Reseskildring från Daniel
Två resor, Två matcher, Två poäng.
Publicerar resekrönikan helt oredigerad och i det skick jag mottog alstret från Daniel. Tack för ditt bidrag. mvh/Harri
2 resor, 2 matcher, 2 poäng
Fösta Halvlek:
För en månad sedan hade jag aldrig sett mitt lag på riktigt, nu har jag sett dem 2 gånger.
Jag lyckades pricka en hemmasvacka utan like, och fastän spelarna inte gjorde sitt jobb,
minns jag ändå helst våra hyllningar till dem, i SO Bar’s rungande sånger.
När jag i slutet av sommaren planerade in senhöstens två ledigheter visste jag att jag skulle få se åtminstone en vinst och av dåtidens resultat att döma, en jäkla massa mål. När det så den 21 november kändes det lite mörkare, men ryggmärgen indikerade fortfarande på seger. Som resesällskap hade jag den mannen som 10 år tidigare introducerat mig för Chelsea FC. Farsan såklart. Att flyga Arlanda - Heathrow kändes mer som en självklarhet än lyx jag tre veckor senare skulle drömma om under småtimmarna i en bil på väg till Skavsta.
Vi landade runt tio och direkt tunnelbanan till Fulham Broadway och begav oss efter ett snabbt stopp på Borders mot La Reserve. Rummet var inte färdigställt ännu så det var bara att lämna väskorna och bege oss ut på lunchjakt. Det blev den reseobligatoriska KFC-döden [KFC finns inte i Sverige så varje gång vi är utomlands delar vi på en familjebucket och käkar så att man aldrig vill se kyckling eller friterat igen och helst vill gå och gräva ner sig i något mörkt svalt hål med en tandkrämstub i käften. Vid nästa resetillfälle gör man om det hela.] En timme senare var rummet fortfarande inte klart så det blev en Guiness på SO Bar. Med stor glädje konstaterade jag att priset på min irländska favorit var cirka 30kr lägre än hemma!
Nybörjare som vi var hade vi bokat arena-tour på förhand och klockan 15 bar det av. En stor del av dem som läser den här skildringen har säkert upplevt turen själva så jag behöver bara konstatera att den är värd varenda penny. Efteråt uppfyllde vi vår plikt och spenderade en timme i Megastore. Kvällen bestod sedan av en rekande pubrunda i söder om Fulham Road.
Matchdagen började med en promenad genom Brompton Cementery och därefter upptäckande av pubarna på Lillie Road. Råtaggad som jag var insisterade jag på att vi skulle vara på plats på SO Bar så tidigt som möjligt så klockan 11 möttes vi av en nästan tom lokal. Småningom började folk droppa in och stämningen artade sig. Fortfarande på nybörjarnivå ville jag naturligtvis va tidigt på plats på arenan så runt halv 2 begav vi oss till hotellet för att pälsa på oss lite mer och samla krafter. Jag sa till Pappa att det värsta som kunde hända var om matchen skulle sluta 0-0. Risken för det kändes dock lika med just 0 eftersom Newcastle var kända för att spela en öppen och chansrik fotboll. Trodde jag.
Från våra utmärkta platser långt ner i mitten av Shed Lower kunde vi bara konstatera att inte ens uppvärmningen börjat ännu så det blev till att gå tillbaka ner under läktaren för att förhindra förfrusna tår. Drygt 40minuter senare kom spelarna uttågande ur tunneln och extasen var ett faktum. Tidigt kunde man se att gästerna parkerade på mållinjen och hur matchen sedan gick är en sorglig historia som vi alla känner till.
Grymt besviken över att inte ha fått se några mål lämnade vi Bridgen bakom oss. Mitt i mitt antiklimax hörde jag någon säga att Liverpool också bara fått 0-0 och insåg att det hade kunnat vara betydligt värre. Vi var fortfarande bara en poäng efter och alla vet ju att leverpölarna aldrig håller en hel säsong.
Kvällen som följde bestod av en omfattande pubreka från Lillie Road och ner mot Bridgen.
Söndag och dags att åka hem till snön igen. Underbar resa men fortfarande lite uppgiven efter matchen. Det fina var att WestHam-resan redan var bokad och klar så jag hade något att se fram emot i vintermörkret. Jag vill tacka Farsan för den bästa 20årspresenten (resan) en man kan få och slutligen tacka Harri för fixandet av matchbiljetter!
Andra Halvlek:
Tid 01.00. Datum 2008-12-12. Jag har precis kommit hem efter en utekväll med jobbet och har inte packat ännu. Om 3h30min ska jag stå på t-centralen redo för ännu en Londonresa. Lite dragen rafsar jag ner alldeles för mycket i väskan och dubbelkollar att matchbiljetterna är med ca 20-30 gånger. Däckar jag nu vaknar jag aldrig tänker jag och kör lite GTA4. Timmarna går och det är plötsligt dags att bege sig. Vid nattbussen och slussen möter jag upp med Lovisa, en konstant vän sedan gymnasiet, som ska med på färden. Framme vid T-centralen står Sebbe, en annan konstant vän sedan gymnasiet, och väntar med bilen. På andra sidan Klarabergsviadukten står Englah, en mer eller mindre konstant vän sedan 7 års ålder, i sin bubbla och uppfattar först efter ett par rop att vi faktiskt är på andra sidan vägen.
