Kerry Dixon-intervju
CSS-redaktionen intervjuade Kerry Dixon i samband med legendens besök i Västerås. Dixon berättar om sin spelarkarriär, dagens Chelsea och det fantastiska bemötandet från de svenska supportrarna.
Chelsealegenden Kerry Dixon var på besök i Sverige och Västerås förra veckan. Han tillbringade en hel helg i Chelsea Supporters Swedens sällskap med den stora träffen på Skallbergskrogen och matchen Chelsea – West Bromwich som höjdpunkt.
Liksom de flesta andra som kommer i kontakt med Chelsea Supporters Sweden var Dixon lyrisk över engagemanget och passionen som CSS:arna visade upp. Han sa att det var en fantastisk helg som överträffade hans förväntningar.
Här kommer en intervju jag gjorde med Kerry Dixon på lördagen ett par timmar innan CSS-träffen på Skallbergskrogen.
Hur känns det att vara här i Sverige och träffa de svenska Chelseasupportrarna?
- Underbart. De har fått mig att känna mig väldigt välkommen. Det här är en riktigt bra supporterklubb och jag kommer gärna tillbaka i framtiden, säger Kerry Dixon.
Berätta om de första åren av din Chelseakarriär.
- Jag började min proffskarriär hos Reading. Jag har mycket att tacka dem för. När jag lämnade min moderklubb Dunstable ratades jag både av Tottenham och Luton innan Reading värvade mig. Där vann jag skytteligan i division tre året innan Chelsea köpte mig.
Du gjorde två mål i din debut på Stamford Bridge i augusti 1983. Hur var det?
- Det var viktigt med en bra start. Chelsea hade precis undvikit nedflyttning säsongen innan och vi mötte Derby som var favoriter till seriesegern och vann med 5-0. Det var mycket snack om att det var tur men vi visade att vi kunde hålla samma höga nivå hela säsongen.
Chelsea vann division två, du vann skytteligan och avslutade säsongen med ett hattrick i en 5-0-vinst mot Leeds. Hur bra var den säsongen?
- Det är troligtvis min favoritsäsong. Det var som en saga. Efter katastrofsäsongen innan hade vi köpt sex nya spelare, förutom mig var det bland annat David Speedie och Pat Nevin, och vi hade ett väldigt bra lag.
Efterföljande säsongen mötte spelade Chelsea mot Arsenal i den första omgången. Du gjorde ditt första mål i högstaligan. Berätta om den dagen.
- Det är mitt bästa Chelseaminne. Det var fullt med Chelseafans på Highbury, nästan fler än Arsenal trots att vi var på bortaplan. När jag gjorde mitt mål exploderade arenan, det var otroligt att se. Målet var ett volleyskott mot en backlinje med tre landslagsmän och en landslagsmålvakt i mål. Det var mitt första mål i division och det var helt underbart.
Kerry Dixon in action.
Säsongen 1984/85 var ännu en stark säsong när Chelsea slutade sexa och du delade skytteligasegern med Gary Lineker. Berätta om det året.
- Vi var med i ligatoppen och borde ha slutat högre än sexa men vi hade några dåliga resultat i slutet och förlorade sista ligamatchen hemma mot Norwich. Vi borde ha vunnit ligacupen också men förlorade semifinalen mot Sunderland. Men trots allt var det en fantastisk säsong, både för mig och för laget. För mig innebar det att jag vunnit skytteligan i division tre, två och ett på tre raka säsonger.
I januari 1986 åkte du på en skada mot Liverpool. Hur påverkade den din karriär?
- Jag ledde skytteligan, långt före alla andra, men skadade en magmuskel så jag blev borta två och en halv månad. När jag kom tillbaka var jag ringrostig och spelade inte alls bra. Men jag gjorde två mål mot United på Old Trafford, något som jag senare fick höra gjorde att jag fick plats i Englands VM-trupp.
