Intervju med Anders Limpar
I samband med att vi delade ut priset till Anders Limpar för Swedish Toffees Award 2008 så fick vi även chansen att ställa frågor om hans tid i Everton.
Vi kommer till Anders Limpars spelbutik vid Odenplan i Stockholm en kulen söndag i februari. Meningen är att vi ska träffa Anders för att dela ut vår dalahäst ”Swedish Toffees Award 2008” som han vann med jordskredssiffror. Temat var ”Vilken är den mest populäre svenska spelaren i Everton” och resultatet var kanske ingen överraskning.
Anders tar generöst emot oss och är intresserad av att få veta mer om oss, vår klubb och priset.
Förutom lite gråa stänk i håret ser Anders ut att vara i oförskämt bra form. Lite mer muskler kanske än när han spelade i Everton. Vi går och sätter oss vid några bord som finns i hans välskötta butik.
Swedish Toffees: Vad gör du idag Anders?
Anders Limpar: Jag driver den här spelbutiken ihop med en kollega. Är också engagerad som tipsexpert hos Svenska Spel och är tränare för Sollentuna, ett lag i division 2.
ST: Det sägs att du har hållit på Everton sedan länge, hur är det med det?
AL: Jag har hållit på Everton sen andra delen av 70-talet. Det var spelare som Imre Varadi och Bob Latchford som gjorde att jag fastnade för klubben. Imre Varadi gillade jag för att han liksom jag var ungerskättad. Bob Latchford var en grym forward som jag dessutom fick förmånen att träffa då jag kom till Birmingham City efter Everton. Han var en fantastiskt trevlig man.
ST: Varför valde du som spelare Everton?
AL: Jag valde mellan Man City och Everton. Att det blev Everton berodde på att Mike Walker var manager där. Han hade haft stora framgångar med Norwich innan och han förespråkade en speltyp som jag gillade och som jag trodde passade mig.
ST: När du kom till Everton under våren 1994 så gick det i princip riktigt dåligt för laget ända fram till den berömda och avslutande Wimbledonmatchen. Kan du berätta lite om den perioden?
AL: Det var inte roligt. Vi åkte på förlust på förlust. Betänk att jag då var den dyraste övergången i Premier League den säsongen, så när jag värmde upp på Goodison tror jag att 40.000 av publiken buade åt mig. Det gick så långt att jag inte gick ut med laget och värmde upp ute på planen innan match. Jag gjorde det inne i spelarkorridoren istället. Ville inte bjuda publiken på möjligheten att bua.
ST: Låt oss veta en gång för alla, var det en filmning vid straffsituation mot Wimbledon?
AL: Det var en klockren dykning. (Ingen kvasiintellektuell bortförklaring här som Glenn Strömberg försökte sig på med sin Tjeckoslovakienstraff, red. anm.)
ST: Sen under hösten 1994 fick Mike Walker gå, blev du förvånad?
AL: Nej det gick ju inte lysande. Det var heller inga bra träningar under Mikes tid. Men jag vill inte skylla på honom, det är ändå vi spelare som avgör matcherna. Mike hade det otacksamt som fick ta över en trupp som var riktig dålig. T ex Brett Angel som var som ett hån mot oss andra, så dålig var han (Toffeeweb beskriver honom så här: Skills: none, Weakness: too many to list).
ST: Sen kom Joe Royle..
AL: Joe var en helt annan typ än Mike. Han var en stor vän av humor och gillade spelare som var av samma skrot och korn. Han rensade ut resterna av det dåliga arv som Mike hade fått ta över. Det blev stor skillnad till det bättre.
ST: I intervju har Royle sagt att han visste innan FA-finalen att Everton skulle vinna. Kände ni spelare så också?
AL: Inte så konstigt att han tyckte det. Vi hade en otrolig svit med bra matcher innan och vi kände oss starka och förvissade om att det var fullt möjligt att vinna. United anföll oss rejält men det passade oss då det öppnade upp korridorer som vi kunde utnyttja. Och Neville i mål var otrolig.
ST: Du har ju spelat med två stora legender, Duncan Ferguson och Neville Southall. Kan du berätta lite om dem?
AL: Duncan var till skillnad mot hur han var på plan en väldigt snäll, trevlig och generös kille. Men han tog inte vara på sin talang. Förutom att han festade rätt bra så var han även väldigt träningsovillig. Han kom alltid med undanflykter och tillbringade mer tid i badkaret än ute på träningsfältet. Han var därför aldrig riktig genomtränad och det var också därför han blev skadad ofta. Det var synd för han var en enormt bra spelare. Duncan pratade också med en dialekt som jag aldrig på hela tiden lärde mig att förstå.
Neville var precis tvärtom. Han tränade kopiöst mycket. Alltid tidigast av alla och när vi hade avslutat vårt pass så stack han iväg för att träna målvaktsjuniorerna. Neville Southall var den bästa målvakt som spelat i den engelska ligan och en kanonkille som jag bara har gott att säga om. Till skillnad från många andra spelare vid den tiden tog Neville inte en droppe alkohol. Men han hade en stor svaghet för mat och godis. Man såg honom alltid med en candy bar i munnen. Han avskydde också att stå i rampljuset. Jag räknar Neville som en nära kamrat och vi har fortfarande en god kontakt. Nuförtiden jobbar han med ungdomar i Wales.
