflyttning och 19:e platsen var allt annat än imponerande. Under den andra säsongen, 1953/54, gick det betydligt bättre och Chelsea nådde en åttonde plats. Ledstjärna i laget var lagkaptenen Roy Bentley som svarade för 21 mål i ligaspelet.
Säsongsstarten 1954 var inte alls övertygande. Chelsea vann endast tre av de nio inledande matcherna och det fanns inget som tydde på att laget skulle stå som mästare när serien summerades i april månad. I oktober mötte Chelsea Manchester United. Amatören Seamus O’Connell gjorde tre mål i sin debutmatch för Chelsea. Trots O’Connells målfyrverkeri slutade matchen i en 5-6 förlust. Ytterligare fyra matcher spelades utan vinst för Chelsea och laget var nere på 12:e plats i tabellen i november. Då började vändningen. Chelsea hittade helt plötsligt formen och förlorade endast tre av de följande 25 matcherna. Mest imponerande var en 4-3 vinst borta mot Wolverhampton, 50-talets dominanter. Chelsea låg under med 3-2 när matchen gick in på övertid – när domaren blåste av hade de blåklädda vunnit med 4-3. Roy Bently gjorde ett hattrick och matchens spelare, Eric Parsons, det fjärde målet. Motsvarande möte säsongen innan hade slutat med en förkrossande 8-1 seger för Wolves, än i dag Chelseas största förlust någonsin.
Veckan före jul 1954 spelade Chelsea mot Leicester på Stamford Bridge. Vid ställningen 2-1 drog ”Jock” McNichol på ett kanonskott i ribbans undersida. Bollen studsade på mållinjen och stöttes in i mål av två anstormande Leicesterförsvarare, Stan Milburn och Jack Froggatt. Domaren kunde omöjligt avgöra vem som var sist på bollen och Leicesterspelarna fick dela på självmålet. Det var det första, och det är hittills det enda, självmålet i den engelska fotbollens historia som är delat mellan två spelare.
Chelsea fortsatte att rada upp segrar i början av 1955. Precis som tidigare var det Roy Bentley som var den stora stjärnan. Han gjorde två mål i 5-2 segern borta mot Bolton och svarade för ett hattrick när Chelsea besegrade hans gamla klubb Newcastle med 4-3 hemma på Stamford Bridge. Den 23 mars vann Chelsea över Cardiff med 1-0 och gick upp i serieledning för första gången för säsongen.
På påskafton 1955 var det dags för den stora matchen, tabellettan Chelsea mot tvåan Wolverhampton på Stamford Bridge. Matchen var tät och jämn och det såg länge ut som att den skulle sluta mållös. O’Connell ville dock annat och drog, en kvart från slutet, på ett långskott som såg ut att gå i mål men boxades undan av Wolves lagkapten och mittback Billy Wright. Domaren pekade på straffpunkten och Peter Sillett kunde skjuta hem segern från elva meter.
I och med segern mot Wolves var Chelsea mycket nära ligaguldet. Det enda som behövdes för att säkra titeln var en vinst i sista hemmamatchen mot Sheffield Wednesday den 23 april. Chelsea vann med 3-0 och saken var klar. Eric Parsons blev matchhjälte med sina två mål och fick tillsammans med resten av spelartruppen fira guldet med supportrarna som sprang in på planen. Guldfirandet var dock inte alls lika glamoröst som det är i dag. Spelarna fick ingen bussparad och blev aldrig ens officiellt presenterade med pokalen. Efter matchen tog de tunnelbanan hem.
Framstående spelare i guldlaget från 1955 var redan nämnde lagkaptenen och målsprutan Roy Bentley, yttermittfältarna Eric Parsons och Franke Blunstone, försvararna Peter Sillett och Stan Wicks, amatörerna Derek Saunders och Seamus O’Connell, mittfältarna Ken Armstrong och ”Jock” McNichol samt målvakten ”Chic” Thompson. Vi får absolut inte glömma Ted Drake, tränaren som ledde laget till triumfen.
Som en följd av ligatiteln fick Chelsea en plats till Europacupen, dåtidens Champions League, där man lottades mot Djurgården av alla lag. Det engelska fotbollförbundet, FA, ville dock att de inhemska turneringarna skulle prioriteras. Därför tvingades Chelsea dra sig ur turneringen och gick miste om chansen att bli det första engelska laget att delta i Europacupen.
Chelsea lyckades inte bygga vidare på succén. Säsongen efter guldet blev det platt fall och laget slutade på 16:e plats i Division One. Efter en rad dåliga resultat på hösten, inklusive 1-5 hemma mot Portsmouth, 0-4 borta mot Bolton och 0-3 borta mot Birmingham, var Chelsea fast i mittenskiktet av tabellen. Det enda som fanns kvar den säsongen var FA-cupen. Efter en 1-0 seger borta mot Hartlepool i tredje omgången lottades Chelsea mot Burnley. En 1-1 match på bortaplan innebar retur på Stamford Bridge. Även där blev det 1-1. Den matchen följdes upp av 2-2 och 0-0 innan Chelsea till slut vann med 2-0 i den fjärde omspelsmatchen. Chelseas längsta FA-cupmatch någonsin hade spelats över fem kamper och pågått i drygt nio timmar innan vinnaren slutligen kunde koras. Helt i onödan eftersom Everton tre dagar senare slog ut Chelsea ur turneringen.
