Leeds United - Ups and downs
Så här i höstmörkret tar jag mig tid att rota runt lite i minnet och diverse historieblöcker för att göra en återblick på mitt liv som supporter till "The Whites" från West Yorkshire.
"Varför Leeds?", det är en fråga som jag fått otroligt många gånger. Jag tänkte försöka besvara den och dela med mig av lite gamla minnen. Så här i efterhand funderar man emallanåt varför man egentligen började hålla på detta misslyckandenas lag. Jag är nog inte ensam om att fundera på den saken.
Sport och framför allt fotboll har alltid varit, och är mitt stora intresse här i livet. Redan som liten knatte började jag sparka boll för Hofors AIF. Tipsextra gick på tv och började sakta bygga upp det stora intresse jag idag har för engelsk fotboll. Farsan satt ofta framför tv'n med mig, men jag kunde inte börja hålla på samma lag som honom, då han inte hade något favoritlag. Jag fick "hitta" ett själv. Så här i efterhand väljer han Arsenal, om han verkligen måste välja något lag, bara för att dem "spelar vackrast fotboll", äh.
Historien om mitt intresse för Leeds United börjar i lilla Ockelbo i Gästrikland. En barndomsvän till mig spelade ett managerspel som både jag och han blev helt besatta av. Man coachade ett lag och kunde köpa/sälja spelare, se hur arenorna såg ut osv. Elland Road var enligt mig den vackraste och blev därför min favorit, liksom de fantastiskt vackra helvita tröjorna. Av någon anledning köpte jag för övrigt alltid Kevin Phillips från Sunderland på det här spelet.
När det sedan vankades vintermarknad i Ockelbo fick jag efter en del spanande syn på en Leeds-halsduk, 100kr kostade den. Var det värt det? Tänk vad mycket godis man kunde få för dem pengarna... Till slut köpte jag faktiskt den. När min väns far sedan berättade att han höll på Leeds och visade mig gamla Leeds-pins, ja då var jag helt fast. Idag pryder den välanvända gamla halsduken väggen på mitt rum tillsammans med andra Leeds-prylar, man har ju lyckats samla på sig en del genom åren.
Allt eftersom började jag följa mitt Leeds på tv och internet och drömmen om att en dag få åka till Leeds och se "Super Leeds" började sakta ta fart, även om den kändes väldigt avlägset.
I 2000-talets början fick jag sedan följa med min vän och hans far till London för att se... Chelsea. En viss ryss hade precis köpt klubben och framför våra ögon krossade man Southampton hemma på The Bridge. Min vän konverterades under den resan från halv Wolves-supporter till ett heltidsfan av "The Blues". Själv stod jag på mig och innan hemresa hade jag hunnit med att inhandla en svindyr Leeds-tröja på Harrods för runt tusenlappen, det kändes viktigt.
I slutet av 2005 skedde sedan något som skulle förändra mycket, jag blev tillfrågad att följa med ett par människor jag aldrig träffat i verkliga livet till Leeds och se "The Whites" mot Stoke på Elland Road. Att jag ens blev tillfrågad kändes stort, men vad skulle morsan säga? Aldrig, tänkte jag. Hon skulle dock "fundera på saken", men till slut gick hon med på att hennes blott 15-årige son skulle åka till England med vilt främmande folk. Här ska Christer "Hartey" Gustavsson ha ett enormt stort tack, som faktiskt ringde min mor och pratade med henne innan hon bestämt sig. "Han lät så trevlig så" sa hon, och eftersom att hon visste hur tokig jag var i Leeds gick det väl bara inte att säga nej till det antar jag.
Matchen mot Stoke slutade 0-0, men vad gjorde väl det? Jag var ändå fantastiskt nöjd med min resa och längtade tillbaka innan jag knappt hunnit lämna engelsk mark. Jag hade träffat nya fantastiska vänner och också fått se Elland Road, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse när jag för första gången fick se stora mäktiga East Stand skymta bakom Beeston Hill. Att vi bodde på puben "The Commercial", ägd av Leeds störste målskytt genom tiderna; Peter Lorimer gjorde ju inte saken än sämre. Jag och "Mattan" tog tillfället i akt att få våra tröjor signerade av honom. En gissning är dock att min är värd mer är Mattans, då hans tröja har namnet "Butler" tryckt på ryggen...
Det absolut största minnet från min första resa är nog ändå när vi i publiken sjöng "Marching on together" innan avspark, den känslan går inte att beskriva. Allt från småbarn till gamla pensionärer som tillsammans sjunger fram sitt lag. Den engelska läktarkulturen är något som fascinerar mig nå oerhört.
Massor av matcher har man sett genom åren och bland favoriterna finns Arsenal - Leeds 2-3, Mark Viduka - Liverpool 4-3 och Leeds - Besiktas 6-0.
Leeds i Champions League, det var tider det. Som Lucas Radebe en gång sa: "The top of the town was football, you know, the atmosphere, people walking through the city to the stadium, it was just absolutely fantastic". Man får väl hoppas på att någon gång i framtiden få uppleva Champions League-fotboll på Elland Road.
De som kan något om fotboll förstår nog att Leeds United inte längre är ett lag som har specielt många medgångssupportrar, de som finns kvar är verkligen vad jag vill kan kalla "riktiga fans". Nedflyttningar och besvikelser har det varit gott om och en del tårar har i ärlighetens namn fallit genom åren. Ändå är detta lite av tjusningen med fotboll över huvud taget, hur kul vore det springa hem seriesegern varje år? Inte för att man blivit speciellt bortskämd med serie eller cup-segrar, men ändå...
Så här i efterhand kan man med lite distans ändå skratta åt en del elände. Tänk när vi supportrar förlitade vår överlevnad i Premier League på spelare som Roque Junior, det var ju en kanonvärvning! Ack så fel man kan ha ibland... I en cup-match lyckades dock denne samba-brasse med konststycket att näta på självaste Man United, det beunderar jag honom för, men frågan är om det var meningen eller om någon bara råkade skjuta honom i skallen. Visst, det är inte lätt att komma till en ny klubb som går dåligt och göra bra ifrån sig, men Junior's insatser var under all kritik. Fansen pratade efteråt om en filmatisering av "The Roque Horror Show", kommer den någon gång på bio är jag bland de första att se den.
För fler klassiska sunkvärvningar, se Ugo Ehiogu.
Dagen då Leeds United är tillbaka i Premier League har jag lovat mig själv att stå på Revie Stand och sjunga fram mitt United till seger. Hoppas det inte är allt för många år dit bara. Leeds kommer dock tillbaka, förr eller senare.
Hittills har det blivit fyra matcher på Elland Road för min del, men gissa om att det blir fler. Vi svenskar är tillsammans med våra norska vänner flitiga resenärer och ser vårt lag minst en gång varje säsong. Nästa resa för egen del är planerad till våren, då får man förhoppningsvis får åka över och fira en uppflyttning.
Sist med inte minst känner jag mig tvungen att ta ut en personlig favorit-elva, bestående av spelare jag själv sett spela under min tid som supporter. Kanske inte det bästa laget klubben haft under dessa år, men dock mitt favoritlag.
Nigel Martyn
Gary Kelly, Lucas Radebe, David Wetherall, Ian Harte
Lee Bowyer, David Batty, Gary Speed, Harry Kewell
Alan Smith, Michael Bridges
Nu kör vi över Carlise och fortsätter marschen uppåt!
Forever Leeds
Forever Proud
Marching on together!
