Gästkrönika: Nån gång ska alltid vara den första
Här kommer en gästkönika från Andreas som var på Wembley och såg vår fantastiska vinst mot Manchester United i semifinalen i FA-cupen.
Min far äger troligen världens mest kärleksfulla vimpel. Den är färgad blå, har Everton skrivet på sig och är trots sina drygt 30 år i livet, för den lever verkligen, i väldigt fint skick. Vimpeln som är inköpt i slutet av 70-talet har alla Evertons titlar inskrivna på sig, antingen från början eller ditskrivit med bläckpenna manuellt allt eftersom åren gått. På baksidan finns det nio matcher, där det skiljer 25 år från den ena till den andra, matcher som betytt något speciellt.
Vi lämnar vimpeln ett tag och kliver in i nuet. Undertecknad är en 21 årig kille från Borlänge som bara haft ett lag i hjärtat, AS Roma. Jag har under några månader bott i Rom och följt laget, sett totalt 20 matcher med Roma, såväl hemma som borta i flera italienska städer. Jag har varit hemma hos Totti, kramat Bruno Conti flera gånger och skulle kunna fylla en stor vägg med signerade tröjor. Är dock nyss hemkommen från en resa som minst sagt har gett sina intryck. Som ni kanske kan förstå är möten mot Manchester United lite speciella, tunga förluster tar lång tid att glömma. Vi kan ta det hela från början.
Så sent som på lördag eftermiddag lyfte planet från den minimala flygplatsen i Västerås. Det hela funkade dock väldigt smidigt och ungefär två timmar senare landade på Stansted Airport strax norr om London. Vi skyndade oss och tog tåget in till Liverpool Station, beläget nära vårt hotell. Vi visste att det samtidigt skulle spelas ett derby i staden och utan att lämna in väskorna på hotellet letade vi på en klassisk engelsk pub. Vi beställde varsin kall och kollade in den framtida motståndaren Chelsea slå ut Arsenal och således avancera till finalen senare i Maj.
Utan någon större vetskap satt vi och diskuterade huruvida mycket folk det skulle komma på matchen imorgon. Med tanke på att det denna dag var lördag samt två lag från London var vi bara säkra på att det skulle bli svårt att toppa publiksiffran från denna match, men visst kan det vara skönt att ha fel ibland. Det blev iallafall kväll och vi checkade in, gick ut och käkade, köpte Everton halsdukar men kom hem rätt tidigt då morgondagen var en stor dag.
Då vi skulle åka hem under måndagen hade vi bara en riktig dag i staden. Av en slump så hade ytterligare tre svenskar vi kände farit ner samma helg och dessutom tagit in på samma hotell. De hade varit på matchen igår och hade en del att berätta. Vi besökte Piccadilly Circus, Big Ben och London Eye, vilket var det vi hann med innan det var dags för färd mot Wembley för resans egentliga syfte.
Vi åkte hem till hotellet och gjorde ordning oss. Farsan satt på sig sin tröja han fått i julklapp från mig tidigare någon jul, en tröja som bara åker på vid speciella tillfällen. Den är blå och vacker. Han har trots sina väldigt många år som supporter till Everton aldrig kommit ner till England för att se sitt lag, men efter att Liverpool fick tacka för sig i kvartsfinalen kunde han inte stanna hemma längre.
Just denna match mot Liverpool där Dan Gosling kommit med det sena avgörande är den senaste matchen inskriven på hans vimpel. Det hade varit fyra år sedan sist, en match blev inskriven, då när Everton 2005 säkrade 4:e platsen och Champions League spel efter 2-0 hemma på Goodison mot Newcastle. Innan dess får vi backa 14 år för att hitta en match, kan ni gissa vilken…
På vägen till Wembley stack vi in på en pub för lite uppladdning och käk. Vi hade tidigare under dagen sett tjugotalet blåa tröjor på stan vid de stora turistattraktionerna men inte en enda Manchester-attiralj. När vi sedan gick in på denna nämnda pub slutade vi finna ord.
Vi såg oss omkring bland 30-40 personer som satt vid borden och stolarna. Cahill satt bredvid Arteta i ena hörnet. En sjuåring med sin helt egna, äkta, Fallaini-frisyr satt bredvid sin mor helt klädd i blått. Hibbert satt och snackade med Osman i baren, vi hade klivit in i ett paradis.
Vi slog oss ner i gemenskapen och laddade upp med flera omgångar olika sorters öler. Det blev ljus öl, mörk öl, amerikansk öl men även italienska Nastro Azzuro med tanke på mitt gulröda hjärta. Vi satt och pratade med många och hade en trevlig uppladdning innan färden mot Wembley kunde börja.
Efter cirka en kvarts tunnelbane åkande kom vi fram. Vi började nu för första gången för dagen se Manchester fans och på vägen fram mot arenan så gick lagens fans i varsitt led och sjöng om sina lag. Det var en otrolig stämning och ordningen var trots de verbala bråken hur bra som helst.
Vi kom fram till arenan och tog oss snabbt upp på läktaren. Vi hade inte lyckats med drömmen att få tag på biljetter till Everton-fansens sektioner men vi fick nöja med att sitta i den neutrala mittenringen på nya Wembley. Vi hade dock Manchester-fans både över som under oss vilket fick oss att sitta i fiendeland.
Är man ett stort fan av Roma så är man alltid för en offensiv fotboll utan så mycket defensiv tanke. Det konstiga är dock att man njuter när Everton går ut och spelar snålt. Det är kanske inte det roligaste man kan skåda men det är smart, perfekt och vackert.
Matchen i säg behöver vi inte prata så mycket om. Everton fick svårt trots sitt bästa tillängliga lag mot en hel del duktiga reserver som Ferguson ställt på banan. Farsan hade inför matchen sagt att övertid är Evertons största chans till framgång och visst låg det någonting i det.
Det blev straffar och Tim Cahill började med en grov bom. Min fars förhoppning sjönk snabbt men att missa första straffen brukar inte göra så mycket, se bara på Arsenal mot Roma tilltalade jag honom. Berbatov och Ferdinand klev sedan fram och sköt dubbla bommar. När tillslut Phil Jagielka klev fram var det mycket nervöst på läktaren.
Den Manchester-födde backen slog distinkt in bollen och festen var ett faktum. Farsan var tokig och skrek ut sin glädje länge tillsammans med resterande 40 000 Evertonians. Jag kände mig tagen, och att kanske att det var dags för en till match, att skrivas in på vimpeln.
