The Kop Stand - Arkiv #1
Redaktionen på liverpoolsweden.se startar nu The Kop Stand vilket innebär att våra krönikörer med jämna mellanrum kommer att stöta och blöta de stora diskussionsämnena runt Liverpool FC.
___________________________________________________________________
2010-05-01
Förutsättningarna är som följer. Vinner Liverpool mot Chelsea på söndag så finns det en minimal chans att nå Champions League samtidigt som Manchester United vinner ligatiteln. Förlorar Liverpool så vinner Chelsea ligatiteln och Liverpool hamnar utanför Europa nästa år. Du väljer?
Under de ovanstående förutsättningarna, där jag bedömer sannolikheten kring den ”minimala” chansen att vara så obefintliga att det är svårt att ange en så låg nivå, skulle jag välja att Chelsea vinner mot Liverpool och också vinner ligan. Helt enkelt för att jag tror det skulle gynna Liverpools kommande ligasäsong att få fokusera fullt ut på ligaspelet, men också för att Manchester United inte skulle få passera Liverpool i antalet ligatitlar – något som skulle svida rejält om så skedde.
Kort sagt, guldet till Chelsea.
/Björn Grafström
Nu kommer Liverpool inte hamna utanför Europa då de är fem poäng före Everton med sex poäng kvar att spela om. Portsmouth fick inte igenom sin ansökan om att få delta i Europa-spel nästa säsong så den platsen tillfaller det sjundeplacerade laget i ligan och där är Liverpool nu.
Hur som helst väljer jag självklart en vinst hemma mot Chelsea. Om jag vill att Liverpool förlorar bara för att Manchester United inte ska vinna ligan är jag inget fan av klubben, det är uppenbart. En stark avslutning är viktig och Liverpool har bara vunnit en av fem matcher mot de tre största konkurrenterna i år så en vinst hemma mot Chelsea är viktig både poäng- och självförtroendemässigt. Dessutom är det sista hemmamatchen för i år så jag förväntar mig en toppinsats ifrån laget.
Skulle Liverpool vinna smakar det förstås rönnbär att spela ligaguldet i händerna på Manchester United men inför slutomgången av säsongen 94/95 hade Liverpool chansen att göra det då med och besegrade Uniteds värsta konkurrent Blackburn med 2-1 på Anfield men samtidigt misslyckades United med att bortaslå West Ham och slutade en poäng efter Lancashire-gänget.
/Per Bengtsson
Liverpool kan inte spela utifrån andras prestationer när det inte gagnar laget och med det menar jag att det nog skulle ses som okej av flera att lufta bänken om en icke-vinst ger en mer gynnsam lottning i fortsättningen av en turnering (1:an möter 2:an i andra gruppen och 2:an är bättre än 1:an för att ta ett enkelt exempel). I det här fallet har Liverpool inget med ligatiteln att göra själva och ska därför självklart gå för seger. Liverpool kan ta igen en 19:e ligatitel för Manchester United, men rykte går före resultat och om det verkligen skulle skina igenom som en läggmatch skulle det skada klubben mer än att bli omsprungna. En läggmatch är svår att ta igen och ”ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”.
Man kan förstås vrida det ytterligare ett snäpp och fråga sig att om det nu är okej att ställa ut reserverna i en match på grund av strategiska framgångsbeslut (se exempel ovan), vore det då inte lika befogat att göra det av klubbryktbarhetsskäl? Med det menar jag att om Liverpool FC kan förväntas förlora så mycket i renommé och sponsorpengar om klubben inte längre ståtar med flest ligatitlar (det gör vi förstås inte i ensamt majestät i nuläget heller eftersom Man Utd redan är jämsides) ska man då som supporter ropa efter klubbens bästa eller fotbollens innersta själ av gentlemannamässigt uppträdandet och spela på ärliga villkor. Det är faktiskt en relevant fråga, men i det här fallet kan inte Liverpool FC förväntas kollapsa på grund av att se ett annat lag ta en 19:e ligatitel, så saken ställs inte på en spets. Dessutom tror jag det skadar klubben mer i så fall att laget inte har vunnit ligan på 20 år.
Men ytterligare en tanke i ämnet. Låt oss säga att Rafael Benítez väljer en uppställning med lite omflyttningar i startelvan där offensiv spets saknas, spelarna uppträder utan riktig gnista, första halvlek är smärtsamt improduktiv där ingen verkar ha vaknat, det blir lite bättre i andra i underläge, men fortfarande ser laget inte vän ut med varandra och få tar uppoffrande löpningar eller visar individuell kvalité. Hade ni skrikit läggmatch eller ärligt talat inte kunnat se någon skillnad jämfört med hur hela säsongen sett ut?
/Mattias Herner
Utan att vara så politiskt korrekta som alla andra så har jag personligen inga som helst problem med att se oss gå ut och förlora snyggt mot Chelsea i morgon och därmed undvika att ligatiteln återigen går till Utd, men detta är under förutsättning att Man City och/eller Tottenham vinner i dag och därmed spelar bort oss helt från fjärdeplatsen.
Kan inte hjälpa det, men det är så jag känner…
/Fredrik Johansson
Liverpools chanser att nå Champions League är försvinnande små så aspekten att jaga poäng för att vinna något mer än en tabellplacering är borta i det här fallet. Vidare så har undersökningar visat att det som gör en fotbollssupporter gladast, förutom det uppenbara när det går bra för det egna laget, är när ärkerivalerna går på grund.
Då Manchester United får betraktas som ärkerivaler och det inte kommer att bli några titlar för Liverpool så är det uppenbart att det faktiskt skulle bli ett litet plåster på mina imaginära sår om Manchester United skulle missa ligatiteln. Jag är inte på något sätt stolt över att det känns bra då det går dåligt för någon annan, men det sker bara i liknande fall och det är inte som om någon faktiskt far illa om det inte blir en fjärde raka titel för Manchester United.
Ser vi sedan till hur säsongen har artat sig så vore det rimliga att Chelsea vinner mot Liverpool, så det kommer inte att behövas någon läggmatch för att nå det resultatet. Ett normalt Liverpoolspel för den här säsongen räcker därmed gott.
/Carl-Martin Landquist
Steven Gerrard har inte varit lika bra den här säsongen som han brukar vara. Kommer han att klara av att ladda om batterierna till nästa säsong en sommar när det är VM-slutspel?
Jag har läst av en del åsikter i The Boot Room och där månar många om våra storstjärnor och vill att de skall få minimalt med speltid i VM för att vara fräscha i augusti 2010. Personligen tror jag att vad Steven Gerrard och Fernando Torres skulle behöva i all misär som Liverpools säsong 09-10 har varit är framgång. Framgång har en tendens att föda framgång, och jag är övertygad om att en Gerrard eller Torres med en medalj från VM är en större tillgång för Liverpool än en Gerrard eller Torres som fått vända tillbaka från Sydafrika med svansen mellan benen. Om inte annat så räddar det humöret på spelarna, där det kanske mest aktuella fallet är Torres då jag tror Gerrard nu snarare siktar på att vara en ”one club man” än att göra ett miljöbyte.
/Björn Grafström
Det jag oroar mig mest över är den skaderisk som Gerrard, och alla andra Liverpoolspelare som spelar i VM, drar på sig i och med att försäsongen kommer bli lidande och vi har i år fått se hur Fernando Torres, som spelat fotboll under två raka somrar, gå sönder gång på gång efter att haft för dålig uppladdning inför säsongen.
Även Aquilani hade ingen försäsong i benen och det kan nog ha spelat in i att det tagit sådan tid för honom att ta sig in i startelvan.
Sedan kan nog de drag Liverpool gör under transferfönstret också spegla hur väl Gerrards batterier har laddats då vi vet att han blev besviken över att Alonso lämnade för Madrid och det inte är omöjligt att det kan ha satt ett spår i Gerrards spel. Gerrard har likt Torres efterlyst förstärkningar till laget och skulle han komma hem ifrån Sydafrika och mötas av tre-fyra nyförvärv skulle det nog inte vara några problem för honom att tagga till.
/Per Bengtsson
En av mina största farhågor när det gäller Liverpool är ifall, den inom några dagar, 30-årige Steven Gerrard har passerat toppen. Okej, han har passerat toppen, men jag menar att han börjat nå den delen av nedförsbacken där farten ökar rejält. Vilken mittfältare i en toppklubb som helst, och i synnerhet en lagkapten, hade fått kritik efter en insats motsvarande Gerrards den här säsongen och för mig blir nästa upp till bevis att han fortfarande är den mittfältare av yppersta klass som driver på sina lagkamrater, går i frontlinjen och som fotbollsspelare bjuder på det godis vi har vant oss vid. Ett Liverpool där inte längre Carras ljusa stämma håller försvaret på tårna och där Gerrard driv är navet längre fram är svårt att föreställa sig för dem som främst följt laget den senaste 10 åren, men är en verklighet inom inte alltför många år oavsett hur bra de kommer att vara 2010/11 och är en utmaning som spelare, manager och ledning måste ta sig an.
Går England långt i turneringen kan det vara en bra drivkraft för spelarna som kommer tillbaka, förutsatt att det inte blir utslagna på svidande straffar i semi, men då får de mindre vila. Går England dåligt i VM får de längre vila, men kan ta en smäll psykiskt då 4 års uppladdning utmynnade i intet. Detta gäller givetvis övriga spelare som är involverade i fotbolls-VM.
Sammantaget tror jag dock att för en spelare som Gerrard som levts och andats Liverpool större delen av sitt liv att det är betydligt viktigare vad som händer på hemmaplan jämfört med i Sydafrika. Var står vi när det gäller arenafrågan, nya ägare, manager, sponsorer och nyförvärv när nästa säsong närmar sig? Det kommer att vara avgörande för Gerrard.