ST: Berätta hur det var att vara spelare i Everton.
AL: Inte tidigare och inte efteråt har jag varit i en klubb där jag trivts så bra som i Everton. Vid min tid där hade vi en fantastisk sammanhållning och hade roligt jämnt. Men det här tror jag är något som följer med i generation efter generation, det sitter i väggarna helt enkelt. Jag vet också att jag alltid är välkommen att besöka klubben och Goodison. Det är bara för mig att lyfta luren. Förresten, förra året åkte jag ut till Bellefield för att hälsa på men gissa om jag blev rejält snopen då allt var igenbommat. Hade ingen aning att de hade flyttat till Finch Farm.
Anders berättar under hela intervjun många roliga anekdoter om sig själv och andra. Här är en som kanske visar den goda stämningen som rådde i truppen.
AL: Vi var på försäsongsläger utanför Landskrona sommaren 1995. När vi skulle spela en träningsmatch lyckades vi lura i matchspeakern att Barry Hornes efternamn skulle uttalas Horny. Så gissa om Barry Horne blev mörk i synen när speakern vid presentationen ropar ut ett klockrent ”BARRY HORNY!”. Vi visste att han inte tålde den minsta lustighet angående hans efternamn. Dessutom sa speakern det en gång till då Barry gjorde ett byte.
ST: Sen gjorde ni en bra säsong 95/96..
AL: Det stämmer. Vi fick bl a Andrei Kanchelskis som var en riktig klasspelare. Otroligt snabb. Lustigt nog under hela hans tid i England lärde han sig inte ett engelskt ord. Jag delade rum med honom och fick använda teckenspråk hela tiden.
Men jag vill påstå att om vi hade haft en riktig bra och spelande mittback den säsongen hade vi kunnat tagit en topplacering, så bra var laget.
ST: Vad hände sedan under hösten 1996? Från att varit ordinarie till att nästan inte spela alls.
AL: Jag visste inte då och jag vet än idag inte vad som hände. Helt plötsligt var jag ställd utanför laget. Fick knappt spela en match. Det gick så långt att jag vid matcher då jag satt på bänken utgick jag ifrån att jag inte skulle få komma in. Det straffade sig vid ett tillfälle då Joe Royle plötsligt vände sig till mig och sa att jag skulle värma upp för ett inbyte. Eftersom jag då var så säker på inte få spela så hade jag varken matchtröja eller benskydd på mig. Joe blev förstås arg på mig och spela fick jag naturligtvis inte.
ST: Du blev sen såld vid årsskiftet till Birmingham City, berätta hur det gick till.
AL: Det var inte klubben som ville sälja mig utan det var jag själv som ville. Anledningen till det var inte att jag vantrivdes eller var sur för jag var ställd utanför startelvan. Det var för att jag fick ett ultimatum från landslagsledningen. Ville jag vara aktuell för landslagspel var det ett krav att jag regelbundet spelade i startelvan. Så jag gick till Birmingham City men det funkade inte så bra där och när det sen var dags för barnen att börja skolan bestämde vi oss för att flytta hem igen. Idag ångrar jag mig att jag inte stannade kvar i Everton för ytterligare en treårsperiod.
ST: Vet du om att Wayne Rooney nämner dig som sin favoritspelare?
AL: Ja det har jag hört. Helt enormt egentligen. Det är väl en sak om han tyckte det när han var juniorspelare men att han än idag, som den världsspelare som han är, fortfarande nämner mig gör mig faktiskt lite skakig i benen.
ST: Sist Anders, vi är lite nyfikna på varför Stefan Rehns tid i Everton blev så kort. Kanske du vet varför?
AL: Ja faktiskt, och det har Stefan själv berättat. Det handlade om något så enkelt som att han inte ville ha skor med skruvdobbar. Eftersom gräsplanerna var ganska dåliga då dög det inte alls att spela med skor med fasta dobbar. Men Stefan var envis och vägrade ha skruvdobb. En otrolig historia egentligen.
ST: Du är ju nu hedersmedlem i Swedish Toffees och ska veta att du alltid är varmt välkommen om du har lust och det passar att deltaga i vår årliga supporterresa.
AL: Det är jag gärna. Nu i vår går det inte men om det blir en sen höstresa tror jag det finns möjlighet.
Vi tackar för oss med att överlämna Swedish Toffees två supportertröjor och sen lämnar vi Anders efter en två timmar lång och mycket trevlig pratstund. Där utanför tittar vi lite stolt på vår blåa dalahäst som Anders redan ställt ut i sitt skyltfönster bland sina diplom. Om du någon gång går förbi hans spelbutik, titta om hästen står där än och begrunda att här inne jobbar en tvättäkta Evertonsupporter och EN BLÅ LEGEND!
NSNO
