MFF Support Cup - Så gick det
Efter många månaders väntan så va det det äntligen dags för sommarens höjdpunkt; MFF Support Cup, och för första gången skulle LUSS ställa upp med ett lag.
Detta skulle vissa sig svårare än man trodde, en efter en hoppade spelarana av bla av skador för dyra tågbiljetter (TACK SJ!!), och dålig ekonomi.
När Coach Robin 3 dagar innan start hoppade av tog jag över ansvaret.
Dagen innan cupen visste jag fortfarande inte hur många spelare jag hade att tillgå men jag tänkte som alltid att sånt brukar lösa sig till slut, fotograf Ivan hade trots allt lovat att ställa upp om det behövdes
Dagen efter med 30 minuter kvar till matchstart och med bara 4 spelare och en fotograf va jag inte lika lugn längre, men med 3 öl och en plats på mitt bröllop nästa år så lyckades jag värva 3 spelare som inte ville spela för Änglarna Götet utan tog sitt ansvar o ställde upp för LUSS .
Nu va laget ordnat och med Ivan som 8e spelare såg det plötsligt väldigt bra ut.
Första matchen skulle gå mot Team Offside, ett gäng tjejer från Mamö och med den snyggaste klädsen efter Luss.
Domaren blåste igång matchen 11.30, och 24 minuter senare stod LUSS som segrare med 9-0 efter stundtals spelat ut Team Offside, bara oskärpa i avsluten och en sumpig boll gjorde att inte siffrorna blev större.
Med 2 timmar till nästa match gick jag iväg för och ragga spelare, det ryktades att en av FC Köpenhamns spelare va Leedsare, tyvärr så räckte inte snåle Bates pengar så det blev inga nyförvärv.
Nästa match var mot Landskrona Bois, ett lag man som MFF:are inte har så gott öga till.
Landskrona öppnade starkast och vi fick mest slå ifrån oss och det va ganska rättvist när Bois gjorde 1-0.
Med 1 minut kvar så blir Bois blåsta på en solklar straff, LUSS kontrar och bollen går till skyttekungen Jocke som från halva plan lobbar in 1-1.
Andra halvek började som den gjorde i första,Bois preesade och LUSS slog ifrån.
Mitt under matchen så går Trelleborgs FF Mattias Thylander förbi planen och får en fråga av mig
-Ser det bra Thylle?
-Nej tycker jag inte svarar han.
-Nej men du ser heller inte bra ut svarar jag.
Med 6 minuter kvar gör Bois 2-1 och vi orkar inte resa oss efter det, Bois gör sen 3-1 med 2 minuter kvar att spela trots en grym kämpa insats får vi 0 poäng med oss.
Nästa match var mot Black Army och nu började det bli problem, vår mittback Jonas gick över till Änglaran igen vilket betyde att vi inte hade några avbytare och med Ivan skadad så va vi nere på 6 man.
Ett Black Army som till matchen värvat in 4 Sydamerikaner som hängde på Limhamnsfältet och en hockyspelare från Mif Redhwks P-16 lag gjorde inte saken bättre.
Matchen skulle vissa sig bli en klassiker, Ivan bet ihop och gick in där bak bara så det såg ut som vi hade 7 man på plan, och rensade allt som kom hans väg.
I mål stred Jesper som en panter, och utespelarna sprang som en flock hungriga vita tigrar, vi gjorde allt för att försöka fixa tre poäng så vi hade chans att gå vidare.
När domaren blåste av matchen som slutade 0-0, så kan jag ärligt säga att jag fällde en tår för aldrig har en 0-0 match kännts som en seger så som denna.
Vi hade gjort det omöjliga, med små marginaler och med mycket hjärta så hade vi lyckats ta poäng mot ett lag som va mycket bättre än oss med deras fusk att värva in spelare 3 min innan match.
Med Aik-matchen i benen så va vi ännu mer slitna och flera av oss började gå på knä, och i nästa match väntade redan klara gruppvinnaren IFK Göteborg.
Inför sista matchen så va läget som så här:
Vid seger eller oavgjort så skulle vi gå vidare eftersom redan klara grupptvåan. Landskrona hade lämnat Wo på söndagen så grupptrean skulle gå till kvartsfinal.
Vid en förlust så skulle målskillnad avgöra mellan Luss o Black Army.
Taktiken var glasklar, vi skulle ha 0-0, och bara slå långa bollar på Jocke vår anfallare och försöka kontra in ett mål eller två.
Klockan 16.00 denna gråmulna Lördag blåste domaren Efon Ask igång matchen.
Vår taktik funkade perfekt, Göteborg kom ingenstans och vi lyckades till och med skapa några målchanser.
Några minuter in i andra halvlek började tröttheten komma ifatt oss, vi hade spelat utan avbytare för andra matchen i rad och vissa av oss non-stop alla matcherna, men inget skulle hindra oss nu.
Med 5 minuter kvar slår jag en frispark i ribban, starx efter missar vi ett friläge, o tankar om att det skulle gå vägen började krypa fram.
Med ca minuten kvar får vi bollen på egen planhalva istället för och slå en långboll till Jocke så skickar jag bollen 2 planer brevid bara för att få tiden att gå. Sportsligt? nej, rutinerat? ja.
När Domaren sekunder senare blåser av matchen så är det svårt och beskriva känslan.
Mitt enda mål med cupen va att ställa 7 man på plan så att vi inte skulle behöva lämna Wo till hela cupen och nu stod vi här klara på kvartsfinal.
Men allting va inte frid o fröjd, våra mittfältare Conny Kadong o Petra skulle åka på semester och med Ivan skadad och resten av laget med krampkänningar såg det allt annat en ljust ut.
I kvartsfinalen väntade Arsenal som vunnit sin grupp med 4 segrar och 18-0 i målskillnad, alltså tuffast tänkbara motstånd.
Vi ställde upp med ett sargat lag på söndagen,vår brasse som skulle förstärka oss ringde 30 min innan matchstart och sjukade sig, och med Jocke,Ivan o Rickard halvskadade såg det allt annat en ljust ut.
Vårt ända mål i kvartsfinalen var att ställa ett lag på banan och försöka undvika tvåsiffrigt.
Vi började optimistiskt men mattades efter hand, och när Pia (Petras ersättare och syster) blir skadad med fem min kvar av första halvlek så gick luften ur oss totalt eftersom vi bara va sju man.
Med en man mindre fullföljer vi matchen ändå, sista 5 minuterna står Ivan o Jocke i vårt straffområde för ingen av dom kan röra sig.
Matchen slutar 9-1 till Arsenal, som släpper in sitt första mål i cupen mot oss.
För oss är det här årets turnering över, men vi sörjer inte för det.
Arsenal vinner sedan finalen med 5-1 över Juventus utan en ända engelsman i laget, vilket betyder att vi förlorat mot segraren och att vi faller med flaggan i topp.
Jag vill ge ett stort tack til:
Alla som va med o spelade med LUSS denna helgen, ni är mina hjältar.
Vår Coach Helen.
Tonny o Dansken som förde resultaten vidare.
Robin Persson som anmälde laget.
Alla i LUSS, tack för ert stöd.
Nu laddar vi batterierna till nästa år, för nu vet dom vem LUSS är.
Gaffer Peter "Pidde" Ohlin.