/Mattias Herner
Jag börjar tvivla på att vi kommer att få se en frustande Gerrard i framtiden som på ensam hand kan bära fram ett helt lag. Däremot tvivlar jag inte på att han fortfarande har mycket bra spel kvar i sig och han har fortfarande de kvalitéer som behövs för att kliva fram och avgöra de stora matcherna.
Kaptenens kommande säsong hänger mer på vad han har för medspelare i Liverpool än hur det går i VM, sedan så kommer det säkert att innebära en personlig knuff framåt om han gör ett framgångsrikt VM och har stor del i en eventuell framgång för de tre lejonen. Skulle England ännu en gång stranda i någon av de tidigare omgångarna så kan vi krasst konstatera att det är ett faktum som Gerrard borde lärt sig hantera genom åren.
/Carl-Martin Landquist
Steven Pienaar verkar inte få något nytt kontrakt med Everton och Liverpool är en av de klubbar som har nämnts. Kan/skall Liverpool verkligen värva spelare från en av sina värsta rivaler?
Klart att Liverpool kan värva spelare från Everton. Det har hänt flera gånger, på rak arm kommer jag på Nick Barmby och Abel Xavier i modern tid. Frågan som egentligen bör ställas är väl om någon spelare i Everton skulle göra Liverpool till ett bättre lag? Personligen anser jag att Steven Pienaar må vara en duktig spelare, men skall vi förstärka truppen vill jag gärna se betydligt bättre spelare än så. Om vi nu skall ta en spelare från Everton väljer jag hellre Jack Rodwell, som ser ut att kunna bli riktigt bra.
/Björn Grafström
Är spelaren tillräckligt bra ser jag egentligen inget problem. Men nu är det väl så att Pienaar är Evertons motsvarighet till Yossi Benayoun och även om båda har visat upp väldigt hög klass i enskilda matcher är de spelare som breddar en trupp än spetsar den.
Men det är en svår fråga, för vill man egentligen låta rivalitet gå framför en förstärkning av det egna laget? Den frågan lämnar jag öppen för andra att svara på men för egen del finner jag en del charm i hur man får sukta efter bra spelare i smyg (Rodwell, Cahill) och när alla ser på hytta med näven mot dem bara för att de spelar i fel lag.
/Per Bengtsson
En del spelare skulle jag aldrig ta från andra lag, men analyserar jag det lite djupare förbi den omedelbara aversionen har det oftast att göra med att de helt enkelt är för dåliga, bara allmänt osmakliga eller både och (Gary Neville). Är det någon som på allvar hade haft något emot att ha David Beckhams ljuva högerfot på högerkanten eller Carlos Tevez gräsklipparlöpningar och rivjärnsvilja i offensiven (jag tar dessa två för kan vi acceptera spelare från Manchester United, kan vi acceptera alla)? Jag säger inte att dessa spelare nödvändigtvis hade velat gå till Liverpool, men det gäller ju inte frågan här. Har vi en möjlighet att värva en spelare som kommer att göra laget mycket bättre bör man fråga sig ”varför inte?” snarare än ”varför?” när någon påtalar vad vederbörande har spelat.
/Mattias Herner
Personligen så har jag inte så mycket problem med att Liverpool värvar från olika lag, oavsett var de spelarna kommer från så byter de ju upp sig genom att skriva på för Liverpool. De som sedan lämnar Liverpool eller har rötter i Liverpool för en rivaliserande klubb står inte lika högt i kurs.
Parallellen om det skall till en sådan skulle väl vara när flickvännen lämnar en för någon i ens närhet. Detta gör att det går att ifrågasätta etiken i att värva en spelare från en rivaliserande klubb (bli ihop med någon närståendes flickvän), vilket kommer att gå ganska smärtfritt om det nu är så att den närstående inte är någon personlig favorit.
/Carl-Martin Landquist
_________________________________________________________________
2010-03-27
Albert Riera lyckades få sig själv utslängd från Melwood efter några mindre väl valda kommentarer och det är flera spelare som inte lyckats dölja sin frustration på planen. Har Benitez tappat omklädningsrummet?
Att vara frustrerad på planen när saker och ting går laget emot är tämligen begripligt. Jag skulle snarare vara förvånad om nuvarande situation inte visade frustration hos spelarna.
Detta betyder inte att enskilda spelare kan ta sig vilka friheter som helst. De kommentarer som jag har läst av Albert Riera har, enligt mig, en nyckeldetalj och det är att han är orolig för att missa VM. Spanien har en otroligt bra chans i sommarens VM, och ingen lär väl på allvar tro att Riera är aktuell för ett spanskt landslag 2014? Alltså är detta Rieras chans att vinna VM, och på grund av en skadedrabbad säsong har han inte spelat tillräckligt för att vara ett självklart val i en spansk VM-trupp.
Tyvärr har Liverpools trupp haft en tendens att vädra sitt missnöje när de inte får tillräckligt med speltid. Framför allt vad gäller positionen ute till vänster på mittfältet. Yossi Benayoun, Ryan Babel och Riera är alla i dagens trupp och alla har under de senaste två åren klagat över begränsad speltid. Det är upp till Rafael Benítez att lösa detta problem.
Jag tror dock inte att Benítez har tappat omklädningsrummet. Jag tror att flera tongivande högstatusspelare behöver tappa tron på spanjoren för att det skall ske, och med tanke på att både José Reina och Javier Mascherano vill skriva nya kontrakt är ett tecken på att tron på Benítez fortfarande finns i truppen. Möjligen med enskilda undantag, som Riera.
/Björn Grafström
Det är inte så mycket som sipprar ut från Melwood men vi kan väl börja med det vi vet. Följande fakta har ju faktiskt hänt:
Benitez har upprepade gånger inte lyckats hålla spelare som inte får spela regelbundet nöjda och de har lämnat klubben, lex Crouch.
Benitez tolererar inte att någon sätter sig upp mot laget och beter sig på ett icke korrekt sätt. Lex Bellamy och Pennant.
Spelarna har tagit ut sin frustration på helt fel sätt och på helt fel ställe under de senaste månaderna. Lex Gerrard som armbågar en motståndare och riskerar ett rött kort i ledning och bara dagar före den svåraste bortamatchen.
Sätter vi de senaste händelserna i paritet med det som har hänt tidigare så är det inte så uppseendeväckande. Detta samt att säsongen inte har levt upp till förväntningarna gör att det inte är så konstigt att frustrationen pyser ut lite här och var. Lägger vi ytterligare till att någon av de tongivande spelarna inte ens har andats något negativt om Benitez och jag är ganska övertygad om att Benitez fortfarande har omklädningsrummet med sig. Åtminstone bland de som spelar.
Problemet är som vi belyst så många gånger förr att kvalitetsspelarna på bänken inte vill vara kvar i klubben.
/Carl-Martin Landquist
Det sker troligtvis fler småbråk och hetsiga meningsutbyten på träning än som någonsin läcker ut till media, så bara det att man får nys om något brukar vara ett tecken på att det är ganska allvarligt. Nu är ju Albert Rieras tilltag så det räcker och blir över, men det har trots allt inte varit så mycket av just den typen av uppträdanden. Däremot har det förekommit alldeles för mycket gnäll och behov av att lätta sitt hjärta i offentligheten och det antyder ju klart att spelarna inte känner sig som ett lag, vilket om det stämmer är ett väldigt stort problem för Benítez.
/Mattias Herner
De finansiella problemen diskuteras ständigt, om ni ställdes inför ett vägval där det första säger: skuldsätt och köp världsklasspelare för att nå framgångar och det andra säger: investera försiktigt för att få ordning på ekonomin. Så väljer ni?
Framgång på fotbollsplanen föder framgång i räkenskaperna, det är nog alla på det klara med. Problemet är att det inte räcker med att värva dyrt, det måste värvas rätt också. En hel del av Liverpools tunga investeringar har inte alls resulterat i större framgång på planen. Stan Collymore (dyrast när det begav sig), Emile Heskey (dyrast när det begav sig) och Djibril Cissé (dyrast när det begav sig) är tre relativt moderna exempel på dyra förstärkningar som inte alls resulterade i ligatitel nummer 19. För att inte tala om den hemska transfersommaren 2002…
Alltså skulle jag hellre investera försiktigt och få en ekonomisk stabilitet. Vilket å andra sidan känns som ett idiotiskt tilltag då så många ekonomiska faktorer ändå inte går att påverka. Vem köper klubben till exempel? Att välja en försiktig väg för att sedan mötas av en kassakista utan botten men vara dömd till försiktighet vore också ett intressant öde. Den trygga vägen nu, och omvärdera beslutet under sommaren då ägarfrågan lär vara avgjord för en tid framöver i alla fall.
/Björn Grafström
Leeds kämpar förtvivlat för att hålla Colchester stången, inget ont om Colchester men ens tanken på League One är anledning nog till att inte försöka köpa sin framgång huvudlöst. Så det blir alternativ två, det är lätt att tänka att de dyraste spelarna garanterar framgång men det är bara det senaste exemplet (Torres) som är ett riktigt bra exempel på just det.
Det är oftast tre bakomliggande orsaker till att någon tar ett lån. Den första är att klubben skall göra en investering och räknar då med att avkastningen på investeringen är större än låneräntan. Den andra orsaken är att klubben skall göra en investering på lång sikt och har med i räkenskaperna att detta skall betalas av under en längre tidsperiod. Medan den tredje är att klubben är i desperat behov av likvida medel.
