- -
Som att bli trampad på tårna av Rosie O'Donnell i stilettklackar...
Med ett slumpmål i matchens absolut sista sekunder av Nathan Ellington gjorde Derby så att Charltons vinstfria svit utökades till tretton matcher. Matchen slutade 2-2 efter att Charlton sett över hela matchen varit det bättre laget och utan tvekan borde ha vunnit. Men två missade frilägen av Bouazza och sedan det nämnda målet av Ellington förstörde ännu en dag och frågan är om inte detta är bland det jävligaste man varit med om i fotbollssammanhang.
Just dessa rader skrivs runt klockan sju på morgonen, dagen efter matchen. Jag hade gärna suttit mig ned och skrivit matchrapporten redan igår kväll, dels för att ha matchen i ännu färskare minne och dels för att bättre kunna sätta ord på den gränslösa bitterhet som dväljs inom mig. Jag har dock ett jobb att gå till och behöver därför några timmars sömn, så jag gick till sängs asförbannad och den känslan sitter i fortfarande, ganska precis åtta timmar senare. Det är ju lätt att säga i efterhand när man har facit, men jag blev jävligt ängslig när Lasse Kinch började prata om att de tre poängen var klara för Charlton och att Waghorns mål skulle visa sig bli segermålet. Sen när Derby anföll och till slut fick det inkast som skulle leda fram till 2-2-målet hade jag en väldigt påtaglig känsla av att det var ett Derbymål på väg. Detta gjorde ju tyvärr inte att man blev mindre arg när målet kom, saker flög i luften och fula ord skreks. Det är helt vansinnigt att sånt här kan hända gång på gång på gång. Det kanske bara beror på otur, men det känns som att det saknas kyla i laget. I ett läge där man leder med 2-1 och har ett klart spelövertag så bara MÅSTE man kunna knyta igen säcken och plocka hem de tre poängen. Det funkar inte, varken på kort men framförallt inte på lång sikt, att gång efter annan släppa till skitmål när det är en halv minut kvar att spela.
Till själva matchen då. Parkinson presenterade ett helt koppel överraskningar i startelvan. Weaver var bänkad till förmån för Elliot, i backlinjen tog Cranie och Basey ytterbacksplatserna, Semedo och Bailey lirade på innermittfältet och på topp fick mycket oväntat Waghorn spela tillsammans med Gray. Derby ställde upp med en ganska väntad startelva, borträknat australiern Zadkovich (coolt namn) och så Luke Varney på topp, som jag trodde inte fick spela denna match eftersom han är utlånad från Charlton. Varney fick för övrigt motta spridda burop från publiken från The Valley, det kunde han gott ha tycker jag.
Charlton började matchen bäst, eller rättare sagt minst dåligt. Det var enormt mycket långbollar, men i och med Waghorns ständiga löpande på topp orsakade även några fullständigt hopplösa tjongbollar lite oreda i Derbys försvar, detta i form av att de tvingade slå ut bollen till inkast eller att Waghorn rentutav hann först på bollen. Detta extrema löpande på långbollar saknades i Derbys spel och därför skapade de så gott som ingenting framåt. Ett stort frågetecken måste sättas för Charltons innermittfälts deltagande i det offensiva spelet. Visst ,varken Semedo eller Bailey är väl tänkta att agera playmaker, men det funkar inte riktigt att ingenting går via innermittfältet när det ska till att anfallas. Charlton hade svårt att skapa chanser i inledningen men efter knappa halvtimmen fick Lloyd Sam, en av de allra bästa på planen, ett mycket bra läge i straffområdet men tyvärr dundrade han bollen i stolpen. Chansen uppkom efter ett inlägg från vänsterkanten och en Derbyspelare snubblade på bollen när han skulle rensa. Någon minut senare gjorde Waghorn en bra individuell aktion då han dribblade sig förbi en Derbyback och valde att skjuta ur dålig vinkel när Bailey störtade fram omarkerad mot bortre stolpen. Med facit i hand borde han helt klart ha passat istället. Ytterligare någon minut senare fick Derby sin kanske bästa chans i matchen då ett inlägg från Varney nådde en framstörtande Zadkovich som i helt fritt läge nickade utanför Elliots vänstra stolpe. Nästan direkt efter denna chans kom Charltons 1-0-mål. Sam fick bollen på högerkanten, spelade bak till Semedo som på ett tillslag slog in bollen i straffområdet till Gray som i kamp med Powell i Derbys försvar (en av de sämre på planen) fick ett skottläge och tofflade in bollen i bortre hörnet. Inte mycket mer hände i denna halvlek och Charlton gick välförtjänt till vila i ledning.
