När kung Kerry Dixon kom till Västerås
En trött Billy Blues sammanfattar de senaste 24 timmarna.
Detta är skrivet på vägen hem från Västerås. Utanför mitt fönster far novemberlandskapet förbi och jag försöker sammanfatta det senaste dygnet för mig själv. Först och främst, ett stort tack till Harri, Inger, Jessica, Oscar, Dixon och alla andra som varit inblandade i anordnandet av den här festen. Alla som jag talat med har enhälligt stämt in i lovsånger över arrangemanget. Skallbergskrogen i all sin enkelhet var utmärkta värdar och den familjära stämningen på krogen satte nivån på denna fest från start.
Personligen tog jag det väldigt lugnt upp till Västerås. Med risk för att bli stämplad som tråkig tog jag senast möjliga tåg upp på lördagen. Det visade sig vara fler som tänkte i samma banor och när jag kom fram till Skövde klev Patrik och Lasse på tåget och snart var snacket inne på fotboll och minnen. I Hallsberg anslöt Sunnegrabbarna Tomas och Stefan och snart var ölen framme. (IFK Sunnes egen Stefan Johansson har för övrigt spelat träningsmatch mot Chelsea på 80-talet och då mött Kerry Dixon i en match som Chelsea vann med 9-0. Jag såg att Stefan tog upp saken med Kerry senare på kvällen.) Jag vågar påstå att som huliganer är vi kraftigt överskattade för även om vi med tiden blev högljudda skrattade t o m damen i sätet bredvid hjärtligt men i smyg där hon satt med sin bok. Jag lyckades få henne att brista ut i ett klingande skratt när jag berättade om hur en släkting till mig och jag hamnade på en aupairbelamrad pub i London för massa år sedan. Det utvecklade sig inte bättre än att min släkting började hångla så intensivt med en blond aupair flicka att hennes käke gick ur led och hände där på sniskan. Det såg rätt roligt ut, men min släkting som är en sann gentleman fick tillbringa resten av kvällen på en akutmottagning för att hjälpa den stackars kvinnan tillrätta med sin käke. Och några fler kyssar blev det inte den kvällen, men det är en helt annan historia. Det finns mycket sjukt att dissekera när man vandrar ned längs ”memory lane”.
Väl framme i Västerås splittrades vi tillfälligt för att hitta respektive hotell. Jag hann med en snabb öl på Bishops Arms (en ESB naturligtvis) och redan där började alla roliga återseenden. Harri, Inger, Oscar, Jacobsson med brorsa m fl satt redan på plats och väntade på att Kung Kerry med sin dam skulle åka upp till Skallbergskrogen. Andy G tog på sig rollen att sköta taxibestyren och när han kom in och tillkännagav att ”Kerry has left the building.” begav sig merparten norrut till Skallbergskrogen.
Väl där möttes vi av en polispiket, vakter och ett gäng poliser som såg oroliga ut. Trevligt! Vi är vana vid att ha Farbror Blå med oss på våra fotbollsresor men jag fattade nog inte riktigt vad denna uppladdning handlade om. Lugnare och mer familjärt kunde det inte vara runt Skallis. Rykten om att lokala och stockholmsbaserade supportrar skulle dyka upp hade dock nått Farbror Blås öron och de ville väl hellre förekomma än att förekommas. (Enligt www.vlt.se kan snacket ha handlat om de Hammarby supportrar som avvisats från Västerås där de ska ha planerat en date med Västeråsare, jag antar att bandyn inte heller är förskonad från huliganism numer). Jag vet inte, men rykten av den här typen dyker alltid upp, men jag såg inte tillstymmelse till trubbel av den sorten i eller kring Skallis. Undantaget den förvirrade stackars Liverpool supportern som tagit sin in på Skallis, för där inne var det blått från vägg till vägg och killen lämnade klokt nog krogen lite senare på kvällen. ”You´ll never walk alone” sägs det men han var i sanning ensam om att tycka att den var en hit värd att ta upp denna kväll. Med Oscars ”Chelsea allouette” ringande i öronen leddes han ut av stadiga vakter. Vi får väl vara tacksamma för alla lotter han köpte.
Inne på Skallis var det rena förbrödringen. Nästan alla jag känner via CSS var där. GAIS-Håkan, Lena, SteffTee, Guy, Louise, Hajje och Anders, Thesslund, Matte Bonetti med flickvän, Dommar-Tobbe, Brinken, MILO, FL, Chelz, Joel, Janne, Bingo-Berra, Andy, Sami och Rebecka, CSS-youth m fl m fl. Massor av människor som man känner mer genom utseende eller genom ett mer anonymt nick på The Shed var också där och jag tror att alla kan hålla med om att det var en otroligt god stämning. Mitt i allt detta fanns Kerry Dixon med fru (?) och Diane från Chelsea FC med sin man.
Jag har sagt det förr och det är värt att sägas igen. När man gör så här helt skogstokiga grejer förflyttas det som alla andra anser vara normalt beteende. För det är bara att inse, vi alla som rest land och rike runt måste vara lika galet nördigt knäppa. Men eftersom vi just där och då var i majoritet flyttade vi om än tillfälligt gränserna för normalt beteende.