Den tredje orsaken är AIK och inget som någon bör föredra, att behöva låna för att hålla igång den dagliga driften är inte bra.
Den andra orsaken passar bra in vid köp i stil med en arena. Det är fullt troligt att arenan kommer att stå där under en lång tid och ett lån som då betalas av på kanske 25 år är fullt försvarbart.
Under den första orsaken är där som det skall gå att klämma in köp av fotbollsspelare om någonstans, men knappt ens här. Fotbollen fungerar inte så att de klubbarna med de dyraste spelarna vinner mest, det är om inte annat Real Madrid ett bra exempel på. Vilket gör att en investering i en dyr fotbollsspelare är en extremt riskfylld investering, speciellt då det finns ett otal antal anledningar till varför värvningen inte skall bli bra (skador, nytt klimat, osv).
Så om det inte går att få lån på de premisser som Chelsea har fått/lånat sina pengar av oligarken som bör Liverpool låta bli att låna för att värva.
/Carl-Martin Landquist
Om det första scenariot skulle garantera ligatiteln en eller två säsonger för att sedan sänka klubben i en konkurshärva eller nödvändighet att sälja av hela laget skulle frågan ställas på sin spets, men eftersom det enda man skulle kunna garantera är en bättre chans att lyckas och det finns åtskilliga exempel där inpumpade pengar inte räcker eftersom vägen till framgång är så oförutsägbar är det ingen strategi jag stöder. Ett par världsklasspelare skulle givetvis öka Liverpools möjligheter, men det är inte säkert att det räcker och då kan vi stå där med ännu högre skulder och ändå inga titlar. För mig är det självklart att vi långsiktigt måste få ner skulden och lägga en ekonomisk grund till byggandet av den nya arenan. Annars kommer snart avsaknaden av en backup till Torres eller en riktigt bra yttermittfältare kännas som ett väldigt litet problem ställt mot miljardskulder.
/Mattias Herner
Fernando Torres har sagt till pressen att han vill spela i en klubb som utmanar om titlar och spelar i Champions League. Är han kvar nästa säsong om Liverpool spelare i Europa League?
Ja, det tror jag. Om Liverpool inte spelar Champions League nästa säsong kommer klubben ändå att utmana om titlar, så Torres får åtminstone en av sina önskningar. En säsong utan Champions League klarar Torres, precis som Rafael Benítez gör det. Två bommar i rad, då ställs frågan däremot med en helt annan tyngd.
/Björn Grafström
Spanien har äntligen fått sitt tica-taca-spel att faktiskt låta som en klocka som håller i tiden istället för att låta som ett rasslande spektakel som vägrar glömma den tid som varit. Detta gör att de som säger att Spanien kan gå hela vägen i VM till sommaren faktiskt, till skillnad från alla tidigare gånger, har fog för att säga så. Sker detta att Spanien faktiskt står som segrare den elfte juli så tror jag definitivt att Torres blir kvar i Liverpool om alla andra parter vill det. En guldmedalj i VM är det största som går att vinna och jag tror då att Torres har lättare att smälta att det inte står så mycket silverprydnader på Anfield med hans namn på, för tillfället.
Ponera sedan att det går minst lika trögt nästa säsong och jag är inte lika säker på att Torres är kvar. Vi får ju inte glömma att han är fortfarande relativt ung och att en försäljning skulle inbringa så mycket pengar att det går att köpa kanske tre stycken riktigt bra spelare för den peng han skulle inbringa.
/Carl-Martin Landquist
Om Liverpool missar Champions League och Rafael Benítez får köpstopp på nyförvärv annat än till lågpris hänger Torres nog löst, men räddningsplankan kan vara att den klubb som sett till hemvist, status, möjligheter till framgång samt plånbok tornar upp som det stora hotet enligt Fernando själv är ett otänkbart alternativ att gå till. Jag tänker här förstås på Real Madrid efter Torres förflutna i Atletico. Inget är heligt, men jag kan inte se Torres välja en annan engelsk klubb som Chelsea eller Manchester United om han ska flytta och då finns det inte så jättemånga klubbar som har råd och kan erbjuda något som lockar Torres. Men Zlatans förhållande till Barcelona är inte friktionsfritt och det är klart att om Pep och hans höjdare letar efter en ersättare vore förstås Torres och Messi inget dumt forwardsönskepar.
/Mattias Herner
___________________________________________________________________
Liverpool har aldrig vunnit på Emirates och efter matchen i onsdags går det att säga mycket men fakta kvarstår. Fortfarande inga vinster i den arenan. Vad kommer detta sig?
Jag skulle snarare vilja fråga varför Liverpool inte har vunnit borta mot Arsenal på 10 år oavsett vad arenan heter och kan komma på en rad orsaker. För det första är Arsenal ett bra lag och ett ännu bättre hemmalag oavsett motstånd. Det är svårt att hitta många lag i ligan som slagit dem fler än två gånger borta de senaste tio säsongerna. Liverpool ligger således inom felmarginalen för ett förväntat statistiskt utfall baserat på styrkeförhållanden. För det andra finns det lag som passar en sämre, därav s k bogey teams, och här tror jag Liverpools brist på snabbhet centralt i backlinje och centralt mittfält gör laget extra sårbart för Arsenals sylvassa och blixtrande djupleds- och omställningsspel. Bollar in mellan mittfält och backlinje alternativt mellan mittback och ytterback har omintetgjort många poängmöjligheter mot Arsenal. Liverpool har som jämförelse alltid haft lättare att hantera fixforwards som Rooney, Schevchenko, och Zlatan eller mittfältsnycklar som Nedved, Ronaldinho och Ronaldo. Slutligen tror jag det spelar in att det inte finns samma prestigeladdning i mötena med Arsenal som med Manchester United eller Chelsea. Bortamatcherna får därför inte samma febriga antingen/eller-karaktär och slutar oftare oavgjort. Det känns som att varje gång Liverpool reser till London för att möta Arsenal så står det bara en sak på Rafael Benítez taktiktavla: 1-1.
/Mattias Herner
Det är något med Arsenals anfallsspel som passar Liverpool extremt illa. De gånger som Liverpool slår Arsenal så handlar det i regel om att Arsenal har dukat under för Liverpools press men det händer inte så ofta. Desto vanligare är det att Arsenal får igång sitt passningsspel och gång på gång lyckas såga sig in i Liverpools straffområde vilket i bästa fall resulterar i en byta-chans-fotboll som passar Liverpool ganska illa.
Till detta går det att tillägga att Liverpool som lag har haft svårt för kvicka spelare de senaste åren. Backarna har i regel varit väldigt placeringssäkra snarare än kvicka och då Arsenals lag allt som oftast består av mest kvicka spelare så blir det ingen bra kombination.
Sedan är det inte så att det bara är Liverpool som har problem borta mot Arsenal, de flesta lag i ligan tar väldigt få poäng när de spelar på Emirates.
/Carl-Martin Landquist
John Arne Riise verkar ha kommit bra till rätta i den eviga staden och han har dessutom börjat göra mål i rätt bur. Med facit i hand (ersättare osv) borde Liverpool ha sett till att behålla norrmannen som vänsterback?
Riise var en stabil vänsterback när han spelade i Liverpool, åtminstone de sista säsongerna. Det var väldigt sällan som han stod för matchavgörande insatser framåt samtidigt som han allt som oftast var bra i det defensiva spelet. Dock inte alltid mot topplagen då den rödlätte norrmannen stundtals hade det oerhört tufft, minns bara Jesper Grönkjaer då dansken huserade i Chelsea och stundtals hade lekstuga mot Riise.
Så på kort sikt så tror jag definitivt att det var ett nerköp att sälja Riise, speciellt då det till en början såg lite instabilt ut på just den kanten och Liverpool anfaller fortfarande inte med någon större framgång på vänsterkanten även om det har blivit bättre.
På längre sikt så har detta gett att Insua har fått mer speltid och han är en framtidsman. Argentinaren är väldigt ung och kan han utvecklas några snäpp till så har Liverpool kanske en världsback i vardande här.
/Carl-Martin Landquist
Nämn tre saker som talar för att Liverpool besegrar Manchester City på söndag och faktiskt tar ett steg mot fjärdeplatsen.
Manchester Citys avsaknad av Tevez. Liverpools erfarenhet av att vinna ”cupfinaler” i ligan. The Travelling Kop.
/Mattias Herner
___________________________________________________________________
2010-01-22
Halva säsongen spelad lite drygt och Liverpool har några poäng upp till den där fjärdeplatsen. Blir det något spel i Champions League för Liverpool nästa säsong?
Ja, jag tror faktiskt det. Dels för att Liverpool av tradition brukar avsluta säsongerna mycket starkt och för att laget har en större erfarenhet av den här pressen från avgörande cupmatcher och jakten på att just säkra fjärdeplatsen trots ett svårt utgångsläge
Låt oss anta att samtliga lag runtomkring vinner sin hängmatch, dvs sämsta möjliga scenario, så att tabellen ser ut enligt följande:
4 Man City 41 p
5 Aston Villa 39 p
6 Tottenham 38 p
7 Liverpool 37 p
8 Birmingham 36 p
Formmässigt talar det mesta för Birmingham som har tolv matcher utan förlust och sju segrar på vägen, men vi ska inte glömma att laget förlorade sex av de första nio ligamatcherna och att de visserligen har tagit 21 av 27 p på sistone, men i 7 av dessa 9 matcher max gjort ett mål. Det är en väldigt bräcklig form och truppbredd samt erfarenhet av att ligga där uppe och kämpa talar emot Birmingham. Lite samma sak för deras stadsrivaler Aston Villa som förutom en poäng på de tre senaste har en tendens att tappa kraft under andra halvan.
