Sjunger vi i halvtid?
"När gjorde vi något enkelt senast? Det står 0-3 i halvlek, går vi hem eller stannar vi kvar?" Det frågar sig Erik Gollne i den här krönikan som handlar om att stå bakom och tro på sitt lag.
Det är en ny typ av fans som hejar på Liverpool. Givet finns de gamla kvar. De som upplevt både hjärta och smärta. Ett underbart 80-tal följt av ett 90-tal som inte gjort mer än frustrera. Snart är ännu ett decennium till ända och även om klubben skördat en viss mängd cuptroféer så börjar det knorras på sina håll. Vi hade det i egna händer men det rann ur dem. Nu ser vi åter ryggen på Manchester United och sakta men säkert börjar vi få mjölksyra. En sur vätska som både fyller spelarnas ben men också lämnar en bitter smak i supportrarnas munnar. Det krävs bara en dåre.
En annan vår skedde något i Turkiet som många neutrala håller som de största de sett i fotbollsväg. Ett lag bars fram av en tolfte spelare som var nöjda med 0-3 i baken i en final efter 45 spelade minuter. Det var supportrar som i slutändan fick vad de förtjänade. Karin Boye skriver Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det är något vi kanske glömt på vägen.
För supportrarna handlar det om resultat, snabba resultat. Ligan ska vinnas i januari, spelare ska värvas, alla ska spela hela tiden och prestera. Nu. Direkt. Genast. Framsteg räknas bara när de utmynnar i troféer. Det är inte ofta vi är nöjda, ibland förtjänar inte spelarna mer. Det är mer prat bland spelarna i tidningarna än vad som sägs på planen. Varje vecka går ett antal spelare ut och berättar att det inte är över, man måste höja sig. Tomma ord, när man ser till vad som presteras tycker vissa. Men inte alla. Några njuter, men de är för få och det är inte de som går på matcherna.
I staden Liverpool och på olika forum debatteras det faktum att känslan försvunnit, det låter inte på Anfield längre. En klubb utan själ har själlösa fans. Själen dör, vi hade ju allt i egna händer, vi spelar för defensivt, hellre våga och förlora än fega och kryssa. Det är inte över. Klubbens smutsiga underkläder vädras ut i press och fokus ligger inte där det borde. Vår tränare pratar i spansk press, blir felciterad och skribenter står i startblocken med förvrängda fakta och lögner. De vill inte lyssna på hur det är och vi tar åt oss, fokus ligger inte där det borde. Spelarna missar chanser vi behöver förvalta och genast ska de bort. Bättre spelare måste in ropar media, truppen är för svag. Möjligt, vad ska vi göra åt det nu? Döm mig i maj, sa Wenger en gång, ett sådant tålamod finns inte, trots att det kanske borde det. Liverpool och fansen är i en storm, det är nu vi måte gå framåt.
På vem ligger ansvaret? Ingen? Alla? I en klubb finns en treenighet, spelare, tränare och supportrar. Direktörerna skall bara skriva på checkar. Så sa Shankly. Vi börjar där tycker jag. Fokus måste försvinna från vad som sker i styrelserummet, annars kan varken spelarna, Rafa eller vi fokusera på vad vi egentligen borde. Jag önskar mig ett påskrivet kontrakt innan vi möter Madrid. Ny kula. Champions League är hemmaplan och hur bra Real Madrid än är emot Mark Gonzalez Betis så är vi Liverpool. Mot strömmen simmar vi snabbast. Fråga Milan, Barcelona, Chelsea eller Inter. Ett resultat i Champions League skulle betyda mer än vi fans kanske tror, det är ju ligan som är fokus. Men spelarna vet vad ett resultat betyder, Rafa vet det och Mr Ferguson vet det. Först ska vi hoppas på Inter, sen ska vi tro på oss själva. Både i ligan och Europa.
När gjorde vi något enkelt senast? Det står 0-3 i halvlek, går vi hem eller stannar vi kvar? Denna vecka är den viktigaste på länge. Fokus måste ligga på rätt saker. När elva spelare inte lyckas leverera måste den tolfte ta i. Den tolfte måste ta i från tårna. Resan börjar i Madrid och slutar kanske i Rom, om vi inte njuter av vägen dit sjunger vi inte när det står 0-3 i halvlek. Då går vi hem. Då lär vi oss inget. Njuter vi hela vägen och tror på laget så tror de på sig själva. De säger att tron kan förflytta berg. Det tror jag inte, men den kan sätta fart på laget igen. På säsongen igen. Torres åker till sin gamla hemstad, hoppas rätt supportrar följer honom. De som sjöng en vårkväll i Istanbul.
