Sommaren som aldrig säger nej
Fotbollssommaren 2009 ser ut att gå till historien som sommaren när allt var möjligt, sommaren när de sista tabuna bröts och vi slutade att tala om ”omöjliga övergångar”. Men en mur kan inte ens Real Madrids alla miljarder riva.
Michael Owen
”Michael Owen till Manchester United” – det är inte många år sedan den artikel som den rubriken toppar skulle ha avfärdats som ett trött aprilskämt snabbt hopkrafsat av någon utan fantasi. Liverpools affischnamn och främsta målskytt säsong efter säsong till ärkerivalen, det var liksom inte ens värt att göra något av. När jag nu läser det och vet att det är på riktigt borde jag väl uppröras något fruktansvärt, frusta av ilska, spamma globala forum med anti-Oweninlägg och bränna en flagga (det brukar nämligen arga människor göra). I stället finner jag mest övergången märklig och känner en viss tomhet och besvikelse. Men det är allt.
När det gäller just Owen talar vi visserligen om en de senaste åren skadebenägen spelare som passerat flera säsonger och ett par klubbar sedan Liverpooltiden, vilket slipat ner skärpan i vad som hade varit en direkt övergång, men är det någon som skulle kunna se Robbie Fowler, eller Sami Hyypiä för den delen, skriva på för Manchester United?
Jag ska inte påstå att det skett en snabb och tydlig förflyttning av gränser och ideal på det sätt som ofta görs när historien ska skrivas i efterhand, snarare en fortsatt förskjutning i den riktning där överrasknings- och upprördhetsnivån kräver allt större stimuli för att triggas. En kontinuerlig avtrubbning som gör att man inte mer än tar in det som händer och säger ”ser man på, är det så saker och ting föreligger”.
Real Madrid
För sedan har vi Real Madrid. I Oscar Wildes ”The Picture of Dorian Gray” förblir Dorian evigt ung medan hans porträtt på vinden åldras och förvrids. På motsvarande sätt måste Real djupt undangömd under Santiago Bernabeustadion ha en gammal spelardräkt alldeles smutsbefläckad och söndervittrad medan själva laget alltid kliver ut i nysydda tröjor i oskuldens kritbleka färg.
Jag skulle kunna skriva något om att Florentino Pérez fortsätter att lägga stenar på det Babelstorn av lån för att lösa tidigare lån för att lösa skulder och att spelaraffärer på 2-2,5 miljarder på bara några veckor är osunt på så många sätt utan att ens ta i beaktande att Real ifjol hade en skuld på 6,7 miljarder. ”Vi är laget som går vinst även fast vi går back”, som Christian Eriksson skriver i sin krönika "No Mercy" här på Svenska Fans och han låter nästan stolt.
Men det här är ingen ekonomisk analys och nej, jag tänker varken döma eller fördöma en enskild aktör i detta skådespel med urspårat manus. Bara konstatera: ”ser man på, det är så saker och ting föreligger”. Detta beroende på att vi inte vår missta Real Madrid för orsaken till sjukdomen eller ens själva sjukdomen, när de i själva verket bara är ett symptom.
”Vem hade tackat nej till Ronaldo, Kaká och Benzema?”, frågar sig Christian retoriskt och han har naturligtvis rätt liksom i att Manuel Pellegrino kommer att kasta in facklan alla-vill-slå-oss i omklädningsrummet inför varje match för att tända spelarna och tro inget annat: Real Madrid blir säsongen 2009/10 det lag som alla vill slå och som motståndare kommer att njuta en nästan oanständig skadeglädje över att besegra.
Men det är skillnad på att inte tacka nej till att Rafael Benítez skulle värva Benzema att ha Kaka bredvid Gerrard på mittfältet jämfört med att dräglande se fram emot Ronaldo, Kaka och Benzemas framfart i La Liga och Champions League nästa säsong. Det senare gör jag lika lite som jag kåtar upp mig för en lyckad plastikoperation.
Ingenting är heligt
Samtidigt kan vi konstatera att ytterligare en helig ko är slaktad, ytterligare ett tabu har brutits och ytterligare en mur har rivits genom att ”vi värvar inte från varandra”-pakten mellan Barcelona och Real Madrid inte längre gäller i och med Pérez intåg och att Ramon Calderon lämnar.
Steven Gerrard var en gång närmare att gå till Chelsea än vad de flesta Liverpoolfans vill erkänna och vi lever nu i en tid där spelare byter klubb med miljardprislappar samtidigt som de kan ta kliv mellan städer eller stadsdelar som tidigare var otänkbart. Sol Campbell till Arsenal – behagar du skämta? Michael Owen skriver på för Manchester United – ha, ha! Jamie Carragher avslutar karriären i Chelsea – aldrig! Aldrig? Jag säger aldrig ”aldrig” igen.
Den sista muren
Christian Eriksson, ni minns honom, skriver också:
”Kort sagt: vi gör som vi vill och ni andra kan inte göra något åt det.”
Real Madrid kommer givetvis att ta sig vidare från gruppspelet i Champions League och de kommer nästan lika självklart att sluta topp tvåa i La Liga. Kanske vinner de Champions League, kanske vinner de La Liga, men det är bara ett kanske och om de så hade pumpat in 25 miljarder och värvat de två bästa i världen på varenda position för en dubbel drömelva hade det förblivit ett kanske.
För medan alla pulvriserade murar som nu rämnar i tunt stoft en efter en trots att de tidigare har setts som oraserbara finns det en som inget rår på, inte ens Real Madrid och all världens miljarder. De murar som nu ligger i ruiner är byggda på logik och sunt förnuft – och de har trasats sönder lika lätt som en vindpust hade slitit isär den där klubbtröjan jag talade om tidigare – men det finns en kvar som ingen riktigt förstår att den egentligen kan existera.
Någon byggnadsmästare har nämligen fått för sig att använda refuserade stenar där det om man böjer sig fram och läser riktigt noga kan läsa saker som att ”en spelare med deformerad ryggrad, ett inåtböjt högerben 6 cm längre än det vänstra som svänger utåt kommer aldrig att kunna idrotta”, ”ett amatörlag från USA med en snittålder på 21 år kan inte rubba den ryska björnen som dominerat hockey i 15 år” och ”en Champions Leaguefinal mot AC Milan i 0-3-underläge är körd”.
”Inte göra något åt det”? Bah!
Jag träffade en gång byggnadsmästaren och frågade honom hur hög muren egentligen är. ”Så hög som dina drömmar bär dig sa han”. Okej tänkte jag, inte helt nöjd med det undflyende svaret. ”När blir den klar då”, försökte jag. ”Aldrig - det finns ingen sista sten”, svarade han med ett finurligt leende.