Tottenham har visserligen bjudit på ett par oväntade poängtapp hemma, men känns anfallsmässigt giftigare än Aston Villa. Det som talar emot Spurs är det som ofta brukar tas upp med Londonlaget nämligen att det hur bra det än ser ut brukar sluta nära eller inte alls. Tottenham har två femteplatser från 2005/06 och 2006/07 som bäst i Premier League, men är mer kända för att sluta på plats 8-12.
Man City har så många offensiva alternativ att de om några borde anses giftiga i anfallet och trots att de bara vann en av tio ligamatcher 28 sep-19 dec känns de framför allt mest oberäkneliga av ovanstående kvintett och om Tevez får hålla sig skadefri fram till sommaren kan de trumma på ordentligt nu. Jag blir här alltså aningen inkonsekvent, för medan jag hävdar att Liverpools erfarenhet av kniven-på-strupen-matcher och att jaga ikapp fjärdeplatsen bakifrån saknas hos Aston Villa och Tottenham väljer jag Man City som vår största konkurrens trots att de har minst framskjutna positioner i ligan av samtliga dessa lag.
/Mattias Herner
Det är ett antal lag som slåss om den där fjärdeplatsen i år och jag börjar med att göra en kort analys av kombattanterna:
Manchester City
+ City har vad det verkar det högsta nivån sett till vad laget har presterat i år, när spelet stämmer så spelar laget bra anfallsfotboll och klarar att hålla i och styra spelet under långa stunder i matcher.
- Det är alldeles för sällan som laget når upp till sin högsta nivå, spelet går ofta i baklås och det känns som om väldigt mycket hänger på om Bellamy eller Carlito är på humör att riva sönder ett försvar den dagen. Adebayor som började säsongen starkt har ju hamnat i något av en formsvacka.
Aston Villa
+ Laget fortsätter utvecklas och visar genom vinsten mot Manchester United att det finns kvalité att slå vilket lag som helst numera.
- Aston Villa brukar inte vara ett vårlag och det finns risk för ett litet ras även i år då laget skall åka till Wembley för att spela final i ligacupen. Titlar hör inte till vanligheterna i Birminghamklubben och det är möjligt att det kommer att kosta mycket kraft och fokus att spela en final.
Tottenham
+ Tottenham spelar numera med ett ramstarkt försvar och en fröjdig offensiv. Oavsett motstånd så skapas det chanser.
- På minussidan hamnar det faktum att trots alla målchanser och det fina spelet så vinner Tottenham inte matcherna, lägg därtill att det har gått trögt mot de andra topplagen och det kan bli tufft om inte de enkla vinsterna kommer.
Birmingham
+ Formen, laget har en imponerande form och hade inte säsongen startat i moll så hade Birmingham haft ett försprång gentemot de andra lagen.
- Truppens bredd, rutinen samt det faktum att det på alla sätt vore en jätteknall om Birmingham skulle kunna fortsätta i sina fina form.
Så vad får vi ut av detta? Jo att tre av lagen är helt kapabla att slå vilket lag som helst men att det tappas lite poäng här och var mot sämre lag. Medan Birmingham vinner alla matcher mot de lite sämre lagen och tar sina poäng där, än så länge.
Liverpool hamnar i samma fack som de tre första lagen, en bra dag så blir det vinst mot vilket lag som helst medan det en sämre dito kan bli utspelning och förlust mot ett lag som till exempel Reading. Nog sagt om det.
Liverpool har alltså allt i egna händer och jag vill så gärna tro att vi börjar skönja en lite bättre form nu efter tre vinster på de fyra senaste (i ligan) och att Liverpool ståtar med den där fjärdeplatsen när tabellen summeras.
/Carl-Martin
Vad krävs för att Liverpool skall kunna få ett godkänt den här säsongen?
Jag är rädd att vi är förbi den punkt där det går att åstadkomma ett godkänt betyg. Borta från ligaguldet redan i november (13 p efter Chelsea 21 nov) och tre dagar senare försvann avancemanget från CL-gruppen. Den sista extra energiinjektionen FA-cupen gick omedelbart om intet trots två försök mot Reading. Inte ens en fjärdeplats i ligan och seger i Europa League kan inte ses som godkänt utifrån förväntningar och krav inför säsongen.
/Mattias Herner
Sett till förväntningarna och kanske framförallt förhoppningarna inför den här säsongen så skulle Liverpool vara med i toppen i Premier League. Samtidigt kan vi nog alla vara överens om att ett ligaguld skulle resultera i ett betyg som är mer än godkänt. Platserna därefter skulle mer troligt ge ett godkänt betyg och då det i praktiken bara är kvalmatcher till Champions League som skiljer mellan en andraplats och en fjärdeplats så ger det att en fjärdeplats godkänt placeringsmässigt.
Poängmässigt är det en annan historia, att redan i november vara avhängd från titelracet är underkänt och det med råge. Nu tappar topplagen poäng lite här och var vilket gör att Liverpool i teorin skulle kunna sega sig ikapp i vår med en fantastisk spurt. Förutsatt att topplagen inte hackar igång på alla cylindrar vill säga. De tretton poäng som Liverpool var efter i mitten av november var klart underkänt men nu skriver vi slutet av januari och avståndet är 14 poäng om Chelsea vinner sin hängmatch. Det är inte riktigt godkänt men det ligger kanske mer i närheten av någon slags realistisk förväntning på säsongen.
Champions League är underkänt, visst det var mycket som gick emot men att inte kvalificera sig till åttondelarna är underkänt.
Ordet Reading går väl inte att komma runt heller och när fullt fokus ligger på cupen med det starkaste laget så är det givetvis ett kraftigt underbetyg att åka ut.
Ligacupen slutade tidigt men då det inte ligger någon prioritering på den cupen och förlusten kom mot Arsenal så finns det inte så mycket att säga om det.
Europa League är ju substitutet för Champions League och även om turneringen inte låter så skräckinjagande så är det många bra lag kvar. Så sett till bara EL så är en semifinalplats mer än godkänt, väger vi in det faktum att det borde ha varit en jakt mot Santiago Bernabeu och Champions League-pokalen så krävs det en vinst i EL för att få ett godkänt betyg.
/Carl-Martin
Vilka spelare är det som behöver lyfta sig mest för att Liverpool skall börja vinna matcher igen?
Om Steven Gerrard och Fernando Torres spelar på toppen av sin förmåga kan övriga i laget ha en rätt halvdan dag och ändå se Liverpool vinna med två mål, men med detta sagt anser jag att matcherna mot Stoke och Tottenham visar att Liverpools trupp utgörs av spelare som måste slita av bara h-vete för att Liverpool som lag ska kunna kallas topplag. Det som skiljer Liverpool från ett mittenlag i Premier League är spetskvalité hos ett fåtal spelare, men för att detta ska fälla avgörandet gäller det att alla lyfter sig till den kämpanivå som övriga lag i ligan uppbådar när de möter Liverpool.
Tyvärr krävdes ett lika onödigt som smärtsamt uttåg ur FA-cupen för att laget skulle vakna. Säsongen hade då pågått i 30 matcher…
/Mattias Herner
Tycker inte att det är någon som har klappat igenom den här säsongen, det som krävs är snarare att spelare håller sig friska så att Benitez kan välja när han vill rotera och inte tvingas till det hela tiden. Viss rotation måste vara där men småskador har gjort att framförallt backlinjen (som jag anser är känsligast för byten) har skiftat utseende ett antal gånger den här säsongen. Så får bara Johnson, Agger, Carragher, Skrtel och Insua vara hela ett tag så att Benitez kan plocka en fyra ur de fem så är jag säker på att det kommer att bli tätare bakåt. Börja där och formen kommer att bli bättre.
/Carl-Martin
___________________________________________________________________
2009-12-31
Wolverhampton vilade en rad spelare borta mot Manchester United för att spara spelare till den kommande matchen. Den gamle Italia 90'-hjälten Mick McCarthy belönades med en vinst hemma mot Burnley några dagar senare. Rätt eller fel och hur på verkar det fotbollen?
Du vinner bara kriget om du väljer rätt slag, sa Lao Zi, Karl XII eller om det var Mr X, och om Wolves huvudsakliga mål är att klara kontraktet är det intressanta vilken sida om strecket de slutar, inte huruvida de behagar Arsene Wenger eller engelska FA. Det finns nu vissa regler att följa som att du inte får mönstra ett hur åderlåtet lag som helst, men i övrigt bör man ta det lugnt med att gasta om förpliktelser mot fotbollens själ och att undergräva hela tanken med Premier League för att ett lag i de nedre regionerna väljer att fokusera rejält på en kommande hemmamatch mot Burnley jämfört med ett möte med Manchester United på Old Trafford.
Tvärtom kan det ibland straffa sig att vara alltför ädel och gå in lika helhjärtat för varje match och jag håller med min redaktionskollega Stefan Elofsson som efter säsongen 2002/03 ansåg att Liverpools första säsong någonsin i Champions League stupade på att matcherna mot Valencia lyftes fram som nycklar och krävde alldeles för mycket energi när man borde ha analyserat gruppen även innehållande Basel och Spartak Moskva närmare och koncentrerat sig på avancemang och inte överskattat sin förmåga till gruppseger.
Det som dock komplicerar det hela, ja egentligen gör att det är intressant att diskutera över huvud taget, är frågan huruvida ett lag har en skyldighet gentemot de tillresta fansen. Talar man om samtliga supportrar – hemma, borta, på puben och i tv-soffan - och väger de något hårdragna alternativen ”ställa över viktiga spelare 3-4 gånger per säsong och en önskad tabellposition” mot ”alltid mönstra de bästa och åka ur” tror jag även det hundratal fans som står i snålblåst och ser ”småttingar och reserver” åka på stryk väljer det förstnämnda.