I VM i Mexiko 1986 spelade du bara sex minuter. Var det en stor besvikelse?
- Jag var besviken över att jag inte spelade så mycket, men det var ändå roligt att vara med. Med lite tur hade jag varit ordinarie och då vet vi aldrig hur det hade slutat, men nu hade vi ett bra anfallspar i Lineker och Beardsley. Jag är ändå stolt över att jag spelat för det engelska landslaget och varit med i ett VM.
Precis som Peter Osgood och Bobby Tambling var du en enastående Chelseaanfallare som aldrig riktigt fick chansen i det engelska landslaget. Tycker du att du förtjänade att spela mer?
- Jag är tacksam för de matcher jag spelade men jag hade gärna spelat mer. Jag hade otur att vi hade så många bra anfallare då, Gary Lineker, Peter Beardsley, Mark Hateley, Clive Allen. Det var verkligen tuff konkurrens. Detsamma gäller Osgood och Tambling. Det fanns betydligt fler bra engelska forwards när vi spelade än vad det finns idag.
Kerry Dixon i samtal med supportrar.
Hur nära var du att gå till Arsenal sommaren 1987?
- Det gick ganska knackigt då både för laget och för mig och John Hollins som var manager då ville sälja mig. Han hade köpt Gordon Durie som ersättare och ville bli av med mig. Både Arsenal och West Ham var intresserade men affären var tvungen att vänta eftersom klubbägaren Ken Bates var på semester. När han kom tillbaka sa han att han ville ha kvar mig och strax efter fick Hollins sparken och jag skrev på ett nytt kontrakt med Chelsea.
Du var tillbaka i toppform när Chelsea flyttades upp igen 1989 och sedan slutade femma 1990. Hur bra var dina sista år i Chelsea jämfört med dina första?
- Jag hade två riktigt bra perioder. De första två och ett halv åren och sedan tiden under Bobby Campbell när vi vann division två med ett nytt poängrekord. Campbell var en riktigt bra manager.
Varför lämnade du Chelsea 1992?
- De berättade för mig att de skulle köpa nya anfallare, Mick Harford och Robert Fleck. Jag var 32 år och ville inte spela andrafiol åt någon annan forward. Det var det svåraste beslutet i mitt liv men eftersom jag ville spela var det dags att flytta.
Ångrar du att du lämnade Chelsea bara tio mål från att bli klubbens främste målskytt någonsin?
- Det är det största misstaget i mitt liv. Bobby Tamblings rekord kommer nog aldrig att slås, men jag hade chansen.
Hur kändes det när du spelade FA-cupsemifinal med Luton mot Chelsea 1994 och hela Chelseasektionen sjöng ditt namn trots att du spelade i motståndarlaget?
- Det var den största hyllningen jag fått. Det var väldigt rörande. Jag hade gärna nått finalen med Luton men var glad att det var Chelsea som slog ut oss. Finalen pratar vi dock inte om.
Kerry Dixon i duell med Manchester City-försvarare 1987.
Berätta om resten av din spelarkarriär.
- De sista åren var lite annorlunda, men det var roligt. Watford var väl ingen höjdare men de andra klubbarna (Southampton, Millwall, Luton, Doncaster) var helt okej.
Sen var du manager ett litet tag. Hur var det?
- Jag gillade att vara manager utanför proffsdivisionerna men insåg att det inte fanns tillräckligt mycket pengar för ett heltidsjobb.
När och hur började du arbeta för Chelsea igen?
- Ken Bates (ordförande i Chelsea 1981-2003) erbjöd mig att komma tillbaka 1998. Först arbetade jag i vip-boxarna på matcherna där jag gick runt och hälsade på och pratade med folk. Sen började jag med radio och tv och sen har det bara rullat på.
Vad är det bästa med att jobba för Chelsea?
- Att vara involverad i klubben, att få se matcherna och att få träffa spelarna och supportrarna.
Vem är den bästa spelaren du har spelat med?
