West Ham - Everton FC 1-3
Inom loppet av de sista sju minuterna lyckades Everton på ett makalöst sätt vända matchen och plocka med sig tre poäng till Mersyside. En magisk vändning denna eftermiddag i London.
Bortaplan har passat Everton bra denna säsong. Endast en förlust så här långt och nu möte med ett West Ham som har haft svårt att hitta nätet så här långt. Kunde Everton fortsätta visa fin form på resande fot?
David Moyes valde följande elva från start (4-4-2): Howard - Neville (c), Yobo, Jagielka, Lescott - Arteta, Osman, Rodwell (66), Cahill – Saha (90+1), Anichebe (86)
Bänk: Hibbert (90+1), Nash, Gosling, Baines (86), Vaughan (66), Castillo, Jutkiewicz
Moyes tvingas till två radikala ändringar då varken Pienaar eller Yakubu (båda skadade) kan spela. Två tunga avbräck som ska ersättas med Rodwell samt Anichebe. Återigen lämnas Castillo utanför startelvan och unge Rodwell kliver istället in. Cahill dras tillbaka till mittfältet samtidigt som Saha och Anichebe bildar forwardspar.
F.d Liverpoolspelaren Craig Bellamy startar på topp i West Ham och Scott Parker är tillbaka från start för hemmalaget. Dock ingen Diego Tristan men väl en Di Michele på bänken för ”Hammers”.
En relativt stel öppning på matchen. Everton skapade visserligen efter bara någon minut ett bra läge där West Ham inte fick undan bollen och Saha fick läge för volley, men i övrigt var första 20 minuterna inte alls bra. Scott Parker sköt ett skott som Howard räddade till hörna och nämnde Howard tryckte iväg ett bakåtpass i ryggen på Sears i hemmalaget som turligt nog gick till inspark. Unga Sears i hemmalaget hade sedan en mycket bra chans strax efter då han fick bollen snett framför Howard men lite klumpigt tappade han ut bollen till inspark för EFC.
Everton såg ut att starta med väldigt låga utgångspositioner och det var West Ham som var det spelförande laget. Backlinjen hamnade allt som oftast i knä på Tim Howard och samtliga spelare såg väldigt slöa ut. Bellamy fick en fin pass från Sears efter 25 minuter och sköt iväg ett bra skott som dock täcktes av Joleon Lescott och gick till hörna. Ribban och Tim Howard räddade Everton från underläge efter 30 minuter. Den för dagen pigge Fred Sears fick en passning från Bellamy (som snyggt vände bort Yobo) och sköt direkt. Howard fick upp en näve och bollen gick via ribban ut till hörna. Där var West Ham oerhört nära ett ledningsmål!
Det såg inte ut som att det var någon stake alls i Evertonspelarna. West Ham pressade på och Everton stod på hälarna och låt West Ham spela sig förbi. Strax före paus fick Sears ånyo ett mycket bra läge efter väggspel med Boa Morte. Sears kom en mot en med Howard från kanten och för en sekund såg det ut som att bollen gick in, men den gick i utsidan på buren. Mycket nära!
Vad höll Everton på med frågade man sig i paus. Jag räknade inte till en enda chans framåt och allt som oftast var det farligt då West Ham kom fram i sina anfall. Det verkade inte som att spelarna var med i matchen. Här krävdes en uppryckning! Det undgår mitt förstånd hur Rodwell kunde få starta om nu Castillo var frisk. Rodwell är alldeles för långsam och det är ett direkt hån mot Ecuadorianen.
Tim Howard fick direkt ingripa i andra halvlek då han snyggt boxade bort ett farligt slaget inlägg från Collisson. Starten på andra halvlek var något bättre från Everton än i första i alla fall, det var i något som var positivt. Everton var faktiskt mycket nära att ta ledningen i matchens 57:e minut då Jack Rodwell nickade bollen efter hörna. Bara någon decimeter fattades då den i princip strök stolpen bakom Robert Green.
Relativt logiskt då West Ham till slut tog ledningen i matchminut 63:
En fin chip/crossboll från West Hams Etherington serverade Scott Parker inne i straffområdet. Med en underbar klack direkt på ett tillslag gjorde Parker bort Yobo och serverade Jack Collisson som elegant smekte in bollen i Tim Howards vänstra kryss och 1-0 var ett faktum. Man kunde inte direkt klaga över det målet, det var rättvist.