Så långt har jag inga problem med att en manager gör skäl för sin lön och tar dessa taktiska beslut samt givetvis står upp för dem oavsett resultat, men problemen uppstår i en vidare utsträckning om fler lag börjar tillämpa detta på olika fronter. Vi har redan mer än en antydan till segregering i ligorna runtom i Europa där finansiell kraft tack vare Champions League och multimiljardärer till ägare är det stora drivmedlet. Skulle klubbarna i ännu större utbredning välja att till denna ekonomiska obalans välja att bara spela vissa öronmärkta matcher fullt ut kommer vi få ett potentiellt scenario där lagen i praktiken kämpar inom minidivisioner inom ligorna och något överdrivet bara ställs inför antingen hopplösa förhandsförluster eller avgörande sexpoängare mot tabellgrannar.
I det här sammanhanget måste man ju även nämna Burnley som har tagit 95 % av sina 20 poäng hemma på Turf Moor medan de borta inte ens har hittat nätet i 7 av 10 matcher. Om inget kraftigt trendbrott sker under andra halvan finns det fog för att fråga Owen Coyle om han inte redan har börjat tillämpa vad vi kan kalla ”kakan kring russinen”-taktiken. Varför satsa på små godbitar som ändå inte mättar?
/Mattias Herner
En klassisk fråga när en ny tränare tillsätts är ju hur han (eller hon) ser på fotboll och hur laget nu skall spela. Svaret brukar handla om att det är viktigt att nå resultat och spela vacker fotboll. I just den ordningen, först resultat och sedan vacker fotboll.
Alla har ju en dröm om Jogo Bonito men krasst sett så är det oftast roligare att vinna matcher (Tottenham undanräknat). Detta har speglats på olika sätt där det i ena fallet handlar om att försvara sig för att sedan utnyttja motståndarens blottor (tex Drillo) alternativt försöka anfalla så mycket att motståndarna helt enkelt inte kan attackera ordentligt ( tex Guardiolas Barcelona). Där Drillo har sett vacker fotboll som en biprodukt i bästa fall medan det är oundvikligt i Guardiolas fall.
McCarthy har ju inte den lyxen att han kan försöka lira bort motståndare till höger och vänster och med Wolverhamptons facit i Premier League de senaste säsongerna så är prioritet ett, två och tre att hänga kvar. Han gör vad han kan för att behålla jobbet och få laget att stanna i högsta serien. Teoretiskt sett så finns det givetvis en möjlighet att laget krigar till sig en pinne borta mot United och skickar lagmoralen genom taket. Mer troligt är förlust med ett par bollar och kanske ett par varningar på det.
Så resultatmässigt sett så är det ingen tvekan, de sista tvivlen sveptes undan när tre poäng dessutom bärgades i matchen efter.
Utöver detta så har jag inga invändningar, det som står i historieböckerna och som folk minns är vem som vann. Inget annat. Historien är full med exempel där reglerna har tänjts för att det skall gå bättre och där själva tänjandet sakta men säkert har fallit i glömska. Det är helt enkelt en del av spelet och det är upp till FA att bestämma vad som är en del av spelet och inte. Fula tacklingar skall bort och helt plötsligt så kan det videogranskas i efterhand gällande sådana. Mänskliga misstag och tjuvknep är en del av spelet och så skall det förbli.
Det är möjligt att folk fortfarande kommer att komma ihåg matchen borta mot United om några år, men om det inte skiljde mer poäng än just tre när strecken drogs i slutet av säsongen så kommer han att vara förlåten många gånger om.
För de som hade tagit sig till Manchester just den där kvällen så kan jag mycket väl förstå bitterheten och vreden som säkert svallade just då, men i det långa loppet så handlar det om klubbens bästa. Vilket fansen brukar vara de som förstår bättre än andra samt att varje enskild match krymper till ett nålshuvuds storlek när den skall jämföras med en historia av tex Wolverhamptons dignitet.
/Carl-Martin Landquist
FA-cupens tredje omgång är en klassiker strax efter nyårshelgen, hur tungt väger FA-cupen nuförtiden egentligen?
Av någon outgrundlig anledning har Manchester Uniteds uteblivna deltagande som försvarande mästare säsongen 1999/2000 på grund av spel i världsmästerskapen för klubblag fått helt absurda efterdyningar där snart varje skribent och kommentator f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e talar om FA-cupens devalvering och att den mist sin glans. Nog har alla sin fulla rätt att anse att den inte väger lika tungt längre, men att grunda detta på att United inte deltog för snart 10 år sedan känns minst sagt desperat.
En annan faktor som brukar lyftas fram som bevis för att FA-cupen inte betyder så mycket är när storlagen tidigt slås ut, men det är ett lika korkat argument som lex United 2000 eftersom man då underskattar lagen från de lägre regionernas potential i enskilda – framför allt hemma- - matcher och att ett storlag som går på 90 % faktiskt inte är så mycket bättre än lag en bra bit ner.
FA-cupen är en tung titel, bakom Champions League och Premier League ska sägas, och den har även egenheten att den för lag i Premier League inleds så långt in på säsongen att man ofta har en bra känsla för var man står i de två turneringar som på förhand är viktigare, men så dags i januari kan den inbördes rangordningen justeras.
När Liverpool ställde över Reina, Gerrard och Kewell hemma mot Barnsley i februari 2008 och föll med 1-2 hade det inget att göra med att FA-cupen inte betyder något och ännu mindre att Manchester United inte deltog 8 år tidigare utan helt enkelt att laget tre dagar senare hade hemmamatch mot Inter i Champions League.
/Mattias Herner
Det krävs så mycket mer än att bara ställa ut skorna för att vinna denna äldsta av cuper. Först skall ett gäng minst sagt högmotiverade lag från lägre divisioner elimineras och efter det skall i regel minst en av de tre stora klubbarna besegras.
Utöver detta så är själva cupfinalen en stor händelse i England och det lag som vinner firar som en riktig titel bör firas.
För egen del så uppskattar jag cuperna mer för varje år som går, en anledning till detta är att det är relativt glest mellan titlarna och själva känslan att få se Liverpool spela en final är något som känns lite bättre än mycket annat.
FA-cupen är ju så mycket mer än själva pokalen också, för mindre lag kan det rädda ekonomin i flera år om det skulle bära till att några mindre lag besegras och det står Old Trafford på lotten i tredje rundan. Lagen som möts delar på intäkterna från matchen och för en storklubb är det bara en match i mängden vad det gäller biljettförsäljning medan det för en amatörklubb med ett publiksnitt på 300 människor och fyra får givetvis är en stor skillnad när det plötsligt är drygt 70.000 på läktarna. Cupen vårdar sin egen myt och det är och förblir stort.
/Carl-Martin Landquist
Transferfönstret öppnar om bara någon dag, på vilken position bör Liverpool förstärka och med vem?
Det finns givetvis spelare därute som skulle kunna förstärka Liverpool, men utgår vi ifrån att verkligheten befinner sig i närheten av att Liverpool inte kan vaska fram pengar á la Real Madrid (vilket den med största sannolikhet gör) så kommer det inte gå att värva de spelarna. Ser vi då till vad som är tillgängligt i förhållande till de ekonomiska medlen så är det inte säkert att det finns så många därute som kan förstärka.
Just det är ju inte heller Liverpools problem då förstaelvan håller högsta klass. Problemet är väl snarare att det är väldigt sällan som alla i förstaelvan är krya och tillgängliga. Truppen behöver inte spetsas den behöver breddas. Det stående problemet med en andraforward finns ju fortfarande där. Voronin har inte lyckats bevara den tyska formen medan N’Gog fortfarande har något snäpp kvar innan han har höjt sin lägstanivå till acceptabla höjder.
Längre bak i leden så ser jag hellre att spelare som Kelly och Ayala får fler chanser än att det plockas in fler spelare med namn som vi kan kalla Degen eller Dossena, för att de heter så. Mittfältet är inte underbemannat på något sätt, jag vill tro att jag ser att Lucas faktiskt är på väg mot något stort och kan Babel bara lägga lite mindre energi på att prata med pressen och fokusera på när han skall använda ett tillslag och när han skall ta de vanliga tolv så ser det spännande ut.
/Carl-Martin Landquist
___________________________________________________________________
2009-11-26
Bra lag har som bekant tur. Hur mycket av Liverpools mediokra start kan härledas till en onormalt hög andel av otur?
Visst är det märkligt hur lag som fått upp farten med ett par segrar avgör matcher på stopptid, gör märkliga mål stolpe-målvakt-in, får med sig omtvistade domslut och kan näta från omklädningsrummet medan lag som det går trögt för verkar få allt emot sig och om något kan tippa åt endera hållet så är det alltid åt motståndarnas?
Jag anser inte att det handlar om tur/otur utan att det förstnämnda är en effekt av synergi och positiv laganda medan det andra då kan kallas dysergi eller destruktivt samarbete där helheten är mindre än summan av delarna. Spelarna börjar gnälla, överarbeta situationer, känna större rädsla att förlora än vilja att vinna, inte tända till hundraprocentigt och släpper man en aning på koncentrationen ökar även risken för att skada sig.
Sedan finns det ju faktorer som mer eller mindre får betecknas som tillfälligheter eller händelser utanför ens kontroll. Eller snarare vet man att de någon gång kommer att inträffa om än inte när. Sker det då för ett lag i en formsvacka så är det klart att det inte finns samma marginal att hantera det som en formtoppad segermaskin som kan dundra vidare och knappt märka att det saknades ordinarie högerback och toppforward i två matcher eller bara skratta åt badbollsbaklängesmålet i en 3-1-seger borta mot Sunderland.
