Showdown i Madrid
Liverpool åkte till Santiago Bernabeu för att möta Real Madrid, jag tog rygg och hamnade i ett vårvarmt Madrid fullt med Liverpoolsfans fulla av förväntan.
Under 26 timmars tid spelades det två stycken slutspelsmatcher med bara några kilometer mellan platserna för skådespelen. Lillebror Atléti skulle försöka skaffa sig ett bra utgångsläge medan Los Merenges gjorde sig redo för holmgången mot den röda maskinen från Merseyside.
Rond I
Estadio Vicente Calderón är inte lika modern som grannen lite längre norrut och arenan ligger delvis över en motorväg och delvis på en uttorkad flodbädd. Detta berör dock inte Atlétis fans nämnvärt som peppar de sina genom att sjunga ”Här kommer Pippi Långstrump” för full hals, givetvis inte på svenska. Ord som Prusseluskan finns förmodligen inte på spanska vilket leder till att det mest är la la la da da da, Atléeeeeeeeeeeeeeti.
Den gemensamma nämnaren mellan Liverpool och Atléti heter Fernando Torres och det är många Liverpoolfans på plats för att heja fram sin nya broderklubb. Torres är allt annat än glömd i sin hemstad, syns han inte på reklamskyltarna vid busshållplatsen så fyller han en hel vägg inne på någon av Madrids sportaffärer. En spelare av Torres kaliber försvinner inte obemärkt och hade inte den nya kelgrisen Kun Agüero axlat manteln hade saknaden med all säkerhet varit ännu större.
Åter till matchen, där Atléti har är bättre på pappret men tyvärr så spelas matchen på gräs. Det tar inte ens fem minuter innan jag inser att Atléti är precis som det spanska landslaget före de bröt sin evighetslånga förlorartrend och faktiskt vann. Det är full fart framåt med mycket finess och teknisk briljans, allt i ett rasande tempo och ett evigt publikfrieri. Just den här mentaliteten verkar dock helt gå ut på att åsidosätta försvaret då det är tänkt att det egna laget skall äga bollen precis hela tiden. Porto har emellertid andra planer och är en hårsman ifrån att slå in 0-1 efter en minuts spel, dags för tankeställare? Aldrig på en tisdag. Inte ens tre minuter spelade och Atlétis capitan Maxi Rodriguez skickar in 1-0 på ett anfall som snarare resulterar på grund av att a l l a har följt med upp än att den sista passen är särdeles genomtänkt. Vad gör det, festen har bara börjat och fansen hade lyft taket på arenan om det funnits något.
Spelet liknar snarare en juniormatch än en slutspelsmatch i Champions League, vad som borde speglas av cyniskt försvarsspel à la modern fotboll svänger istället fram och tillbaka. För ovanlighetens skull kommer en boll ner mot Atlétis försvar som de faktiskt verkar som att de har kontroll över. Dessvärre underskattar Pablo sin längd med ungefär tre decimeter, istället för att nicka undan bollen blir Lisandro helt fri och via målvakten har han kvitterat.
Atléti får allt svårare att skapa någonting och när Forlan skjuter från alldeles för långt avstånd i första halvleks sista sekunder så börjar det lukta desperation. Helton i Portos mål får skottet rakt på sig men lyckas ändå släppa in det, 2-1 till Atleti och till skillnad från Pablo som gav bort det förra målet så tröstas åtminstone Helton av sina lagkamrater.
Andra halvlek fortsätter i samma mönster som den första slutade. Agüero har trampats på, hånats och fått en tillsägelse av domaren så när han byts ut så behövs nya offensiva krafter på planen. Huruvida det är Sinama Pongolles är den offensiva kraft som är lösningen eller inte låter jag vara osagt, men den förre Liverpoolspelaren gör inget bestående intryck under resten av matchen. Atléti har centrerat backlinjen mer för att på något sätt försöka placera ut vägspärrar på den motorväg Porto har cementerat centralt i planen, detta leder emellertid mest till att Porto blir farliga på kanterna också. Först och främst vänsterkanten där Atlétis vänsterback Seitridis får allt svårare att freda sig. Tillslut rinner Porto igenom just här och lyckas sätta bollen i mål. Hemmalaget för nu utstå fansen burop och värst är det för Seitridis som inte slår en passning till rätt adress mer den här matchen.
Slutsignalen går och de flesta som lämnar Vicente Calderón är ganska överens om att Porto har ett gyllene läge att få spela kvartsfinal i den här turneringen.
Rond II
Dagen med stort M har infunnit sig och det är fans med röda tröjor precis överallt i hela Madrid. Plaza Mayor, Puerta del Sol och Gran Via badar i en vårsol som pressar upp termometern till tjugogradersstrecket. Fansen ser ut att vara humörmässigt ganska långt från det eviga lidande som förföljer de som älskar den här sporten.