Tio minuter senare fick Howard ånyo slänga sig och rädda ett skott. Denna gång från Craig Bellamy. Everton var nu tvunget att flytta upp spelet för detta höll absolut inte. Det höll också på ett ge resultat. Inbytte James Vaughan var sånär att stöta in kvitteringen efter en frispark från Phil Jagielka som nicktouchades av Lescott. Bara millimetrar fattades för unge Vaughan i den situationen.
Med kvarten kvar började Everton att ta över spelet. Man skapade en dubbelhörna och Tim Cahill var mycket nära att nå först på en av dessa. För första gången fick man chansen att se lite spel från Everton och jag tror det var första gången Lescott var på offensiv planhalva under hela matchen. Åt andra hållet kom Howard snabbt ut och greppade bollen framför Bellamy.
Precis när man satt och tänkte igenom hur mycket man saknade Yakubu och hur man skulle formulera denna matchrapport med en dyster insats gjorde Everton 1-1:
Leon Osman såg att Louis Saha löpte sig ur straffområdet för att skapa sig spelrum. Bollen gick till Saha som närmast joggade ut för att nå bollen. Slapp markering gjorde att det trots allt gick bra att jogga till bollen och vända upp. Saha slog sedan ett perfekt inlägg till Joleon Lescott (av alla) och med en snygg nick såg han till att Everton var tillbaka i matchen i 83:e minuten.
Kunde det nu i alla fall bli en pinne att resa hem med? Icke sa nicke… det blev mer:
Knappt hade man skrikit klart förrän Everton kom i ett nytt anfall. Bollen gick ut till Anichebe ute vid hörnflaggan. Omringad av två hemmaförsvarare fick han ändå in bollen till Louis Saha som inne i boxen var relativt ”naken”. Saha slog till direkt och fick en helt OK träff trots en svår vinkel. Via en West Hamspelares ben gick bollen stolpe in och Everton hade vänt matchen på ett osannolikt sätt! Några tillresta supportrar lyckades ta sig in på planen och fira tillsammans med spelarna – det var fullständigt underbart att se.
Från 0-1 underläge till 2-1 ledning på två minuter.
Bara minuten senare spädde fransmannen på målkontot ytterligare på bästa sätt framför de tillresta evertonfansen:
Cahill bröt ett uppspel i mitten från en West Ham-försvarare och passade direkt till Saha. Fransosen vände på ett tillslag, avancerade och sköt ett bra skott som letade sig in bakom Green och ärligt talat fattade man inte vad som hade hänt! 1-3!!
Det sista som hände var att Howard i kamp med tre hemmaspelare tog ned en boll i straffområdet på ett mycket starkt sätt och alla blå evertonians kunde andas ut efter en närmast chockerande avslutning på matchen.
Mark Halsey blåste sedan i sin pipa efter tre minuters stopptid och via tre mål på sju minuter hade Everton vänt på steken och sensationellt tagit sin tredje raka seger i ligan och även sin tredje raka seger på Upton Park på ett närmast oväntat sätt.
Kommentar:
Vad ska man säga? Jag har inte så mycket röst kvar, skulle tro att 2-1 målet tog 35 % av rösten, 30 % tog 1-1 och 10 % snodde 1-3 målet med sig. Det får man köpa en dag som denna, utan minsta tvekan! Första 45 minuterna verkade det som att Everton var inriktat på en poäng, jag kunde inte tolka det på annat sätt. Oerhört lojt och inte en enda målchans. Under all kritik. Kanske var det ändå bra att West Ham gjorde 1-0? På något sätt drog man sig alltmer hem och den sista kvarten bet sig Everton mer och mer in i matchen. Lescotts kvitteringsmål var som en befrielse! När sedan Saha slog in 2-1 vet jag inte var man befann sig. Det fanns ju liksom inte! 3-1 var spiken i kistan och just att man vände inom loppet av sju minuter gör det extra underbart! Också oerhört roligt för de långväga fansen att få fira samtliga mål ”mot rätt sida” så att säga.
För övrigt kan det nog vara en smula svårt att tända till när man har bortamatch mot just West Ham. Det är ofta dödstyst på Upton Park och arenan verkar vara ganska liten. Men tre segrar är ju tre segrar trots att flytet och spelet inte sitter.
