Krönika: Dags att bli realist?
Jag har levt i en drömvärld. En värld där Leeds i mina ögon alltid varit, kommer vara och alltid förblir en storklubb man hyser respekt för. Jag håller på att vakna ur min dröm.
Vad har jag egentligen upplevt som fanatisk Leeds supporter? En semifinal i Champions League, en semifinal i uefa-cupen och några år med höga placeringar i The Premiership. Ett ungt fantastiskt lag som man trodde skulle nå himlen och fortsätta rakt ut i universum. Fina minnen jag bevarar och tänker tillbaka till. Oftare än många tänker på sin egen mor, men de senaste årens bedrövelser gör att dessa minnen känns allt mer avlägsna.
Hela Leeds United lever i en dröm. Spelarna, klubben och majoriteten av supportrarna. Vi luras ständigt att tro att "nu jävlar är vi påväg tillbaka", när det i själva verket är samma gamla visa igen. Antingen är det pengaproblem som ställer till det, eller några minuspoäng. Kanske har vi massa skador eller en manager som sviker. Ständigt dessa bortförklaringar och beskyllningar, inte bara från klubben - utan även från mig personligen, jag som du. Det håller inte längre, dags att inse den verklighet vi nu lever vi. Vår historia är fin och vacker. Den kan ingen ta ifrån oss. Vi har fått respekt från en hel värld. Vi har haft en storhetstid många klubbar aldrig kommer få uppleva och det är på den vågen vi flyter på idag. Konstigt? Inte alls.
Många Leeds supportrar jag känner är i medelåldern. De är arvet efter "Revie eran". De beskådade den gyllene perioden i Leeds historia. Den som vann oss titlar men som också blev bestulna på de samma. De såg spelare som Billy Bremner, som för evigt finns inristad i den Leedsianska historian, Peter Lorimer, Allan Clarke, Eddie Gray med flera. Spelare som gav oss mycket och som inte krävde allt för mycket tillbaka. Vår kärlek och vår respekt var oftast tillräckligt.
Detta är en svunnen tid, så långt ifrån dagens fotbolls cirkus man egentligen kan komma. Idag ser man ingen lojalitet, om man inte som Frazer Richardson i dagens Leeds är så pass dålig så ingen annan klubb vill ha honom. Lojalitet har ersatts med dollartecknet. Vi har sett det, andra klubbar med oss har sett det. Få spelare får mig att känna glädje med dagens fotboll. De få som verkligen stannar i en klubb för klubbens skull får mig att börja tro en gnutta på att vi återigen, en dag ska kunna återgå till den fotboll människor kunde känna samhörighet med. Älska, tillsammans med laget och klubben. Det är såklart svårt att komma tillbaka till det. Speciellt idag då klubbar köps upp av rika miljadärer stup i kvarten. Jag blir ledsen varje gång, för i mina ögon dör fotbollen en smula då. Leeds gjorde, på många sätt samma sak. Man köpte för pengar man inte hade och vi har fått lida för det. Och som vi har fått lida för det. Men tänk den dagen då Abramovich tröttnar eller när oljan sinar bort i mellanöstern. Klubbar faller på knäna på grund av en eller fleras dåraktiga drömmar. Då är det inte bara klubben som faller samman. Det är vi - vi som älskar fotbollen som den ska spelas. På ett ärligt sätt som är lika för alla. Där är vi inte idag och kanske kommer det aldrig bli så igen. Det är väl kanske bara att köpa det och gå vidare.
