I huvudet på en toffee (v.7) – Krönika – Brassarna, fotbollens fenomen!
Everton skribenten Erik Åberg bloggar om fotboll med fokus förstås på laget i sitt hjärta. I detta inlägg fokuseras det på att försöka lösa mysteriet om världens bästa fotbollsspelare.
Det finns ingen bättre fotbollsspelare än en brasse med sitt stora lekfulla leende, men det finns inte heller sämre spelare än en brasse utan sitt kännetecken.
Exemplen på detta fenomen är lika självklara som sanna.
Den första som kännetecknade detta var självaste Ronaldo.
Den brasilianske målspottaren som efter att med ett stort leende på läpparna skjutit Brasilien till VM-final i Frankrike 1998, men sedan efter att ha haft personliga problem inför finalen kommit ut på Stade de France utan den viktigaste ingrediensen i hans spel.
En märkbar tagen Ronaldo mådde och presterade som sämst då turneringen borde vara som roligast och Brasilien föll klart med 3-0.
Ett annat exempel på detta var nästkommande VM då Ronaldo hade återfunnit leendet och spelglädjen. Inte ens nervositeten att än en gång förlora en final kunde denna gång stoppa en av världens bästa genom tiderna som både blev världsmästare och VM:s skyttekung genom tiderna efter denna turnering.
Men dalarna var (trots att det såg ut så) inte slut än utan inte ens en av världens bästa anfallare genom tiderna hittade sedan tillbaka till den formen, utan började le mer under de långa nätterna på Europas alla nattklubbar än på fotbollsplanen och avslutade karriären (enligt många) som en överviktig alkoholist.
Det klaraste exemplet på detta är dock inte Ronaldo utan hans efterföljare Ronaldinho.
Den tekniske mittfältaren som är världskänd för sitt leende och sin tekniska briljans efter åren i Barcelona anlände (som vanligt leende) till Paris från den brasilianska klubben Gremio 2001, men efter ett par totalt misslyckade insatser stelnade det stora leendet och Ronaldinho hamnade både i storbråk med tränaren och i frysboxen.
Ända tills Barcelona och firma Laporta/Rijkaard fick upp ögonen för brassen som de såg så mycket potential i och tog upp en liten sedelbunt och köpte upp den mer och mer uppgivne Ronaldinho.
Att han sedan förändrades från de europeiska ligornas mest olyckliga spelare till världens lyckligaste känner nog de flesta till, och han fick helt enkelt tillbaka det stora leende han tappat i Paris.
Ronaldinho var från den stunden bäst i världen, fram till dess han själv fick det bekräftat.
Glädjen förvandlades till press, det enorma leendet blev mindre för var dag som gick och Ronaldinho gick från att vara världens bäste till en i mängden, antagligen för gott.
En annan fantastisk sydamerikan som också gott till spillo på grund av den stora pressen är som ni säkert vet Adriano som med pressen tappade spelglädjen helt och istället började dricka alkohol.
Det är ytterst tveksamt om han kommer hitta tillbaka till fotbollsglädjen igen.
En annan som är på väg åt samma håll är Robinho, som trodde att han kunde leda vägen till en lång era i Manchester City genom sin övergång, men som efter att kompisen Kakas övergång till klubben inte blev av själv börjat tvivla och tappat spelglädjen. Dock så måste ju tilläggas att hoppet är långt ifrån ute för honom.
Som ni ser så kan denna lista göras oerhört lång då detta bara är ett fåtal exempel om än ett par av de klaraste.
Varför tas då allt detta upp just nu i en artikel som egentligen borde handla om Everton som så långt jag kan minnas i stort sett varit utan sydamerikanska influenser.
Med den förra meningen fattar nog ett par av er vad jag menar.
För samtidigt som kompisen Robinho fått förtroende från start i alla matcher han velat under hösten så har Joao Alves de Assis Silvas (även kallad Jo) leende från tiden i Ryssland förbytts mot ett ledset ansikte.
Helt fastklistrad på avbytarbänken på City of Manchester Stadium, långt utanför tränare Mark Hughes synhåll har han befunnit sig, denne otrolige fotbollstalang, faktiskt en av dem som enligt många nu skulle ta över i det (alltid lika stjärnspäckade) brasilianska landslaget efter bland annat tidigare nämnda Ronaldo.
Nu såg karriären ut att gå till spillo, i alla fall ett par mycket värdefulla år av den.
Men det var en man som ville annat, en man som såg igenom det ledsna ansiktet, mannen i fråga heter förstås David Moyes och efter många om och men så stod Jo där inför knappt 35,000 åskådare på Goodison Park i lördags.
Även i ljuspunkten för flera hundratusen TV-tittare, en av dem jag. För dagen sittandes på Wirströms i Stockholm tillsammans med ett par andra lite mer rutinerade trogna Everton-supportrar.
När kameramannen precis före match filmade in Tim Cahill (med sitt som vanligt laddade ansikte) ge instruktioner till vår nye spelare, kunde man inte ta miste på brassens ansiktsuttryck. Jo försökte för Cahills skulle se fokuserad ut, men man såg att han egentligen bet ihop för att hålla leendet inne.
Det leende som frusit fast på en bänk i Manchester liksom många brasilianska leenden har gjort i Europas stora klubbar genom tiderna började nu sakta men säkert tina upp igen.
Spelet fungerade till en början halvdant men då han efter ett par missade jättelägen (trots att formsvackan verkligen lyst igenom) fortfarande kände Moyes, lagkompisarna och till och med supportrarnas fulla stöd så lyckades han till sist kliva av arenan rejält omtumlad med två mål i bagaget.
Succé skriker många redan nu, jag vill vänta några matcher och se vad Jo kan uträtta när han börjar komma i form på riktigt, för då tror jag (som under mina ganska få år som riktig fotbollsnörd redan följt vad ett par superbrassar i form kan göra) att vi kommer att bli riktigt imponerade.
Alla fotbollsspelare har ju sina toppar och dalar, men vad är det då som gör att dessa sydamerikaners toppar och dalar blir så oerhört höga och låga?
Det kan nog ingen säkert svara på. De flesta som ger sig in i frågan menar att det beror på förhållandena i uppväxten, jag är absolut beredd att hålla med.
Dessa brasilianska lirare är oavsett om de heter Ronaldinho eller Robinho riktiga fotbollsfenomen, de som kanske bara har en riktigt bra period i karriären men under den ser till att sätta rejäla avtryck.
Jag kan bara hoppas att Jo fortsätter på den inslagna vägen och visar sig vara Evertons egna fotbollsfenomen. Det är en ruskigt lång väg att vandra fram till dess (jag är medveten om att han endast spelat en match) men jag både tror och hoppas att Copacabanan (som Gustav bredvid mig på Wirströms under lördagen uttryckte sig) har kommit till Goodison för att stanna.
För att Jo är så pass bra att han minst kommer att ha en stor topp i karriären, när leendet lyser igenom TV-rutan så klart att inte ens en helt ointresserad tant på 75 år kan missa det.
Och det är bara att hoppas att publiken på Goodison kan fortsätta att stötta honom i både med- och motgång. För att den dagen då kraven och allvaret vinner över självförtroendet och lekfullheten då kommer han bara att vara en i mängden.
