Blåbärskungen och Edward till Everton?
Åshöjdens BK av Max Lundgren, vem av oss som följer fotboll känner inte till den fantastiska historien? Bagarn, bröderna Jorma och Edward Engmark vars fosterfar ”Blåbärskungen” som ägde nästan allt i det nordvästskånska samhället… Nu är det högtid att hitta vår egen ”Blåbärskung” och Edward får gärna skriva på för oss i Januari precis som han gjorde i boken!
Den framfart målkungen Edward och Åshöjden hade i lingonserierna och ända upp till eliten där både politik och finanser avspeglades i allt som rörde klubben hade självklart aldrig uppnåtts utan en stark företagare och finansiär som ”Blåbärskungen” var. Bill Kenwright, vår käre ordförande, är tyvärr inte den ”Blåbärskung” Everton så väl behöver för att skänka en av Englands mest anrika klubbar den framgång de och deras lojala supportrar så väl behöver och förtjänar.
Att vara trogen supporter till ett lag som Everton innebär en ständig påfrestning av hjärtat oavsett om det rör sig om 90 minuter på fotbollsplanen eller om det gäller det som sker (alternativt inte sker) runt klubben som sådan. Min sambo får oftast ta smällen då det gäller min frustration i vissa situationer men hon får även ta del av den glädje Everton skänker, det händer ju trots allt emellanåt att det sker positiva saker och då blir jag glad..då kan jag till och med stryka mina skjortor själv.
Jag är nog inte konstigare än andra hängivna supportrar oberoende klubbtillhörighet och var sympatierna ligger. Mitt humör är tyvärr i mångt och mycket helt beroende av hur det står till och hur det går för mitt kära EFC, speciellt matchdagarna. Dessa dagar kan jag nog vara som det kvinnliga könet när de har sin berömda vecka, just nu har jag en hyfsat lång sådan vecka..
Efter ett par framgångsrika år med kontinuitet i klubben har Bill Kenwright under drygt 8 år med stort blått hjärta tagit Everton så långt han kunnat, hit men inte längre som det heter. Farbror Bill har inte de finansiella musklerna som är ett måste för att över huvudtaget kunna konkurrera på toppnivå idag. Mr. Kenwright påstår sig vara på jakt efter en köpare som kan bli Evertons ”Blåbärskung” likt Man.City, Liverpool, Man. Utd och Chelsea hittat sina sådana redan.
På 80-talet då klubben skördade sina största framgångar var inte pengarna lika avgörande för hur framgångsrik en klubb ska/kan bli. Då kunde man med hårt och gediget arbete nå framgångar, det går tyvärr inte idag med endast detta element utan det måste tillföras en i princip bottenlös skattkista för att över huvud taget kunna blanda sig i leken om att komma bland de 4 första i de stora Europeiska ligorna.
Tycka vad man vill om detta men själv drömmer jag gärna mig tillbaka till 80-talet där stommen i ett av Europas bästa lag bestod av ett lagbygge. Ett lagbygge som kan liknas vid Åshöjden där de flesta spelarna värvades genom god scouting från lingonserierna och vägleddes av vår egen ”Bagarn”, nämligen Howard Kendall. Likt Bagarn kom Kendall till Everton med landslagsmeriter i bagaget, dock bara U23 men ändå.. Skillnaden var att Everton redan var en klubb i högsta ligan men kan ändå jämföras lite med Åshöjden då de var rejält på dekis. Kendall tog efter en trevande start klubben till oanade höjder och succén var ett faktum! I princip alla spelarna blev landslagsmän utan att varit några färdiga stjärnor som värvats till klubben, utan Everton hade den styrkan att de kunde hitta guldkorn från mindre klubbar och sedan pussla ihop dem till en enda stor guldtacka som var omöjlig att knäcka under några underbara år.
Nu är det inte bara en ”Blåbärskung” Everton behöver och söker…en Edward Engmark står också högt på önskelistan för att lösa klubbens sanslösa skadeproblem som förföljer oss år efter år av någon outgrundlig anledning. I böckerna om Åshöjden skrev ju Edward på för Everton efter sina framgångar i både sin klubb och landslaget. Låt oss hoppas att vi har lyckan med oss i transferfönstret och genom att värva en Edward lösa våra anfallsproblem. Våren 2009 vore en väl vald tidpunkt att hitta vår alldeles egen ”Blåbärskung” som mycket väl i så fall kan bli katalysatorn till att vi kan ta det där enormt tunga steget upp i toppen igen.
Hur jag än vrider och vänder på det så är det fasen så mycket roligare att vara ett Åshöjdens BK var 20:e år och att stå ut med "lingonveckor" än att vinna troféer varje år. Är jag konstig? Knappast..alla känner igen sig i ett Åshöjden och nästan alla älskar när uppstickare har framgång..fast inte för mycket, gränsen är hårfin från att vara uppstickare för att övergå till något tråkigt och jobbigt.
Nej vänner, nu lutar jag mig tillbaka och slår upp en whisky av det lite rökigare slaget och letar fram Louis Armstrongs underbara version av Blueberry Hill… Ooooh Blueberry Hill...