Inte ens det faktum att Real börjat tända på alla cylindrar och därmed fått vittring på Barcelona i ligan, samtidigt som Liverpool kryssar vidare utan kapten, kan påverka stämningen.
Det närmar sig match, runt Santiago Bernabeu blir det allt tätare och stämningen allt hetare. Det sista fordon som med hjälp av den spanska ridande polisen lyckas tränga sig genom havet av vajande vita halsdukar är Real Madrids vita spelarbuss. Genom bussens svärtade rutor syns ingenting men får spelarna hälften så mycket adrenalin att pumpa genom ådrorna, som alla de fans som skapar denna Eriksgata så räcker det för att möta vilken motståndare som helst.
Stämningen är extatisk även inne på arenan, Madrids fans gör sitt för att gjuta mod i de sina och det tar över tjugo minuter innan den engelska klacken för första gången når igenom ljudkulissen med sina sånger. Under dessa tjugo minuter har Real ägt bollen och gång på gång stångats mot den röda muren som inte viker en tum. Liverpool vet att detta är fiendens mark och är hela tiden på tårna, iakttagandes minsta rörelse. Torres försöker på ensam hand stå för det offensiva men får samma omilda behandling som Agüero dagen innan och hans avslut som Casillas tippar till hörna blir hans enda farliga den här kvällen. Trenden håller i sig, Torres gör inte mål på Santiago Bernabeu.
Detta är inget som bekommer Liverpool i övrigt som mest påminner om Djurgården Hockey från tidigt nittiotal, försvaret är så precist att det går att ställa klockan efter och så starkt att det hade förmodligen gått att bogsera bort ena läktaren med det.
Robben gör sitt för att försöka vinna matchen men han är under ständig press och skotten är oftast närmare hörnflaggorna än Reinas kryss. Sakta men säkert mattas både fansen och Reals tryck, sakta men säkert jämnas styrkeförhållande på planen ut. Real orkar inte längre trycka på men de är inte groggy och Liverpool kan inte slappna av. Torres är tvungen att gå av och in kommer en Babel som mest påminner om en ängslig älg på speed. Många långa kliv men det ser inte ut som om han själv vet vart han är på väg de flesta gångerna.
Detta är dock en kväll då Liverpool inte gnetar sig till ett kryss på bortaplan i Europa. När Aurelio viker in en frispark har Reals försvar tappat bort Benayoun. Israelen tror förmodligen inte sina ögon, tackar och går upp och nickar in ett otroligt viktigt bortamål. Halvsekunden senare är det en TV-Puckshög under (Liverpools fans sitter på tredje etage vilket ungefär motsvarar längst upp i ett femvåningshus) bortaklacken.
Därefter ägnar sig Reals fans mest åt samma sak som Atlétis fans i slutet av matchen dagen innan, de busvisslar och svär åt sina spelare.
När så kapten Gerrard gör entré så ekar sången till de välkända tonerna av Que Sera Sera, över halva Madrid:
Steve Gerrard, Gerrard,
He'll Pass the Ball Forty Yards,
He's Big and he's F*cking Hard,
Steve Gerrard, Gerrard
Matchen är vunnen och nästa läktarsång tar vid, You’ll Never Walk Alone. Madrids fans inser sig slagna, de gratulerar till vinsten och går helt enkelt hem. Då jag inte sitter i klacken själv inser jag att det inte är rätt tillfälle att fira som tillfället kanske inbjuder till, men jag kan ju inte hålla mig från att sträcka armarna i luften och vara allmänt lycklig. Efter matchen funderar jag på hur det skall gå att ta sig ut på stan iklädd en röd tröja, men dessa farhågor visar sig vara helt obefogade. De fans som sitter närmast på läktaren tar mig hand och gratulerar till segern innan de beger sig ut i Madridnatten.
Ingenting är vunnet, men Liverpool har aldrig åkt ut när laget vunnit den första matchen av två på bortplan i Champions League eller i Europacupen. Madrid har å andra sidan aldrig lyckats vända ett liknande underläge. Alla trender bryts förr eller senare, faktum är att det ändå blir oerhört nervöst om knappa två veckor när returen skall spelas på Anfield.
Dagen efter står det att läsa i den spanska pressen att Real inte har motsvarat förväntningarna och att det var högst tveksamt att Reals mål var offside. Media från andra delar av världen pratar mest om att Benitez än en gång har lyckats få med sig ett bra resultat i en stor match i Europa. Själv har jag inte bara fått med mig ett bra resultat från en fotbollsmatch i Champions League, jag har fått med mig ett minne som jag kommer att bevara kärt hela livet.