Säsongen 1956/57 började spelarflykten. Roy Bentley såldes till Fulham efter 347 matcher och 150 mål i Chelseatröjan. Bara Kerry Dixon och Bobby Tambling har nätat fler gånger än Bentley. Guldhjälten Eric Parsons byte klubb till Brentford och Ken Armstrong la skorna på hyllan och flyttade till Nya Zeeland medan skador satte stopp för Stan Wicks och Peter Sillett. Ett sargat Chelsea slutade på 13:e plats i Division One.
Men redan säsongen efter började morgonluft vädras när en ny stjärna växte fram. Jimmy Greaves hade gjort 170 mål på två säsonger i Chelseas ungdomslag och fick chansen i säsongspremiären borta mot Tottenham i augusti 1957. Han tackade för förtroendet genom att kvittera till 1-1 i andra halvlek. Fyra dagar senare fanns det 17-åriga underbarnet återigen med i målprotokollet i hemmadebuten mot Manchester City. Greaves gjorde 22 mål på 35 matcher under sin första säsong i a-laget. En av hans bästa matcher det året var på juldagen när Chelsea mötte Portsmouth. Greaves gjorde tre mål framåt och ett i den egna kassen när The Blues vann med 7-4.
Hösten 1958 fick Chelsea komma ut i Europa och spela för första gången. Klubben blev utvalda som representanter för London i turneringen International Industries Fairs International Cities Cup, eller gott och gott Fairs Cup. I första omgången ställdes Chelsea mot danska BK Frem. 3-1 borta följdes upp av en vinst med 4-1 hemma. Nästa omgång spelades mot ett hopplockat lag från Belgrad. Chelsea vann med 1-0 i hemmamötet och lade grunden för en 33 matcher lång svit utan förlust mot europeiskt motstånd på hemmaplan. Den imponerande sviten stod sig ända till våren 2000 då Lazio vann med 2-1 på Stamford Bridge. Att Belgrad vann sin hemmamatch med 4-1 och slog ut Chelsea ur turneringen är en annan historia.
Mästarlaget från 1955 var vid det här laget nästan helt utbytt och endast ett par av spelarna som var med och tog hem guldet fanns kvar i truppen. Istället fick flera ynglingar chansen att visa vad de kunde. I en match mot West Ham i februari 1959 fanns anfallarna Bobby Tambling och Barry Bridges med i startelvan för första gången. Chelsea vann med 3-2 efter mål av båda debutanterna och, just det, Jimmy Greaves. Den sistnämnde nätade 31 gånger den säsongen. Det hjälpte dock inte särskilt mycket när det läckte bakåt. 98 mål släppte Chelsea in under säsongen, den värsta siffran i klubbens historia, och slutade på en 14:e plats i ligan.
Chelsea blev nästan för beroende av Greaves målskytte. Hade det inte varit för de 29 målen han gjorde under säsongen 1959/60 hade Chelsea med all sannolikhet ramlat ner i Division Two. Kontraktet säkrades dock med tre ynka poäng.
Medan a-laget gick kräftgång i botten av Division One såg det desto bättre på ungdomssidan. Efter att ha förlorat 1958 års final av FA Youth Cup med 6-7 över två möten mot Wolves var Chelsea sugna på revansch när Preston stod för motståndet 1960. 1-1 slutade hemmamatchen innan Bobby Tambling sköt segern till Chelsea genom att göra ett hattrick i 4-1-segern på bortaplan. I laget fanns också den 19-årige målvakten Peter Bonetti och den 17-årige mittfältaren Terry Venables. Två framtida Chelsealegender som gjorde sina a-lagsdebuter under säsongen.
41 gånger nätade Greaves i ligaspelet säsongen 1960/61, än i dag klubbrekord när det gäller antalet gjorda mål per säsong. 21 år hade han hunnit bli och var redan ordinarie i det engelska landslaget. Klubbar utanför de brittiska öarna började få upp ögonen för Greaves och i juni 1961 såldes han till Milan för 80 000 pund. Hans sista match för Chelsea var hemma mot Nottingham Forest. Chelsea vann med 4-3 och Greaves gjorde alla fyra målen. Totalt gjorde han 124 mål på 157 matcher för klubben och är enligt många Chelseas bästa målskytt någonsin.
Ungdomslaget försvarade titeln i FA Youth Cup genom att slå Everton med 5-3 i finalen. Drakes satsning på ungdomsverksamheten gav tydliga resultat men som a-lagstänare var han slut och i september 1961 fick Ted Drake sparken efter att Chelsea förlorat med 4-0 mot Blackpool och halkat ner till jumboplatsen i ligan.
Sammanfattning: 1952-1961
Drakes första år: Ted Drake tar över som tränare 1952 och förändrar Chelseas klubbmärke, träningsrutiner, ungdomsverksamhet och publik. De första säsongerna går det trögt, men det märks att Drake har något på gång.
Ligaguldet 1954/55: Säsongen inleds svagt och Chelsea ligger på 12:e plats i november. Då hittar man formen och börjar vinna. Anfallaren Roy Bentley och mittfältaren Eric Parsons är lagets stjärnor och det är Parsons två mål som säkrar ligaguldet hemma mot Sheffield Wednesday 23 april.
Åren efter guldet: Chelsea lyckas inte upprepa triumfen de efterföljande säsongerna och flera spelare lämnar klubben. Ungdomsverksamheten blomstrar dock och ger två guld i FA Youth Cup. Egna produkter som Jimmy Greaves, Bobby Tambling och Peter Bonetti debuterar under Drakes sista år i Chelsea.
Källor: Boken “Chelsea – The 100-year history” av Brian Mears och Ian Macleay, Chelseafc.com, Wikipdeia.org, CFCHistory.co.uk.
