Franzéns fredagsfunderingar
Det har blivit dags för ett nytt inlägg i min återkommande krönika. Idag kommer jag behandla ligastarten och bjuda på både ris och ros samt en liten kärlekshistoria.
I de inledande matcherna har Chelsea, utan att storspela, imponerat på det typiska manér som bara Chelsea kan. Stundtals har spelet varit bländande, men stundtals också lite för rakt och det finns därför fortfarande en del övrigt att önska utav kantspelet. Marginalerna har dessutom verkligen varit på Chelseas sida och då tänker jag främst på Drogbas mål på övertid i premiären mot Hull, då segern räddades med nöd och näppe. Tre matcher och full pott talar dock sitt tydliga språk, även om motståndet liksom spelet inte varit det allra bästa.
Londonkollegorna Arsenal och Tottenham har imponerat än mer, men i det långa loppet tror jag ändå inte att något utav de lagen är ett riktigt hot. De har helt enkelt inte det spelarmaterialet och den stabiliteten som krävs för att omgång efter omgång, sommar som vinter, mala ner sina motståndare. Dom är helt enkelt för ojämna.
Chelseas främsta konkurrent till ligatiteln kommer återigen att heta Manchester United och det kommer att bli ett stenhårt race. Just därför känns det extra skönt att huvudrivalen redan tappat poäng.
Även om United på pappret, till skillnad från Chelsea, ser ut att ha en sämre trupp i år än ifjol, behöver inte Ronaldos frånvaro vara synonymt med att laget försämras. Harmonin i en trupp ska inte underskattas och i Uniteds fall lär den i alla fall inte ha blivit sämre utav att Ronaldo har flyttat söderut. Om jag vore supporter till ”The Red Devils”, Gud förbjude, skulle jag istället ha oroat mig desto mer över de tunga skadorna i försvaret. Det där med harmoni i truppen är förresten något som även gäller Arsenal, där Adebayor nog mest ställde till med besvär.
Det som också talar till Chelseas favör kontra Man U är hungern och revanschlustan. Den hungern finns givetvis också hos Liverpool som inte vunnit något ligaguld sedan Glenn Hysén såg smärt ut i ett par kortbyxor. Sen har Arsenal visserligen inte vunnit någonting på fyra år, men de har inte heller, om sanningen ska fram, haft materialet till det. Inte då och förhoppningsvis inte nu.
Med fjolårssäsongen i färskt minne är det också alldeles för tidigt att räkna bort Liverpool och det vore tjänstefel att göra det, samtidigt kan det mycket väl vara så att flera utav spelarna, så som Kuyt och Benayoun, spelade på toppen utav sina förmågor förra säsongen och att det därmed bara kan gå åt ett håll i år. Liverpool är dessutom oerhört beroende utav att Torres och Gerrard är i form, speciellt nu efter att Alonso lämnat, vilket definitivt är en kännbar förlust. I Chelsea däremot finns det flera spelare som efter ett par mellansäsongen nu nalkas en ny vår.
Inför min förra krönika skrev jag så att tangentbordet glödde och jag fick klippa friskt för att inte inlägget skulle bli alldeles för långt, vilket det väl kanske ändå blev. Jag vill först och främst poängtera att jag tillhör dem som aldrig trodde för en sekund på att John Terry skulle nappa på Manchester Citys feta pengabete. Hur som helst hade jag skrivit några väl valda rader angående Terrys agerande eller brist på detsamma under den vilda sommarflirten. Nu hamnade dessa rader, likt Citys kontrakt, i papperskorgen och lika bra var väl det. Agenten har fått kicken och jag tycker mig kunna skönja den ”gamle” kompromisslöse JT igen. Han har i inledningen varit precis så stark, stabil och säker som en försvarare och Chelsea-kapten bara kan vara.
I den där texten hade jag förresten ifrågasatt mittbackskollegan Carvalhos lojalitet än mer. Det kan mycket väl ha varit så att det bara var Chelseas höga prislapp som satte stopp för Mourinhos lockrop, men jag låter udda vara jämt även i det fallet.
Jag vill istället slå ett slag för Chelseas sylvassa anfallspar. Samarbetet mellan Drogba och Anelka har börjat bära frukt och så länge båda fortsätter att leverera bådar det gott inför framtiden.
Det centrala mittfältet borde vara Chelseas främsta lagdel, där hårt grovjobb blandas med bländande finess och ackuratess och där världsstjärnorna trängs om platserna i startelvan. Lampard, som inte har missat en straff på tre år, har inlett nästan lika bra som alltid och Mikel, Deco och Ballack har alla sett pigga ut. Just Ballack har jag förresten aldrig blivit riktigt klok på. Vet inte hur många gånger jag suttit hemma i soffan och svurit och skrikit så att grannarna hoppat till över tyskens insatser. Men så helt plötsligt, mitt i min frustration, från ingenstans gör han mål eller slår en öppnande passning som blir matchavgörande. I år hoppas jag att vårat tysksvenska förhållande innehåller betydligt mera kärlek än hat.
Ska bli mycket intressant att se vad säsongen 2009/2010 har i sitt sköte. När vi nu går in i ett nytt årtionde så gör Chelsea det å ena sidan med ett relativt åldersdigert lag, å andra sidan med ett väl sammansvetsat och rutinerat gäng som törstar efter nya segrar. Jag är fortsatt optimistisk!