Premier League för mig idag? Jag tittar max på någon match om året. Det låter väl ändå sjukt då jag är en kille som alltid älskat den engelska fotbollens briljans och skönhet. Snabbheten, tekniken, kampen - saker jag värdesätter högt när det gäller fotboll. Jag har lämnat mitt ungdomliga intresse för den italienska taktiska och defensiva fotboll med en ibland manisk vilja att bygga bakifrån för allt smör i småland. Det var egentligen aldrig min melodi men jag gillade 90-talets Milan. Jag följde dem, farsan och jag. Han höll på Milan, och jag "höll" väl också på dem ett tag. Jag tröttnade. Dem var ju för bra, hur roligt var det egentligen? Jag fastnade för Leeds United, jag såg varenda match på TV. Jag läste varenda artikel som skrevs på nätet, i tidningen, i GOAL - ja, överallt. Leeds fanns överallt. I mig, runt mig och ovanför mig. Fotbollen i allmänhet och Leeds i synnerhet började nu verkligen ta all mitt intresse. Var detta också bara en kortvarit romans i ett lag som faktiskt kunde ha något riktigt stort på gång? Skulle mitt intresse för klubben kanske dö ut om inte titlarna började komma? Jag bevittnade Champions League äventyret, förälskade mig i spelare som Alan "Smudger" Smith, Harry Kewell, Lee Bowyer och Lucas Radebe. Fantastiska på alla möjliga sätt. Smithy blev synonymt med det Leeds United jag lärde mig älska. Kämpa, spring, sparka - för allt i världen. Skönheten fanns där också. Man fick se underbar fotboll spelas på Elland Road och andra arenor runt om i Europa. Fantastiska minnen från förr, min "storhetstid". Minnen som ingen kan ta ifrån mig, men de känns så avlägsna. 7 år kan kännas som ett helt liv. Så mycket har hänt sedan dess. Så sjukt mycket negativt som förkolnat stoltheten och det "underbara" med Leeds United. Klubben som fått så mycket respekt och kärlek genom åren. Kärleken består men respekten börjar försvinna. Det växer idag upp unga grabbar som knappt vet vilka vi är. För dem är vi bara en League One klubb, med rätt!
Vilka är vi egentligen? Vilka tror vi att vi är? Hur kommer Premier League se ut den dagen vi går upp - om vi någon gång går upp?! Kanske är vi dömda att för evigt sota för de "brott" vi begick för några år sedan då vi levde drömmen, som Peter Ridsdale så "fint" beskrev åren med Leeds United? Nu tror jag inte det. Jag tror att vi kommer tillbaka, men vår status är inte vad den en gång varit och destu snabbare vi kommer på det - ju bättre är det.
Vi har den tionde största arenan i England för att kunna hysa kanske de bästa och mest lojala supportrarna i landet. Kräsna, ja. Krävande, ja. Våldsamma, ja. Men också väldigt lojala, som sagt. Jag börjar faktiskt undra hur länge till denna lojalitet kommer hålla i sig. Den kan inte vara för evigt. Ingen vill se Leeds spela fotboll i denna divisionen, men likväl är det här vi hör hemma. Vi har inget spelarmatrial som leker hem denna serien. Inte tillräckligt med pengar för att köpa ihop ett lag som kan göra det. Vi har ingen världstränare, inga världsstjärnor och absolut inga som helst fördelar på vår sida. Här, i League One är det Leeds som ska bekämpas. Alla vill vinna mot oss. Det vet spelarna och det får dem att tro på legenderna. De spelar i det mytomspunna Leeds United. Klubben som Europa fruktat. You're shit! Dags att inse fakta innan det är för sent. Vi är ju inget. Inte i närheten av det vi en gång var. Inse det. Snabbt, för snart kan denna möjligheten att ta ett kliv uppåt bli fördröjt med ytterligare år. Det gäller inte bara spelarna, det gäller mig också. Jag har trott för mycket på vår historia, men vad kan det hjälpa oss nu? Den betyder ju egentligen inte ett skit. Vi som håller på Leeds kan minnas tillbaka på den tiden, och många lever kanske kvar i det förgångna men när vi börjar inse vart vi befinner oss kanske vi kan försöka börja komma tillbaka till verkligheten? Jag kräver inga mirakel. Vi kräver inga mirakel, men likväl blir man besviken. Vi är väl ändå lite bättre än vad vi visat i år? Kanske har vi ett lag som ska knipa en av de två första platserna, men det kommer inte hända förrens vi börjar inse att det krävs ett otroligt jobb för att ta denna klubben tillbaka till Premier League. Framförallt i dessa tider då pengarna styr, inte bara högsta ligan utan även i The Championship. Det finns inga genvägar. Ett jävla jobb, en jävla vilja och att försöka leva i nuet.
Jag följer inte Premier League längre. Förmodligen kommer intresset tillbaka när Leeds åter beträder en arena i högsta serien. Just nu är det bara Leeds som gäller. Endast League One. Radio, få TV-matcher och många timmar har lagts på Revie Stand och waccoe för att försöka förstå fenomenet Leeds United. Jag kommer aldrig lära mig, men jag vet en sak;
Att leva i nuet kan göra underverk för framtiden.
MOT