- David Speedie hade jag det bästa samarbetet med. Vi hade något speciellt och kompletterades bra av Pat Nevin. I landslaget har jag spelat med många fantastiska spelare, bland annat Glenn Hoddle, Peter Chilton och Tony Adams.
Vilken är den bästa försvararen du mött?
- Tony Adams.
CSS-redaktionens Oscar Karlström intervjuar Kerry Dixon.
Vilken spelare var din bästa vän i Chelsea?
- Det fanns flera. Alla spelare var mina vänner, även om man kom bättre överens med vissa än med andra. Jag kan inte peka ut någon enskild bästa vän.
Av dina 193 Chelseamål, vilket anser du är bäst tekniskt sett?
- Mot Charlton 1990 fick jag bollen vid mittlinjen, dribblade av ett par spelare och chippade över målvakten. Vi vann med 3-1 hemma.
Och känslomässigt?
- Utan tvekan målet borta mot Arsenal 1984 med alla Chelseafans på Highbury.
Vad är ditt bästa minne som Chelseaspelare?
- Som Chelseaspelare är det målet mot Arsenal 1984. Men hyllningen jag fick av Chelseafansen i FA-cupsemifinalen när jag spelade mot Luton var ännu bättre.
Vad är ditt värsta minne som Chelseaspelare?
- När vi förlorade play off-finalen mot Middlesbrough 1988 och flyttades ner.
Vad är ditt bästa Chelseaminne efter din spelarkarriär?
- 4-2-segern mot Barcelona 2005. Allt var fantastiskt, matchen, stödet från läktarna och John Terrys sena segermål.
Vad är ditt värsta Chelseaminne efter din spelarkarriär?
- Champions League-finalen.
Vem är din favoritspelare i dagens Chelseatrupp?
- JT och Lamps. De är riktiga Chelsealegender med klubben i hjärtat.
"De är riktiga Chelsealegender med klubben i hjärtat."
Var tror du att Chelsea slutar ligasäsongen?
- I topp. Det här är vårt år. Vi är laget som de andra ska slå. United är vår närmsta rival men de är redan lite efter. Arsenal är borta om de tappar mer och Liverpool tror jag inte på.
Och de två cuperna vi är kvar i?
- Vi har kapacitet att vinna båda. Det som krävs för en riktigt lyckad säsong är att vi håller oss skadefria, speciellt de offensiva nyckelspelarna. Drogba måste komma tillbaka till toppform för det finns ett par spelare där framme som inte riktigt håller måttet. En offensiv januarivärvning vore inte fel.
Har du sett den unge svensken Marko Mitrovic spela?
- Nej. Men jag hoppas att han kan avancera uppåt i leden.
Vem tror du har störst chans att ta en plats i a-laget av de unga talangerna i reservlaget?
- Det är svårt att säga. Men Michael Mancienne är en riktigt bra försvarare och har nog en chans. Även Scott Sinclair har chans.
Skulle du ändra något om du fick vara Chelseamanager för en dag?
- Nej, jag skulle inte ändra något. Jag skulle bara njuta av dagen.
Dixon med supportrar på Skallbergskrogen.
Hur är relationen mellan Chelsea och klubbens gamla spelare?
- Jag behandlades bra av Ken Bates men jag vet vissa som inte hade samma tur. De senaste åren har det blivit bättre, mycket tack vare Richard King som jobbar för Chelsea Pitch Owners.
Tror du att Frank Lampard kan slå dina 193 Chelseamål?
- Jag hoppas det, för det skulle innebära att hans redan fantastiska karriär fortsätter i samma stil. Tar han mig hotar han även Bobby Tamblings 202 mål.
Något mer du vill tillägga?
- Jag vill tacka för det fina bemötandet här. Det är en ära att få svara på dessa frågor långt efter att min karriär är över. Det är något jag är väldigt tacksam för, avslutar Kerry Dixon.
