HV71 - Rögle
5 - 3

Charlton - QPR 2-2

Charlton kan bara inte vinna! För femtonde omgången i rad denna säsong lyckades Charlton med konststycket att inte vinna. När inte ens jultomten kunde bringa trepoängare ställer vi vårt hopp till nyårsklockorna och den ortodoxa julen 7 januari för att se om någon kan bryta förbannelsen. Efter oavgjort parkerar Charlton åter på sista plats.

Det hjälpte inte ens att seriens målsnålaste lag kom på besök, Charltons vidöppna försvar bättrade på QPRs målskörd med hela 67%. Det var åter en dag när inte mycket stämde, spelarna själva var emot sig, domaren var emot dem, publiken var emot dem och managern var så frustrerad att han blev uppskickad på läktaren bredvid en något förvånad ung supporter. Enda trösten i bedrövelsen var att laget hämtade upp underläge två gånger och till slut fick med sig en poäng även om det verkade som om alla tre poängen skulle åka västerut till Loftus Road i slutsekunderna.

Jag hade förväntat mig säsongens högsta publiksiffra men jag fick fikon. Både hemma- och bortapubliken svek, bara drygt tjugoentusen personer dök upp. Kanske omgångens förhöjda biljettpriser höll sällanbesökarna hemma vid kalkonen. I så fall satte de nog fågeln i halsen när Lee Cook, förra säsongen inlånad till Charlton i slutet av säsongen, gjorde 1-0 till QPR på friskpark efter knappa 20 minuter. Semedo var annars nära att ge hemmalaget ledningen efter blott 25 sekunder efter att ha tagit ner bollen på bröstet och klappat till på volley. Båda lagen hade hyfsade halvchanser innan det innan Cook gav gästerna ledningen. Charlton hade senare en god möjlighet att kvittera på hörna men Hudson missade bollen med målet öppet framför sig. En vansinnig bakåtpass från Bouazza tvingade McEveley att fälla Di Carmine vilket resulterade i ett gult kort. Elliot höll sedan kvar Charlton i matchen vid två tillfällen. Med fem minuter kvar reflexräddade han Di Carmines skott och i slutsekunderna var han åter på tåspetsarna när han räddade en nick från Blackstock. Charlton hann kontra och många skrek på straff när bollen tog på Ramages arm. De som såg Charltons match mot Derby minns att Derby då fick straff i en liknande situation men domare Taylor vinkade avvärjande.

QPR öppnade offensivt i andra halvlek då Leigertwoods volley flög förbi Elliots mål redan efter 16 sekunder. Några minuter senare var det dock kvitterat när Bailey kastade sig fram och nickade in Sams inlägg. Publiken exploderade av lycka och trodde åter på ett liv efter döden. Fylld av självförtroende försökte Bailey sedan utöka målskörden minuten senare men hans skott gick långt utanför. Lyckan varade ända fram till 69 minuten då ett missförstånd i Charltons försvar åter slarvade bort bollen. QPR tog vara på tillfället och gjorde en snabb stickare in i straffområdet där Blackstock blev fri och enkelt placerade in bollen bakom Elliot. Inte särskilt rättvist men symptomatiskt för denna säsong. Spelarna var märkbart frustrerade och både Cranie och Semedo fick var sitt gult kort minuterna efter målet. Det positiva att ta med från den här matchen var att inte laget föll ihop som ett korthus efter QPRs mål utan reste sig för andra gången den här eftermiddagen. Åter igen var det Bailey som var framme och tog vara på ett misstag från målvakten Cerny. Han missbedömde höjden på ett inlägg och en framrusande Bailey nicklobbade bollen över en strandsatt Cerny. Kvitterat både i misstag och i mål.

Charlton tryckte på för ett segermål och de flesta trodde nog att det skulle komma med fem minuter kvar. Bailey gjorde ett par gubbar och skickade in bollen mot bortre stolpen där en omarkerade Sam "bara" hade att nicka in ledningsmålet. Han är en bra framspelare men när han får chans att göra mål verkar han drabbas av hybris. I matchen mot Derby gjorde han allt rätt innan han med all kraft skickade bollen i stolpen istället för att bara rulla bollen under målvakten. Nu försökte han placera in bollen i bortre burgaveln istället för att bara trycka in den vid första stolpen vilket resulterade i att bollen gick över målet. Med två minuter kvar att spelade Sam åter huvudrollen när han blev frispelad av Semedo. Han vände in och sköt ett skott som skulle gått i mål om den inte hade tagit på Gorkss arm men domare Taylor vinkade åter avvärjande till de flestas stora oförståelse. Och än värre skulle det bli. I den första stoppminuten var Charlton åter i QPRs straffområde. Gray vände och vred på både sig och bollen innan den skickades iväg och tog på en försvarande arm. Taylor verkade dock ha bestämt sig för att det inte sklle bli några straffar denna dag vilket fick Parkinson att explodera på sidlinjen. Hans protester imponerade dock föga på domare Taylor och istället blev han uppvisad på läktaren.

Dagen kunde ha slutat än mer i moll då den nyss inkomne Ledesma via ribban gjorde 3-2 för QPR i den andra stopptidsminuten. The R's supportrar på Jimmy Seed Stand satte jublet i halsen när dagens huvudperson Taylor underkände målet förr ruff i situationen innan. Precis som i matchen mot Derby hade Charltonspelarna nerverna utanpå tröjorna i slusekunderna. Det borde varit tvärtom efter att QPR hade fått sitt mål underkänt men istället var det gästerna som tryckte på för ett segermål. Hade det inte varit för en storspelande Elliot hade det nog inte blivit någon poäng alls för Charlton. En poäng är förstås alltid bättre än ingen men när det för femtonde omgången i rad inte blev någon seger är det svårt att glädjas. Doncaster svarade för en av omgångens överraskningar när de bortabesegrade Nottingham med 4-2 och därmed åter förpassade Charlton till jumboplatsen. Nottinghams förlust gjorde att managern Calderwood fick sparken. Charlton letar fortfarande efter en efterträdare till Pardew men innan denne är funnen är det åter dags för match imorgon borta mot Sheffield United som har dubbelt så många poäng som Charlton. United fick oavgjort borta mot Wolves vilket var deras tredje oavgjorda match i rad. De har betydligt bättre form än Charlton och det är inte mycket som talar för att vi inte skall tangera det negativa klubbrekordet med 16 matcher i följd utan vinst. Senast det hände var 1958 men till skillnad mot denna gång sträckte sig den sviten över två säsonger vilket gör att prestationen denna säsongen får klassificeras som än värre. Även för en luttrad Charltonsupporter som mig börjar det kännas väl hårt och man börjar smått undra vad vi gjort för ont att förtjäna detta. Mitt budskap till den trupp som åker till Sheffield där de kanske får spela mot den återvända McEveley får bli "Show them the full monty!".