Det man kan säga om första halvlek är att det var extremt lite ordnat spel från båda lagen. Långbollarna duggade tätt och en starkt bidragande orsak till att Charlton lyckades något bättre i offensiven än Derby var Waghorns löpande. Ellington och Varney gjorde inte många rätt i Derbys anfall. Nu när Varney plötsligt var på motståndarlaget såg man honom i ett annat ljus och jag kan ju inte påstå att jag blev vettskrämd av att han spelade för motståndarna. Han löper och gnetar rätt hyfsat, men det finns inte en chans i världen att han kommer bli någon stor målskytt om han spelar på det där sättet. Med den spelstilen han har skulle han kanske rentutav passa bättre som yttermittfältare. På tal om yttermittfältare så gjorde Bouazza en väldigt blek insats i den här matchen, han var helt lysande i TV-matchen mot Reading i säsongens inledning. Bailey var inte heller han superfantastisk. Andy Gray har jag jättesvårt att förhålla mig till, jag vet inte på vilka premisser man ska bedöma honom. Han är ju sannerligen inte liten och snabb, då skulle man kunna tänka sig att han är stor och stark men det vete fasiken om han är det heller. I alla fall visar han inte upp det. Problemet är att om han inte passar in på någon av dessa spelarprofiler så måste han vara en sjuhelvetes målskytt, och det kan man inte beskylla honom för att vara heller. Han är sådär på det mesta helt enkelt. I Derby var det inte många som glänste. Den f.d. skyttekungen Ellington var HELT osynlig, det är svårt att förstå hur han kunde ösa in mål i Wigan en gång i tiden.
I pausen bytte Derby ut polacken Kazmierczak (jättelätt att stava) mot Kris Commons, nyförvärv från Nottingham.
Charlton tog åter upp taktpinnen igen i andra och skapade nu betydligt fler chanser än i första halvleken. Knappa tio minuter in i halvleken blev Bouazza nedriven precis utanför straffområdet. Han tog själv hand om frisparken och sköt en liten bit över ribban. Just Bouazza hade sedan två jättelägen att utöka ledningen, båda i form av frilägen där han sköt det ena både över och utanför och det andra tåade han på Derbymålvaktens fot. Minuten efter Bouazzas andra frilägesmiss fick Derby ett mål bortdömt för offside, inte helt klockrent tyckte jag att det såg ut. Kort därpå kom käftsmäll nummer ett för Charlton, Basey (tror jag att det var) missade bollen när han skulle rensa och Semedo var inte beredd på det så bollen tog på hans hand innanför straffområdet och straffen var solklar. Tidigare nämnde Ellington satte 1-1 till höger om Elliot. Charlton svarade dock ganska omgående med att göra 2-1. Lloyd Sam blev framspelad i djupled av Andy Gray och passade fram till Waghorn som via en back, kan ha varit Albrechtsen, satte 2-1. Ett mycket talande mål för Charltons del eftersom det var just Sam och Waghorn som var piggast i den här matchen. Charlton hade efter 2-1-målet bra koll på händelserna och Derby skapade så gott som ingenting framåt. Men när Lasse Kinch började dividera om att Charltonsegern var klar och att tjejerna på läktaren som hade en skylt där det stod ”All I want for Christmas is three points” skulle bli så glada så, då anade man att detta inte skulle hålla hela vägen. Kris Commons sköt ett skott tätt över i 92:a, men det som skulle få en att önska att man aldrig ens blivit fotbollsintresserad inträffade först någon minut senare. Derby fick ett inkast i höjd med Charltons straffområde. Kaptenen Paul Connolly, en av de bättre i Derby för dagen, kastade långt, någon Derbyspelare nickskarvade bollen in mot straffpunkten där Nathan Ellington, av alla satans människor, var helt ren och dundrade in 2-2 i Elliots högra gavel. Detta föranledde ett mindre utbrott från min sida där både penna och anteckningsbok åkte i golvet och diverse svordomar skreks alldeles för högt för att vara klockan elva en vardag. Naturligtvis fanns det inte tid att uträtta ett jota av offensivt värde under matchens resterande femton sekunder utan Charlton fick glatt nöja sig med en poäng.