På vägen till Skavsta knackar bakfyllan på och taggningen sjunker drastiskt. Väl framme svär vi att aldrig åka Ryanair igen. I rökbåset träffas jag en trevlig kille i Chelseamundering och vi säger att vi kanske möts på SO Bar innan matchen.
Väl framme på Stansted är jag mer eller mindre slut. Som tur var fick vi nödutgångsplatserna på flyget så det var gott om benutrymme. Jag är för att tala klarspråk jävligt lång så får jag inte de platserna blir flygningarna, speciellt med Ryan Air, ett rent helvete. Tycker att de borde vara subventionerade för människor över 190cm.
Vårt Hostel låg vid nordvästra änden av Hyde Park vid Queensway Tube. Förutom det centrala läget var det allt annat än bra. Om La Reserve på en 10-gradig skala får en bra stark femma får Smart Hyde Park Inn runt -22. När dörren öppnades möttes vi av mögel, ett gallertäckt fönster och två blåmålade 170cm långa våningssängar i metall. Men men, man ska inte va kräsen och för typ £17/natten ska man ju verkligen inte förvänta sig något.
Fredags- och Lördagskvällen blev orgier i öl och electro i Camden. Första kvällen gick vi till KOKO precis vid Mornington Crescent. Det var typ en gammal teater omgjord till klubb. Galet drag, tips att gå dit relativt tidigt då det blev mer och mer korvtätt ju längre kvällen gick. Andra kvällen var vi som sagt åter i Camden men lite längre upp på Camden High Street. Stället hette Proud Camden som också var galet najs. Bardelen låg i ett gammalt stall och hästbåsen var som små viprum.
På lördagen bestämde brudarna att vi skulle gå på marknaden på Portobello Road. Vädergudarna pissade som vanligt i London så Sebbe och jag gick snabbt in på en pub i Notting Hill vid namn Prince Albert. Bra utbud och schyssta priser gör den till ett perfekt tips för alla män som tycker att deras kvinnliga nära stannar för länge vid varje stånd.
D-dag och jag får väcka min match-vän. Av de tre estetflummare jag åker med var Englah mest intresserad av fotboll så hon fick äran att följa med på matchen. Vi tar en promenad till arenan med lite nödvändiga kodak-stopp på vägen och efter att jag visat min vän ekorrfamiljen i Brompton Cementery är vi äntligen på SO-Bar. Denna gång är vi inte där för tidigt och stället kryllar av blåklädda. Maken till drag har jag aldrig varit med om. Våra samlingar på Järnvägsrestaurangen innan Djurgårdsmatcherna kändes i jämförelse smått patetiska. På grund av tidsbrist hinner vi inte med de nödvändiga inköpen i Megastore och bestämde oss att gå dit efter matchen. Sen vet ni ju alla hur matchen gick och känslan efteråt var allt annat en Megastore-vänlig.
Söndag och Måndag-kvällarna blev inte alls lika roliga som föregående. Det verkade ganska dött och på söndagen bangade vi faktiskt helt och hållet eftersom det enda vi hittade i SOHO var ställen där inkastarna försökte tvinga oss att gå in. Lite för mycket Sunny-fucking-Beach-känsla alltså. Fick bli efterfest på hotellet istället med Stella Artois och WKD Blue.
Dagen(måndag) innan hemresa försökte vi oss på lite sightseeing men efter att tjejerna fastnat i en konstbokaffär gick Sebbe och jag till Selfridges och satte sprätt på sista reskassan. Lagom till utgång hade vi ännu inte fått tag på Englah och Lollo och var tvungna att stanna på både en och annan pub innan vi till slut hittade dem på Heavenly Social Club i Soho. Trevlig liten bar men lagom till vi hade hittat den hade bandet slutat spela och stämningen kändes typisk måndag. Trots att hoppet egentligen var släckt gick vi på rent sistakvällenmanér till Digress på Beak Street och blev sistakvällenfulla.
Hemresa och bakis åkte vi tidigt till direkt efter utcheckning till Stansted. För alla er som vet att Stansted inte är jordens gladaste plats kan jag tipsa om att skratta i två timmar utan anledning eller spela Time Crisis i arkadhallen.
Sammanfattning:
När jag sökte ledigt för dessa två resor var jag övertygad. Storseger mot Newcastle och antagligen tvåmålsmarginal mot krislaget West Ham. Nu är jag bitter. Två oavgjorda och endast ett mål åt rätt håll känns som en riktig smäll på käften. Får hoppas att nästa match blir tredje gången gillt.
Scolaris uttalanden efter matcherna ger dock inte mycket till hopp. Han pratar gång på gång om att han måste lära sina spelare än det ena och det andra. Som att vår övre-fotbollsmedelålders-trupp inte kan de där grejerna. De behöver bara stränga order att verkställa skiten. Som sagt jag är lite bitter. Tröstande är ändå vetskapen om att det finns åtminstone 300 andra i CSS som för tillfället delar denna bitterhet.
PS första resan gjorde inga av top4 några mål och andra spelade alla fyra oavgjort. Alltid kul med värdelös statistik!
Daniel Isaksson