Ser man till grundförutsättningar är dock Liverpools start inte så märklig. I korthet subtraherade vi Xabi Alonso och adderade Glen Johnson under sommarlovet och hur mycket Johnson än har lyft högerbacksspelet kan han inte ensam kompensera för det Alonso tog med sig. På förhand såg vi alltså något försvagade ut jämfört med det lag som nådde en andraplats i fjol. Sedan har vi Alberto Aquilani som kan komma att nolla ekvationen eller till och med ge den ett positivt nettoresultat, men han ser ut att vara redo för spel först när ligan och eventuellt även Champions League är körd, så det blir inte förrän till nästa säsong som han på allvar kan räknas in.
Trots denna försvagning hade Liverpool ett tillräckligt bra material för att ta det där sista steget, men var fortsatt väldigt känsligt för skador på 2-3 positioner och när dessa samt ytterligare ett par lagdelar föll ifrån och de nyckelspelare som var tillgängliga ofta underpresterade är det svårt att nå goda resultat.
Alltså: en lätt försvagad förstaelva med nyckelspelare som antingen var skadade eller underpresterade samt ytterligare stora skadeproblem och den typen av motflyt som formsvaga lag drar till sig likt järnspån till en jättemagnet.
/Mattias Herner
N'Gog vek in fötterna när Lee Carsley kom flygandes och filmade därmed till sig en straff. Skall det krävas att en tackling träffar för att det skall blåsas och hur resonerar Liverpoolsweden runt filmningar egentligen?
I enda änden av spektret har vi solklara hands eller kapningar och i den andra finns lika övertydliga filmningar där spelare kastar sig utan att notera att motståndaren höll tillbaka tacklingen. Dessa väcker få diskussioner annat än möjligtvis att förespråka avstängning i efterhand för filmande spelare.
Rör vi oss inåt mitten från de solklara straffarna hittar vi först förstärkningar där det i grund och botten finns en regelvidrighet, men där en spelare överdriver i onödan eller för att så att säga uppmärksamma domaren på det som annars hade gått förbi ostraffat, för att landa i förstärkningar som konstruerar en regelvidrighet som inte fanns där från början.
När Perníz satte upp handen i ryggen på Gerrard i Champions League för ett år sedan och Liverpools lagkapten föll som han hade fått en murbräcka i ryggslutet är det förstås en mäktigt överdriven reaktion knappt skiljbar från en ren filmning. Tar vi å andra sidan en ofta omtalad straff från den 25 maj 2005, så vidhåller jag att Gattuso har en sådan inverkan på Gerrards framfart att det ska vara straffspark, mer konkret är det första hakningen av Gerrards högerfot, men att fortsättningen av sekvensen innehåller en konstruerad armar-uppåt-sträck-plus-knäböj-rörelse av Gerrard och alla som någon gång ramlat vet att den naturliga reaktionen inte precis är att kasta armarna upp i luften.
De svåraste bedömningarna befinner sig just i gränslandet där en motståndare har en påverkan på den anfallande utan att nödvändigtvis begå en uppenbar överträdelse sett till tackling, tröjdragning eller obstruktion. Lägger vi till att somliga spelare kommer att anstränga sig för att suga ut max ur varje potentiell straffsituation och därmed göra bedömningen ännu svårare än den redan vore utan extratillsatser förstår man att vi inte kan begära att domare ska vara felfria i sina bedömningar och endast utnyttjande av videoupptagningar under match skulle få en hantering där vi närmar oss sanningen om vad som hände i varje läge.
/Mattias Herner
Fler och fler spelare börjar antyda att de likt Carragher kan tänka sig att tacka nej till landslagsspel i fortsättningen. Håller landskamper och mästerskap på att bli något förlegat?
Mannen som har nyckeln till den här frågan är en viss Sepp Blatter, så länge han kan se till att VM-pokalen är den mest åtråvärda i fotbollsvärlden så kommer det att finnas motiverade landslagsspelare.
Det har alltid funnits spelare som har tackat nej till landslagsspel och det kommer alltid att finnas sådana spelare, så detta är inget nytt fenomen. Delar av förklaringarna till att en del tackar nej kan säkert hittas i att fotbollsspelare har fått större egon och det är inte så konstigt. Den öppnare friare arbetsmarknaden har gjort att spelare inte är lika beroende av sina klubbar då det numer är mycket enklare att byta klubb. Mycket tack vare Bosman men även då det i takt mer fler TV-sändningar har blivit lättare att göra sig känd världen över. Lägger vi därtill att lönerna har eskalerat så inser vi snart att har vi en spelare på, låt oss säga, 23 med fem Premier League-säsonger i ryggen så konstaterar vi snart att han klarar sig ganska bra om han bara vill spela för sig själv.
Spelarna har kanske förlorat lite av den här känslan att de måste ge allt för laget för att överhuvudtaget klara sig som fotbollsspelare samtidigt har det nya svulstiga Champions League gjort att spelas fler toppmatcher nuförtiden. Utöver detta har vi kommersialiserade träningslandskamper som placeras där Nike vill spänna upp sina tält och vi närmar oss en miljö där klubblagsfotbollen växer i styrka gentemot landslagsfotbollen.
Till sommaren kommer då den blytyngd som gör att förhållandena i vågskålen är oförändrade, VM i fotboll. Få saker i världen berör så mycket och den där mytiska känslan kommer återigen att infinna sig.
/Carl-Martin Landquist
Årets juklapp, Europa League?
Efter att ha vant sig vid de massiva sammandrabbningar som har blivit efter jul de senaste åren i Champions Leagues åttondelsfinaler så får nu Liverpool fokusera sig på Europa League istället. Detta gör ju att ett par frågor uppenbarar sig.
Vad är egentligen Europa League och vad fyller den här ligan för funktion?
Europa League är ju som de flesta vet något som avlats fram av Cupvinnarcupen och Uefacupen. En gång för längesedan så var ju mästarcupen den finaste cupen att vinna men det var inte så många lag med av den enkla anledningen att det fanns ju bara en mästare från varje land. Det fanns fler storlag i Uefacupen dit flera lag från många länder kvalificerade sig och det blev därför fler stormatcher i den här cupen. Glenn Strömbergs brölande i slutet på 80-talet med den skrovliga pokalen i händerna gjorde sitt för att stärka själva Uefacupen.
I början på 90-talet föddes så Champions League och detta kom att bli en turnering där de ekonomiska förutsättningar skiljde sig från de i de andra cuperna. Miljonerna rasade in för de som lyckades klämma sig in den här cupen. Något som en rad storklubbar som förtillfället inte låg i toppen på sina ligar snart insåg att de skulle hamna på efterkälken för, där i bland Liverpool. Lösningen blev att grunda G14.
G14 ville att deras klubbar skulle få mer pengar och gjorde inte Uefa något åt detta så skulle de minsann bilda en egen liga. Presidenten för Uefa vid den här tiden hette Lennart Johansson och med honom i spetsen så blev mästarcupen nu mästarna-plus-en-massa-andra-bra-lag-cupen.
Så funktionen som Europa League fyller är helt enkelt den att den ger mindre lag en chans att få spela i Europa, lag som inte ens befinner sig på samma karta som de största om så hela vintergatan ryms inom ramarna.
Kommer Liverpool att promenera hem den här cupen?
Liverpool promenerar inte hem vinster mot något lag förtillfället och det finns i den här cupen lag som Valencia, Villareal och Benfica. Lag som över det långa loppet skall vara sämre än Liverpool men som mycket väl kan stå som segrare över två matcher.
Hur kunde Liverpool åka ur Champions League?
Det finns ingen enskild orsak till detta, det är snarare en kombination av en rad olika. Offensiven har inte funnit sig till rätta ännu den här säsongen så det görs för lite mål. Skador i backlinjen har gjort att det är en ny fyra där bak varje match, kontinuiteten har uteblivit och det har trillat in oförklarilga mål bakåt, i synnerhet på fasta situationer.
Kommer Liverpool att bli ett nytt Leeds nu?
Ett missat slutspel i Champions League fäller inte klubben. Hur ekonomin påverkas om klubben hamnar utanför hela turneringen nästa år däremot kan nog bara de som har ordentlig insyn i klubbens finanser reda ut och de personerna är inte så många.
/Carl-Martin Landquist
___________________________________________________________________
2009-11-03
Diego Cavalieri sitter nästan alltid på Liverpools bänk. Vem är han och kan det tänkas att han faktiskt är förstemålvakt i Liverpool FC en vacker dag?
Diego kommer från Brasilien och inte heller han har lyckats slå hål på den där myten att det inte finns eller har funnits någon riktigt bra brasiliansk målvakt. Efter att Itandje inte gjorde något större intryck i våras så har Cavalieri åtminstone tagit sig upp ett snäpp i hackordningen och han är nu tvåa bakom Reina.
Sannolikheten att han blir förstemålvakt känns inte överhängande, han kan inte vänta på att Reina blir för gammal då det bara skiljer tre månader emellan dem. Detta innebär att han är 26 år gammal och att han inte har spelat regelbunden a-lagsfotboll under de senaste åren. Traditionen bjuder ju att andremålvakten får speltid i någon av de inhemska cuperna och när nu Liverpool fick respass mot Arsenal så kommer det nog dröja innan vi får se honom i förstalaget igen. Reina är ju väldigt sällan avstängd eller skadad. Cavalieri är helt enkelt en målvakt som är tillräckligt bra för att han skall kunna stå ett par matcher här och där samtidigt som han inte är tillräckligt bra för att kunna hota om en plats som förstamålvakt i en större klubb.
