Gästkrönika: Kärlek, ilska och bortamålsregeln
Fredrik Tilhon från Trollhättan delar med sig av sina tankar efter veckan som varit.
Kära Chelseasupportrar, som ni nu säkert vet åkte vi åter igen ur Champions League, denna gången mot Barcelona på bortamålsregeln.
Bortamålsregeln är sannerligen diskutabel men jag kan inte efter flera års grubblande komma över min slutsats som säger att den är mer orättvis än rättvis. Under kvällens match sa en kär vän till mig något så simpelt men så sant som ”båda lagen har ju lika lika stora chanser, båda lirar ju på både hemma- och bortaplan?”. Det är så sant som det är sagt.
Ofta brukar man uppleva en objektiv domarinsats som vinklad emot en men idag kan jag inte ur något perspektiv av alla tänkbara påstå att Tom Henning Øvrebøs insats har varit värdig en Champions League-semifinal. Är våra strafflägen värda att nämna eller reagerade alla som mig? Hur fick karln Anelkas snedtramp till ett rött kort för Eric Abidal? Domarkompetensen hör väl knappt hemma i Tippeligaen...
Ett par timmar senare och en aningen högre alkoholhalt i blodet sitter jag här och kan fortfarande inte förstå vad det var som hände. Vi var en minut ifrån att få chansen att piska skiten ur Manchester United i Champions Leaguefinalen 2008/09. Vad som plågar mig är inte något brutet löfte eller svek från våra älskade hjältar. Vad som plågar mig är att varje år som går avlägsnas Terry, Lampard, Drogba och resten av våra ständigt åldrande hjältar ifrån den ultimata fotbollsupplevelsen.
Dessa är fotbollsproffs som i mina ögon är världens bästa koncentrerade i ett lag, ett gäng som fick mig som tidigare nämnt att bli förälskad i klubben. Vad som svider just nu är tanken av hur Terry och gänget kan tänkas må i skrivande stund.
Ytterligare en sak som jag skulle vilja tala för är Drogbas gula kort efter avbyte och full tid. Idag säger jag samma sak som jag sa efter Champions Leaguefinalen 2007/08, det värmer att se hur Drogba brinner för våran klubb! Ett rött kort för en s.k. örfil på Vidic eller s.k. tjafs då han var missnöjd med Tom Henning Øvrebøs domarinsats. Tänk efter hur just du som Chelseasupporter reagerade efter Iniestas mål, är det verkligen så svårt att hitta lite sympati för Drogba som är en nyckelspelare i klubben som precis åkte ur Champions League av en ren teknikalitet? Vi är alla människor innerst inne oavsett vad vi tjänar.
Jag vet hur dåligt John Terry mådde efter förlusten i Champions Leaguefinalen 2007/08. Ett av hans främsta argument var att han kände att han hade svikit mig och resten av alla Chelseasupportrar. Men oroa dig inte JT, jag klandrade inte dig, jag klandrade den förbannade slovaken som sålde pissgräset till Luzhnikiarenan. Och idag klandrar jag inte dig eller din lagkamptensinsats, jag klandrar UEFA för att ha utformat en orättvis turnering. Jag hoppas att ingen i CSS börjar tappa tron på Chelsea, en vacker dag kommer vi kamma hem allt. Och om det inte händer innan jag dör kommer jag vara en trogen Chelseasupporter oavsett om de lirar i Premier League eller League 2.
Come on Chelsea!
