Chelseas värld - vecka 10
Här kommer veckans rader från Lovén.
Det som varit ett symptom under Grants sista tid, blev permanent under Scolari och nu är det Guus som tänker ta tag i det. Det jag pratar om är den fysiska statusen i laget och Guus var inte snäll i omdömena om orken de sista 20 minuterna i Efter Juventus matchen förra onsdagen uttalade han sig på detta sättet..
” A few things are missing for this team, the lack of pace the last 20 and i´m going to se it over and make the nessesary changes”
Tydligt är också att Hiddink´s regim skiljer sig markant till Scolaris lite från höften policy, det har sen han kom införts hårdare regler. Spelarna uppmanas till att bära klubbens Armanikostym före och efter match, och syndare har minimum böter på £100 att se fram emot. Detta kan tyckas som ett ytligt sätt att försöka på med dessa kosmetiska åtgärder, men det går inte att misstolka budskapet att alla är en av gruppen och alla ska uppföra sig som ett lag.
Vänster-vänster-vänster-höger-vänster….Klacken i backen blicken i nacken..ho ho ho. Maskinen rullar vidare som det vore 1a Maj varje helg.
Mot Wigan var vi tillbaka till ruta 1. Mot ett lag som Wigan som inte egentligen ville bjuda upp, som gjorde det bedrövligt svårt att forcera men som var livsfarliga på sina kontringar var det Terry som visade vägen för ett Chelsea som stundtals spädde ut diciplinfotbollen med läckra kombinationer. Men Wigan vore inte Wigan om det inte kvitterade slutet på matchen vilket de gjorde. Skillnaden denna dag var inställning. De första stenarna av det skottskadade Stamford Bridge är reparerat och Lampard visade att detta arbete inte kommer att avbrytas innan Vår borg blivit återuppbyggt och en ny rekordrad vajar över SW6.
Men söndagen bjöd på flera sköna stunder. Med lika fast inställning som Chelsea visade så saknades den i Liverpool som gästade Boro. Den röda färgen var borta och inspirationen var lika grå som deras bortatröja. Tack vare bättre målskillnad tog vi nu över andraplatsen.
På närmare håll kunde vi blå glädjas åt att våra småbröder Fulham fortsätter att visa jävlaranamma och nollade Arsenal vars sprudlande football for the masses blivit till 90 minuters lek utan mål för ungdomarna i rött och vitt. Är det fortfarande någon Gunner som vill prata karma eller ligger de alla nerbäddade med mobilerna avstängda lugnt smekande sin kropp med en Ljungbergtröja och ivrigt sökande i Nick Hornbys böcker efter lugnande ord som i motgångens stund påminner dem om varför de blev Arsenalfans.
Under tisdagen dök nyheten om att stora förändringar är att vänta i sommar. B Buck menade att i första hand att klubben skulle köpa för pengar de fått in från försäljningar, men att skulle det finnas någon som speciellt intresserade Chelsea skulle det givetvis finnas pengar till det.
Jag väntar spänt på nästa Shevshenko.
På ett kallt ogästvänligt Fratton fick vi annars se ett Chelsea som spelade runt, runt och ännu mer runt innan man kom till själva poängen och fick till en målchans. Drogba ordnade målet men det är nog Cech som vi ska tacka denna dag . Om vi ska belysa någons insats förutom Cech är det den kollektiva insatsen med Lampard i spetsen som gjorde denna 1-0 seger möjlig. Ashley Cole, killen som blivit expert på offentliga ursäkter gjorde det igen. Han smet inte från notan, han spöade inte sin fru, men han tjafsade till sig ett gult kort på en civil plan eftersom han misstar sig på Ref Riley och poliser och tror han prata sig bort från det, självklart blir resultatet böter - det är så det fungerar i den riktiga världen.
Till sist jag vill bara skriva att för oss som följt Chelsea ett tag väntar ”Shitty Coventry” till helgen i FA-Cupen och ska vi prata dåliga bortamatcher så ligger highfield road( the ricoh arena) på toppen av bortamatcher av platser man förväntar sig bättre mottagande än en spottloska och en utspädd öl. Jag bara önskar att jag vore där, och detta var allt för denna vecka.