/Carl-Martin Landquist
Everton har inte fått den önskade starten på säsongen, hur stor är skadeglädjen, finns det någon?
Stora skadebekymmer och ett tätt matchande (till David Moyes stora förtret) till följd av spel i Europa har stakat ut en slirig uppförsbacke för blånäsorna, men ställt i relation är ju Liverpools start sämre och den skadeglädje som eventuellt finns i staden lär riktas från blått till rött och inte tvärtom. Ärligt talat tror jag de flesta Liverpoolsupportrar liksom jag är fullt upptagna med vårt eget lags tunga period snarare än att bry oss nämnvärt om vad Everton har för sig.
Sannolikheten för kravaller på ett Merseysidederby är numera lika stor som på en nattvard för stumma och skadeglädjen klubbarna emellan skulle jag säga ligger på en hård, men klart hjärtlig nivå. För staden Liverpool är det bättre med Everton i Premier League än i Championship, men man kan förstås hävda att Liverpool skulle gynnas poängmässigt av att få upp exempelvis WBA på Evertons bekostnad och därmed slippa derbyna.
Personligen beundrar jag det jobb som Moyes har gjort i klubben och håller som standard på Everton sex matcher per säsong, ni får själva gissa vilka, men ungefär där stannar det.
/Mattias Herner
Vem är veckans badboll?
Uppblåst och rödflammig – Bojan Djordic kanske?
Vindkänslig och omöjlig att veta vart den skall ta vägen – Liverpools formkurva.
___________________________________________________________________
2009-10-18
Jamie Carragher är en ikon i Liverpool men han har börjat säsongen knackigt. Går det att peta Carra och vad innebär det för laget och klubben om han inte längre är en man för startelvan?
Börjar man gå ifrån att det alltid är den bästa elvan som ska spela så hamnar man snart i någon from av stödgala eller ett forum för att spela sig i form och då försvinner chansen till ligaguld snabbare än en dagsländas pubertet.
Däremot behöver bästa elva inte nödvändigtvis betyda ”de elva mest bollskickliga och formstarka spelarna”. En del spelare har sådan status och ett sådant rykte att deras blotta närvaro skulle beröva övriga i laget ett par procent i prestationsnivå samt skänka motståndarna en fördel. För att ta ett exempel så valde Rafael Benítez att ställa över Steven Gerrard i en cupmatch mot ett mindre lag och en spelare från detta laget uttalade sig i stil med att ”när vi såg att Gerrard inte spelade växte vi och peppade varandra att vi hade en bra chans”. Man hade i princip kunnat släpa in Gerrard på bår och ställt honom vid hörnflaggan och berövat motståndarna det trumfkortet.
Att Alex Ferguson och Arsène Wenger i en drabbning 2001 skulle ställa över Roy Keane och Patrick Vieira för att de sett sega ut på träning och inte nått max i förra matchen känns inte heller så troligt, eller hur?
Anledningen till att jag lyfter fram ledarskapsbiten och ”det där andra” är för att baserat på vad han nupresterat rent fotbollsmässigt är Jamie Carragher inte mer ett namn för startelvan än säga Albert Riera och det borde inte vara någon diskussion om att Daniel Agger borde testas eller åtminstone ha chansen på lika villkor liksom Martin Skrtel. Carragher är en viktig röst i defensiven och i samband med hörnor, men är det inte samtidigt just detta som har fungerat sämst av allt? Visserligen har Carra ett stort förtroendekapital från alla år i klubben, men man är ju aldrig bättre än sin senaste match oavsett.
Det enda som betyder något för klubben är rent krasst framgång och det avgörande beslutet måste tas utifrån frågan huruvida Carragher ökar eller minskar sannolikheten för framgång i nuläget. Ett beslut som vilar på Benítez axlar.
/Mattias Herner
Gillett och Hicks slår en passning i knähöjd till Benitez när de säger att det inte är deras fel att resultaten uteblir med tanke på alla pengar de har investerat. Tomma ord från personer som inte förstår fotbollens innersta väsen eller ligger det något i vad de säger?
Fotbollen är ju, tack och lov, inte så enkel att den som satsar mest också är garanterad de största vinsterna. Korrelationen finns där och den ökar i takt med att fotbollen kommersialiseras men vi har inte nått dit att den största plånboken automatiskt fyller upp prisskåpet.
Även om jag inte hänger med när de amerikanska ägarna räknar ut hur mycket som har investerats under de senaste säsongerna, så medger jag att det har investerats och värvats en hel del under de senaste säsongerna. Liverpool är inte Manchester United där det är möjligt att värva unga spelare för hundra miljoner och de inte blommar ut. Babel är det närmaste vi kommer, men i Liverpool gör hans prislapp att han redan har ganska stora krav på sig. Chelsea har med sin outtömliga kassakista också en högre växel att lägga in när det kommer till värvningar. Benitez har sagt det förut och det stämmer fortfarande att Liverpool måste värva smartare då klubben inte har samma ekonomiska muskler.
Sett från en ekonomisk sida så går det att förstå ägarna också, en investering skall ge avkastning annars är det ingen lyckad investering.
Summa summarum, amerikanerna har ju rätt då deras investering inte har gett någon avkastning och de har givetvis fel då det inte är så enkelt i fotboll och sportens värld på det hela taget.
Så vad är frågan?
Jo
Av det som har läckt ut i media så verkar Benitez ha precis så mycket kontroll som han vill ha i klubben, så hur mycket tid har han på sig att börja leverera titlar?
Det uttalade målet är ligatiteln och det är mot den skeppet strävar. Under vårsäsongen såg det helt plötsligt ut som Benitez pussel hade alla bitar på plats, det fanns inte ett lag som gick säkert. En sommar senare och en rad byte av spelare och vi befinner oss inte riktigt på samma ställe som i våras. Rafael Benitez ger inga bortförklaringar utan fortsätter att utveckla laget och så länge han gör det så köper han sig nästan lika mycket tid som han gör med titlar. Ständig utveckling kommer att leda klubben till titlar förr eller senare och laget har stagnerat under hans företrädare vilket ger honom ytterligare spelrum. Blir det dock väldigt mycket senare så kommer inte ens de mest otroliga enskilda matcher att hålla honom kvar på posten.
/Carl-Martin Landquist
Möte med Manchester United om en vecka och det är fler än jag som kommer att tänka på Danny Murphy när dessa matcher skall spelas. Hade han bidragit med någonting på planen i dagens Liverpool?
Tanken på att en 32-årig mittfältare som ratades från Liverpool redan för 5 år sedan och som har hunnit bära tre nya klubbfärger efter det skulle tillföra något gör mig mest nedslagen, så mitt spontana svar skulle bli ”jag hoppas verkligen inte det” snarare än ”nej”.
Lite eftertanke uppenbarar dock ett uppenbart användningsområde för Danny Murphy och det är att dra nytta av hans känsla på fasta situationer. Våra offensiva hörnor har inte skrämt många så här långt och där skulle Murphy nog bara kunna göra dem bättre.
/Mattias Herner
___________________________________________________________________
2009-10-01
Allt tyder på detta är sista säsongen med Carlsberg på den röda tröjan. En epok som går i graven eller äntligen?
Pengarna pratar i dagens fotboll, ett annat bolag betalar mer och då är tiden ute för det danska bryggeriet. Frågan kan ju brytas ner till vad en fotbollsklubb är egentligen då till och med lagens klubbmärke ändrar form och utseende med ojämna mellanrum.
Så långt skall vi inte ta det.
Carlsberg har haft sin logotyp på de röda tröjorna sedan 1992 och med Liverpoolmått mätt så har det varit ganska skrala år som har följt sedan dess. Några cuppokaler på 17 år bleknar ju ganska fort när det görs en jämförelse med vad som vanns under de 17 åren innan 1992.
Det kändes konstigt när Robbie Fowler och Steve McManaman helt plötsligt spelade i en annan tröjfärg. Det kändes lika knepigt när John Barnes inte längre dominerade sin kant.
Fotbollen förändras och den skulle inte överleva utan förändringen. Nästa säsong när det är ny text på tröjorna så kommer det att kännas ovant. Tiden kommer göra att även den här säsongens tröjor sakta men säkert försvinner i en dimma och innan vi vet ordet av så kommer Carlsberg att kännas avlägset på tröjorna
Oavsett sponsor så är Liverpool förmodligen ett av världens bästa lag även i framtiden.
/Carl-Martin Landquist
Chelsea på Stamford Bridge på söndag, klarar Liverpool av att skaka om dem i London igen?
Varenda gång den här säsongen som draken Liverpool har utsatts för lite hårdare vindar (läs Tottenham, Aston Villa eller Fiorentina) så har sömmarna spruckit. De trasor som blivit kvar har fladdrat runt planlöst och landat lite här och var.
Javier Mascherano kommer att behövas, han har mer än en gång visat att han nästan kan stoppa motståndares mittfält på egen hand. Det blev tydigt senast när argentinaren inte var med, när/om bollen bröts så skedde detta nästan alltid med hela laget bakom bollen och i regel väldigt långt ner på egen planhalva. Nyckeln i Liverpools spel är ju att Torres och Gerrard får bollen i offensiva positioner, något som blir svårare att realisera när bollen bryts för långt ner i banan.