Man har ju varit med om både det ena och det andra när det gäller jobbiga fotbollsresultat, men detta kvalar med lätthet in på topp två. Efter Senegal - Sverige i VM 2002 var man ju inte precis euforisk heller, men detta ligger helt klart på samma nivå. Det märkliga är ju att en nästan exakt likadan sak inträffade mot Plymouth för några matcher sedan, då kvitterade Emile Mpenza i typ 94:e efter att Charlton tagit ledningen i 87:e med 2-1. Tro fan att man ligger i bottenträsket om man inte är kyligare än så! Det är märkligt att ett lag med så lite teknisk kvalitet inte kompenserar det med hjärta och kämpaglöd så att man inte så frekvent tappar ledningar i matchernas absoluta slutskede. Där finns det mycket att jobba på för Parkinson, eller vem det nu blir som ska leda laget på längre sikt. Själv tycker jag att det vore coolt med Mark Kinsella.
När det gäller individuella spelare så tycker jag ett Elliot var klart godkänd i mål. Han släppte en farlig retur, men det var å andra sidan efter ett bra skott av Gary Teale. Cranie på högerbacken har fått mycket skit, igår var han väl hyfsad, stod bl.a. för en riktig Glenn Hysén-brytning i första halvlek. Mittbacksparet gjorde inga större misstag, Basey har en skön vänster som är ett bra vapen på frisparkar och hörnor men han är inte helt fläckfri i defensiven. Lloyd Sam var riktigt pigg igår, han måste dock bli jämnare och således inte göra en pissmatch mot Norwich på lördag. Bailey var som sagt inte jättelyckad, han tappade bollen vid ett par tillfällen och är verkligen ingen tillgång offensivt. Semedo spelade fram till 1-0 och hade otur som orsakade straffen. Bouazza är uppenbart ur form, hans sköna dribblingar och löpningar från tidigare under säsongen såg man inte mycket av igår. På topp var som sagt Waghorn väldigt pigg och det var kul att han fick göra mål också. Värt att notera är att han är född 1990! Andy Gray lade jag ut texten om tidigare. För att det ska vara okej att han varken rycker sönder motståndarnas försvar med djupledslöpingar eller stångar halvt ihjäl sig mot stora elaka mittbackar så måste han göra fler mål. Det håller inte att peta in ett friläge eller en straff var fjärde-femte match. Sen kan jag inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att Zheng Zhi ska komma tillbaka. Det behövs verkligen en kreativ kraft på innermitttfältet! Det enda positiva med det här resultatet var att vi avancerade till 23:e plats (vilken otroligt märklig sak att behöva säga) och lämnade över jumboplatsen till Doncaster.
Nästa match är som sagt mot Norwich och det på lördag. Då vill jag se ordentligt med kämpaglöd, kombinerat med kortpassningsspel med en tanke bakom, och detta ”ända in i kaklet”, inga fler baklänges mål på övertid, if you please!