Efter att ha bara gått runt och hälsat på alla man kände och ännu inte kände, var det dags för matchen. Hur det gick vet vi alla. Efter en inledande trög halvtimme kom Bosingwas förlösande mål och när sedan Anelka inom loppet av tio minuter gjorde ytterligare två snygga mål var matchen vunnen. Stämningen var fantastisk matchen igenom. Sångerna avlöste varandra och att Arsenal till vårt jubel förlorat hemma mot Aston Villa gjorde inte saken sämre. När våra kära grannar i SW6 Fulham tvålade till Tottenham var saligheten fullkomlig.
Efter matchen blev det allmän karnevalstämning och spontandans på både bord och stolar. Den stackars trubaduren visste nog varken ut eller in. När han väl började spela var det snart dags för lottdragning. En ganska kaotisk sådan och Oscar och Jessica ska ha all heder av att de klarade av uppdraget så pass smidigt som de gjorde. Personligen vann jag en jättefin väska och var ganska glad att jag inte vann grillen, skidorna eller något annan skrymmande. Med stor sannolikhet hade jag fått skänka en sådan vinst till hotellet om den ens hade nått hela vägen dit! Jag såg att fru Dommar-Tobbe fick skidorna, hoppas att de klarade sig hela vägen hem för de var helt ok. Fantastiska priser var det hur som helst och förstapris kanske man får utnämna bollen med spelarnas autografer till. Skövde-Patrik blev mer än lycklig över den vinsten.
Senare på kvällen när krogen öppnade för andra gäster blandades grupperna ut något och jag hamnade vid baren i samspråk med en man som sa sig vara Liverpool supporter. När jag frågade hur det hade gått för dem idag och vilka de mött hade han ingen aning och ändrade sig till att hävda att han egentligen var Man United supporter. Inte för att det gjorde någon skillnad, han hade ingen aning om att de på eftermiddagen krossat Stoke borta med 5-0. Det är skönt med riktiga fotbollssupportrar… Jag lämnade killen vid baren och höll mig till de mina resten av kvällen.
Proffsigast av alla denna kväll var hur som helst Kerry Dixon. Han tog sig tid för alla, lyssnade på tirader av minnen från gråtmilda fans och poserade snällt för varje fotografi och signerade hundratals t-shirtar. Apropå t-shirtar måste Chelz/Buman gjort sig en rejäl hacka på all tröjförsäljning denna afton. Fanns det någon av 130 gäster som inte hade en t-shirt på sig eller med sig när de gick hem? Jag tror inte det. Förresten kan jag lugna alla som undrade vart den t-shirt som Inger letade efter tog vägen, den har enligt säker källa kommit tillrätta och ska vara på väg till rätt adress. Ett fyllemisstag bland många andra sägs det.
Några små ögonblick av höjdpunkter jag stillsamt noterade:
Rebeckas helt oförklarliga glädje över att Ferreira byttes in i andra halvlek. Enligt henne och Jessica har Paulo Ferreira fotbollsvärldens vackraste ben och de var ganska säkra på att han var noga med att vaxa dem. Jag vet i fan. Boddington gjorde ett försök att marknadsföra mina ben för tjejerna men med mindre framgång. Milt uttryckt.
Bumans indiskreta fråga till Oscar om hur gammal hans syster egentligen är. Oscar var nära att nita Buman direkt. Så för att leda bort uppmärksamheten frågade jag Buman hur gammal hans morsa var, just in case…
Förtvivlan i Anders blick när han såg MILO med sällskap i baren sa egentligen mer än tusen ord. MILO´s fråga till Anders: ”Svär far?” Och ja, det gör Anders, han svär så in i helvete den illitterate satan.
Skövde-Patrik som hela kvällen ömt gick omkring med sin signerade boll under armen. Ingenting skulle kunna få honom att lämna den ifrån sig, och jag gissar att han sov med den vid sin sida senare på hotellet.
Joel, som natten innan gjort sig illa i ryggen efter att ha sovit på Brinkens mammas kökssoffa. Jag bara undrade hur det gick för Brinkens morsa, men en del frågor får aldrig några svar.
När Boddington & co bar omkring på Kerry Dixon i guldstol sjungandes ”Kerry Dixon walks on water!”. En saligt leende Kerry måste ha undrat vad i helvete alla dessa galna svenska Chelseafans druckit egentligen.
Sångerna före, under och efter match. Hur bra som helst och när ”Zigger Zagger” revs av höll taket på att lyfta. Alla sjöng med, oavsett förmåga eller vokala företräden. Killen som i halvtid drog på Zigger Zagger och höll på att dö på kuppen av ansträngning ska ha ett hedersomnämnande. Sjöng vi inte med så skrattade vi tills tårarna rann. Även Matte Bonetti visade stor känsla när han tog tag i allsången.
Ja, det fanns säkert gott om andra oförglömliga minnen denna kväll. Jag hade hur kul som helst och njöt fullt ut i ert sällskap. Harri verkade både trött och lycklig när vi summerade kvällen och sa att Diane hade öppnat för att fler Chelsea spelare skulle kunna tänka sig att uppleva de vilda svenskarna i CSS på hemmaplan.
Först som sist, ett stort tack till arrangörerna främst Harri Hemmi och Inger. Ni är guld värda.