Matchen på söndag är helt enkelt ett stort vägskäl, antingen så blir det en ny förlust och det kan mycket väl visa sig att Liverpool får svårt att lägga lag som Tottenham, Aston Villa och Manchester City bakom sig den här säsongen. Alternativet finns i att Liverpool gör en bra match mot Chelsea och kanske till och med vinner, det skulle i så fall gjuta mod i laget och bevisa för allt och alla att laget faktiskt hör hemma i toppen den här säsongen.
Cech är avstängd efter sin lilla utflykt mot Wigan och detta påverkar bara matchen om Liverpool kan hota Chelseas försvar. Tar sig Torres till ett läge där han kan avsluta så är chansen nu större att det blir mål, men efter att ha sett matchen mot Fiorentina så finns det inga garantier för att Torres faktiskt hamnar i just de lägena.
Slutsatsen blir att det givetvis går att slå Chelsea borta, frågan är vilken väg Liverpool väljer på söndag.
/Carl-Martin Landquist
___________________________________________________________________
Ryan Babel får det fortfarande inte att lossna, hur ser hans närmaste framtid ut?
Ryan Babels framtid ser inte särskilt ljus ut. Han verkar vara gnällig över lite speltid, men levererar inte alls när han väl spelar. Han har hamnat i periferin bland avbytarna i landslaget, och i nuläget känns det snarare som om skador på andra holländare är hans väg in i en VM-trupp. För att lägga till fler problem på Babel så verkar både Albert Riera och Yossi Benayoun ligga bättre till hos Rafael Benítez när det kommer till startplatsen i Liverpool. Till råga på allt så sägs nödlösningen, Ajax, bara vara intresserade om inget annat dyker upp...
Rent konkret har Babel inte motiverat prislappen han kostade Benítez sommaren 2007. 11,5 miljoner pund är ett av Liverpools dyraste förvärv någonsin, även om det känns som en droppe i havet efter transferkarusellen som var sommaren 2009.
Inför matchen mot Debrecen har Babel spelat 93 matcher i Liverpooltröjan och på dessa matcher har han gjort 14 mål. Värt att notera är dock att av dessa 93 är endast 43 stycken där han startat matchen. 28 av dessa 43 har Benítez tagit av honom före full tid. Babel har alltså endast 15 matcher där han medverkat samtliga 90 minuter. Det skall väl sägas att en offensiv yttermittfältare/anfallare oftare tas av än till exempel en mittback, men blott 15 90-minutersmatcher på drygt 26 månader som Liverpoolspelare är i minsta laget. Särskilt om du kostade 11,5 miljoner pund.
Babel står inför en oerhört avgörande tid i Liverpoolkarriären. Antingen håller han tyst och sliter i det tysta för att hitta en formtopp (alternativt lyckas utveckla sitt spel och lyfter sina insatser) eller så fortsätter han att påpeka sin begränsade speltid och lär då egentligen endast ha en sak som talar för en fortsättning i Liverpool – prislappen. Benítez skulle förmodligen göra en brakförlust vid en försäljning av Babel i nuläget, och det enda laget som är i närheten av att kunna vara ett alternativ för Babel är Ajax, som är intresserade, men på en måttlig nivå.
Personligen tror jag Babels tid i Liverpool är på väg att rinna ut. Om inget mirakel inträffar de kommande två, tre månaderna kommer han förmodligen lånas ut och sedan säljas till sommaren, och detta till ett reapris. Jag hoppas dock att jag har fel, men det är inte mycket som talar för att Babel plötsligt skulle slå igenom och bli en världsstjärna nu.
/Björn Grafström
Rafael Benítez fick som väntat inte priset som månadens manager för augusti. Nu har vi spelat ytterligare en match och vilken manager förtjänar de största lovorden när fem omgångar är avklarade?
Den som upplevt den största bergochdalbanan är troligen Arsène Wenger. Knappa kvarten in på andra halvlek i mötet med Manchester United gick hans Arsenal mot en tung seger på Old Trafford att lägga till en 6-1-utskåpning på Goodison Park i premiären och en lika enkel 4-1-seger hemma mot Pompey. Unga förhandsbedömningsvåra Gunners såg ut att rusa ut på grönbetet med Wenger som given augustivinnare när det svängde helt. En ogenomtänkt målvaktsutrusning och ett klockrent självmål senare fick Wenger se slutet av matchen från läktaren och när laget reste till nästa Manchesterlag var det bara att dubbla siffrorna för att hitta ytterligare ett nederlag i en match där Adebayor fick Gary Nevills firande på Anfield att framstå som återhållsamt och subtilt.
Owen Coyle och hans Burnley måste lyftas fram med tanke på att de fem matcher in på säsongen redan har betat av Manchester United, Chelsea och Liverpool, men deras öppna positiva fotboll har lämnat stora hål och hade inte både Everton och United missat varsin straff hade Burnley kunnat ligga nästjumbo.
I princip står det mellan tre managers där vem man placeras överst har en del att göra med vad man rankar som högst. Att ett inspelat lag, nästan helt utan förändringar jämfört med i fjol, med förmodligen Premier Leagues starkaste förstaelva ligger i topp är ju ingen skräll och lägger vi till att Carlo Ancelottis Chelsea inte haft ett direkt supersvårt spelschema är det svårt att gå i bitar av imponering. Ancelotti ska dock givetvis ha beröm för säsongsinledningen, för även självspelande pianon ska ju skötas av någon.
När jag sedan väljer mellan de lag som just nu befinner sig på tredje respektive fjärde plats kommer oundvikligen den senaste matchen att väga tungt och i viss mån fälla avgörandet. Harry Redknapp och hans Tottenham å sin sida gjorde raka motsatsen till i fjol och sparkade igång med fyra raka segrar, något som Manchester City matchade. Då kan man ju hävda att Mark Hughes i City hade ett lättare uppdrag med den feta plånboken i ryggen, men han har samtidigt haft en större uppgift att sätta samman ett nytt lag av alla offensiva nyförvärv (Roque Santa Cruz, Tevez, Robinho, Bellamy, Bojinov, Benjani och Adebayor) och eftersom det nu var managern snarare än laget som skulle bedömas plockar jag Hughes framför Redknapp om jag måste välja.
När van Persie reducerade efter en timme i lördags hade City hållit nollan i 332 minuter den här säsongen och vunnit två bortamatcher samt två matcher med 1-0 i tillägg till att ha tryckt in fyra bollar bakom Arsenal. Stabilitet och tät defensiv är kanske inte direkt saker man tidigare har sammankopplat med det blå Manchesterlaget och extra imponerande med det fokus som verkade vara på att förstärka offensiven under sommaren.
Tottenham rönte inte lika stor framgång mot sitt topplag och nådde inte upp till Manchester United i den senaste omgången. Till helgen är det Manchester City som möter United på Old Trafford och då kommer nästa riktiga elddop för Hughes och hans ”nya” City.
/Mattias Herner
"Experterna" har bestämt sig för att Lucas måste plocka upp Alonsos
mantel, vad blir egentligen hans roll i Liverpool denna säsong?
För varje match som passerar så framstår det som alltmer klart att han är en lite mer offensiv och bollsäker variant av Mascherano. Lucas har, likt de flesta andra på den här planeten, inte den speluppfattning och touch på bollen som Alonso har.
Liverpool och Rafael Benitez ville inte bli av med Alonso och det har uppstått ett hål som inte går att fylla med de spelare som är i truppen idag. Benitez är en intelligent man och han inser ju givetvis detta. Han har inte tagit sig dit han är idag genom att stå och klia sig i skägget, han har de spelare han har av en anledning och Liverpools spel kommer att ändras för att passa de spelare som är tillgängliga nu.
Lucas i sin tur måste ta några kliv till på sin utvecklingskurva, han har en bit kvar till att vara den terrier som alla mittfält behöver som springer med näsan två decimeter ovanför gräset och hela tiden sätter käppar i hjulen på motståndarnas anfall. Mascherano är mer än självskriven där.
Steven Gerrard spelar en powerfotboll i ett tempo som få andra behärskar och det finns moment när Lucas försöker göra detsamma. Det finns tendenser till att han försöker bryta in i straffområdet, ta avslut och bara driva upp tempot i spelet på ett furiöst sätt.
Men
Allt han gör kan Steven Gerrard göra så mycket bättre.
Med dessa två världsklasspelare på mittfältet finns det bara en position kvar för honom på mitten och det är spelfördelarens, ironiskt nog kanske den roll på det centrala mittfältet som passar Lucas som allra sämst.
När Aquilani är tillbaka så talar det mesta för att Lucas återigen hamnar på bänken, vilket förmodligen blir hans roll denna säsong. Något han inte verkar lika missnöjd med som en del av sina lagkamrater, vilket gör att han är bekväm att ha i truppen. Han vet precis som de flesta andra att det kommer att bli skador, Alquilani har ett skadefacit som inte direkt är upplyftande, och med det täta matchandet under delar av säsongen kommer det att tvinga fram rotation bland spelarna.
Kanske har Benitez tanken att han skall bli någon slags motsvarighet till Park som har en förmåga att komma in och prestera på topp, lyckas han med detta så får vi verkligen hoppas att han blir mer målfarlig än just Park.
Målskyttet är ju något som har lyst med sin frånvaro för Lucas, spelare som inte presterar köper ju sig själva tid genom att peta in lite mål då och då. Detta är något som Lucas helst skall lyckas förbättra. Mascherano gör mål ungefär lika ofta som Carragher nätar i någon av burarna men han är ursäktad för sitt defensiva slit, att ha ytterligare en spelare på mitten som inte hittar nätet är givetvis inte bra.
Det som är säkert är att han inte behöver känna någon stress just nu, det är nu han har sin möjlighet att slå igenom och befästa sin plats i startelvan. Så ta chansen Lucas Leiva!
//Carl-Martin Landquist
