Män eller möss? Upp till bevis, Leeds.
Simon Grayson har fått ordning på sina mannar och de sista 15-16 matcherna har ett stabilt försvarsspel och ett fyndigt anfallsspel gjort sig tillkänna. Inget spelar någon roll nu. Allt kommer handla om vad som händer på lördag och torsdagen därefter.
Jag är inte övertygad - trots ett bra spel med allt vad det innebär. Jag känner ett litet obehag inför det som komma skall. Millwall blir ingen lätt uppgift. Inte för Leeds och inte för något annat lag i denna serien. Man slog Petersborough hemma för lite sen med 2-0, kassaskåpssäkert. P'boro - som kanske varit seriens bästa lag spelmässigt - är ingen lätt uppgift. Lite oroad är jag.
Klubben med den bästa spelartruppen, är/var vi. Något som räckte till en fjärde plats i ligan, något märkligt kanske? Kraven, förra årets final, ett obefintligt försvarsspel har allt bidragit till det. Hade säsongen varat någon månad till hade vi gått upp direkt, vilket på ett sätt spelar lika lite roll som att vi vann högsta ligan för 17 år sedan. Obetydligt, meningslöst - i detta sammanhanget. Allt som spelar någon roll är vad som händer på lördag och nästa torsdag. Ett cup spel med en vinnare och tre förlorare. Vi vet hur det känns och vi har varit med om det många gånger. Det är vår tur, men det står inte skrivet i några stjärnor inte. Nej, inte ens på marken under våra fötter. Jag kan se oss vinna - försöker - och visst finns det hur mycket positivt som helst att ta med sig in i kvalspelet. Exempelvis en vinnarmentalitet, ett försvarsspel, ett anfallsspel, ett hårt jobbande och offensivt mittfältsspel och en tränare som vet exakt hur man gör för att gå långt i det som kommer bli ännu ett avgörande för Leeds United som klubb. Också känslan av hur det känns att förlora en stor match inför 50-60 000 supportrar måste ha känts för djävligt rent ut sagt, då för snart exakt ett år sedan. Jag kommer ihåg hur jag kände mig, men jag skämdes inte över min insats i alla fall. Det borde de som ställde ut sina skor på Wembley ha gjort. Jag fattar fortfarande inte hur det är möjligt att torska med ett sådant stöd som då visade sig från sina allra bästa vita, blåa och gula färger. Ett stöd som vilket annat lag som helst sett som sin tolfte spelare men som ur Leeds ögon oftast ses som motsatsen - konstigt nog.
Avgörandet ligger framför oss, nervositeten kommer krypande. Känslorna återkommer. Johnny Howsons avgörande på stopptid i bortamatchen mot Carlisle förra året sitter kvar som ett minne från en fantastisk säsong. Där föddes en hjälte, nu är det dags för någon ny att bli det. Richard Naylor? Neil Kilkenny? Eller kanske Jermaine Beckford? Dags att kliva på tåget som leder till The Championship. Stå inte kvar på perrongen denna gången.
Det kommer bli en jädra kamp. Är spelarna beredda på att ta den?
Det kommer bli nervöst. Kan spelarna hantera det?
Det kommer bli bråk. Kan spelarna försvara sig?
Det kommer bli krav. Kan spelarna bevisa mig fel?
Att spela för Leeds United är inte som att spela för någon annan klubb. Vid ett tillfälle denna säsongen har publiken buat, och det var i förlustmatchen mot Hereford (0-2). Ett tillfälle. Endast en gång, vid en tidpunkt då laget glidit långt utanför play-off och inte sågs bry sig för fem öre vad som pågick. Anledningen till buropen blev därefter. Bry er, för Guds skull. Titta på oss! Svaret från spelarna blev att i de sexton förljande matcherna endast förlora en match - på stopptid - mot Leicester. Imponerande. I samtliga bortamatcher har Leeds biljetter sålt slut, och med ett hemma snitt på ca 25,000 förtjänar vi att ta ett steg upp och sedan vidare. Frågan är, lyder, låter; förtjänar spelarna det? Förtjänar dom oss? Tre matcher kommer avgöra. Först två hinder i form av ett Millwall med käften öppen. Ett lömskt lejon redo att slå till. Står vi emot, är frågan?
Jag vänder mitt hopp till flera spelare, men om det är någon som kan klara av uppgiften att motivera sina medspelare så är det Richard Naylor. Vår lagkapten - som inte hade varit i klubben i mer än nån vecka innan han tilldelades lagkaptensbindeln - titta på honom. Med sitt Leeds emblem intatuerat på kroppen. Han som sjöng Marching on Together i duschen i Ipswich. Titta på honom. Han är supporter, precis som vi. I noll (0) matcher har han varit dålig. I tjugotvå (22) matcher har han varit en bidragande faktor till ett fantastiskt försvarsspel. Titta på honom ni andra och se vad det betyder att älska en klubb. Det kan inte bli mer tydligt.
Jag är redo. Bring it on! Let me be entertained. På lördag sitter jag tillsammans med ca 25 Leeds supportrar på en bar i Göteborg med förhoppningar om nya mirakel och hjältar. Chanserna är stora, känslan säger Leeds. Men som Christer (Hartey) sa till mig i telefonen igår; "du garderar dig lite?". Det stämmer. Hoppas inte Leeds spelare tänker på samma sätt bara.
Män eller möss, det är frågan nu.
Marching on Together
