Pardew fick sparken
Efter över ett års lidande fick styrelsen slutligen nog och Pardew avgår med omedelbar verkan efter lördagens katastrofala stjärnsmäll hemma mot Sheffield United. Den assisterande tränaren Parkinson tar över rodret tillsvidare.
Länge var Charlton "state of the art" näst efter Manchester United vad gäller att ge fortsatt förtroende för sin manager. Alan Curbishley styrde och ställde, på gott och ont, i 15 år. I takt med framgångarna höjdes kraven och när det började darra litet så började supportrarna tröttna. Druckna av segerns sötma, efter åratal av tragglande i de lägre divisionerna nu, år efter år kampera på de finaste arenorna och ta poäng mot de allra bästa lagen i Premier League så ville vi ha mera. Jag stod inte i de främsta leden även om jag ibland hade svårt att acceptera hans val av laguppställningar. Redan innan han avgick kunde man år efter år konstatera att han var en mästare på att hitta mer eller mindre okända spelare och få ihop det till en, efter förutsättningarna, stark lagmaskin. Ett år nosade vi till och med på en plats till Champions League!
Curbishley har nyligen i en bok avslöjat att han hade för avsikt att stanna kontraktet ut, dvs ett år längre än han blev kvar i klubben. Redan när han avgick var jag starkt undrande över klubbens agerande att avsätta honom direkt i samband med att säsongen 2005/06 avslutades. Hade det inte varit bättre att låta honom fortsätta ett år till och få gott om tid att sondera terrängen efter en ersättare? Istället gjorde de som de gjorde, trots Curbishleys erbjudande, och i all hast anställde Ian Dowie. Mr Bouncebackability fick mer pengar till förfogande än Curbishley hade haft under sina 15 år (lätt överdrift) och köpte in halvdassiga och halvt avdankade spelare och byggde ett helt nytt lag. Diplomatiskt uttryckt kan man säga att varje spelare för sig var ganska bra i genomsnitt men som ett lag fungerade de inte och resultaten förde laget längre och längre ned i tabellen. vid sidan om fördes en civilrättslig rättegång huruvida Dowie hade lämnat Crystal Palace under falska förespeglingar. Det räckte inte med att han förlorade i domstol, Charltons resultat medförde slutligen att han fick sparken efter blott 15 matcher så blev det foten. Först 15 år och sedan 15 matcher!
För att fortsätta i de fotspåren skulle den assisterande tränaren Les Reed bara fått stanna i 15 minuter men han blev kvar i hela sju matcher varav den enda segern kom hemma mot Blackburn, en match jag, Jocke och Paul sent kommer att glömma, läs mer. Reed fick sparken dagen innan julafton, God Jul Mr Reed, och ersattes av den nyligen, av West Ham, sparkade Alan Pardew. Tack vare ett relativt intakt manskap lyckades Pardew repa mod i styrkorna, mycket tack vare den notoriske måskytten Darren Bent. Höjdpunkten kom hemma mot West Ham som hade ersatt Pardew med Curbishley. Charlton spelade långt över sin förmåga och krossade sina lokalkombatanter med 4-0. Charlton närmade sig allt mer det förhatliga nedflyttningssträcket men trots en god slutforcering så räckte det inte hela vägen och fram och steget ned i The Championship var ett faktum.
Pardew fortsatte att bygga sitt lag på samma sätt som Dowie hade gjort och sålde av spelare för en bråkdel av vad de hade kostat vilket naturligtvis tärde på klubbens ekonomi. Med en förhoppning att snabbt ta sig tillbaka till finrummet satte styrelsen allt, mer eller mindre, på ett kort - Pardew. Ytterligare ett koppel av felrekryteringar medförde att Pardew i panik började låna in spelare till höger och vänster. Vad som helst var gångbart bara de inte kom från Charlton. Det resulterade i att han slog nytt klubbrekord i nyttjande av antal spelare under en säsong under hela klubbens 102-åriga historia, 38 stycken! Det blev till slut en mittenplacering för laget med PL-drömmar. Dowies och Pardews utsvävningar på rekryteringsfronten förde Charlton från att vara ett av Englands mest likvida fotbollsklubbar, i förhållande till omsättning, och en klubb som år efter år redovisade svarta siffror i böckerna till en klubb i djup ekonomisk kris. Resultaten blev rödare och rödare och de tvingades att göra sig av med spelare och personal. Ett tag var hela damverksamheten hotad trots att de kostade långt under vad en spelare i A-laget tjänade under en säsong.
Pardew fick fortsatt förtroende att ytterligare en gång försöka samla trupperna under flaggan och föra dem tillbaka till Premier League. Säsongens första match, som aldrig brukar vinnas, ledde till en vinst över nykomlingarna Swansea och livet såg lika ljust ut som augustinatten. Men sedan radade förlusterna upp sig på led och med undantag av hemmamatchen mot Reading så har det sett allt annat än stabilt ut. Jag har länge krävt (åtminstone önskat) att han skall avgå för hans strategi för laget, om det någonsin funnits någon, fungerar helt enkelt inte. I de två senaste matcherna har det ändå fungerat betydligt bättre efter att han äntligen petat den totalt värdelöse (och inlånade) Cranie i backlinjen. Men när sedan även, den normalt stabile, Weaver började vackla i föregående match och så även idag så var måttet äntligen rågat för styrelsen, de var mätta på Pardews pajaskonster och dåliga bortförklaringar. Tillsvidare kommenterar de ingenting mer kring händelsen än att den assisterande tränaren Parkinson tar över initialt och därmed leder truppen borta mot QPR på tisdag kväll (som nyligen sparkade Dowie som manager, allt går igen). Personligen hade jag hellre sett att den fd legendariske spelaren, och ansvarig för reserverna, Mark Kinsella ta över ledningen. Charlton ligger efter kvällens förlust på 21 plats i The Championship och därmed på nedflyttningsplats till League One. En liga laget inte varit i sedan 1981, dåvarande Division 3. Jag var med även på den tiden och på något sätt kändes det ändå lättare då än nu, trendriktningen för lager pekade ändå uppåt. Nu håller vi tummarna för att, oavsett vem som blir ny manager, laget klarar sig kvar i The Championship
