Franzéns fredagsfunderingar
Välkomna till en ny krönika där jag den här veckan främst behandlar förra söndagens sköna seger, men också tar upp vissa likheter och olikheter.
Kan väl motvilligt erkänna att jag inte var helt bekväm vid situationen inför söndagens stormatch mot Liverpool. Ett snöpligt nederlag mot Wigan hade, min tidigare entusiasm till trots, fått mig att stilla undra om det verkligen kunde vara så att Ancelotti var på väg att bli en ny Scolari?
Nu är säsongen ännu inte långt gången, men jag kan redan nu slå fast att så definitivt inte är fallet. Ancelotti visade i lördags att han är en vinnare och mycket tack vare sitt italienska blod också besitter ett betydligt bredare taktiskt register.
Visst var det kamp hela vägen in i det berömda kaklet, men på sätt och vis också en enda lång blå defiliering mot seger. Chalsea var helt enkelt bättre på alla plan.
Essien var kung på mitten där han tillsammans med Lampard och de övriga stängde alla spelvägar för ett frustrerat Liverpool. Kreativiteten fattades i Liverpool och det blev tydligt att man utan Alonso saknar en viktig dimension i sitt spel.
Terry och Carvalho var båda mästerliga och fick Torres att mest likna en uppgiven högstadieelev. Defensiven var överhuvudtaget prickfri och Hilario var hur stabil som helst där bak. Portugisen visade upp en tajming i luftrummet som säkerligen till och med gjorde Petr Cech grön av avund. Hans tillslag på liggande boll ska vi förresten inte tala om. Äntligen kan jag förstå hur ledningen kunde göra sig av med min favorit Cudicini
De båda målen speglade matchen i sig ganska tydligt.
Det första började med Lampards fina brytning, då han snodde bollen av Mascherano, lika lätt som man tar godis från små barn. Sen gick det blixtsnabbt med en omställning som kunde vara hämtad ur Jens Fjellströms fotbollsskola. Bollen gick som på ett snöre från Lampard, via Essien och Deco, ut till Drogba som med ett känsligt inlägg hittade Anelka vid den bortre stolpen.
Att Chelsea tydligen aldrig har förlorat en match som Anelka har nätat i, var ändå information som i det läget kändes bra att ha i bagaget. En trend som mer än gärna får hålla i sig och som förresten är bra mycket bättre än alla som fröken Sofi Fahrman någonsin kommer att slå ett slag för.
Matchens andra mål tog helt död på spänningen och var helt och hållet signerat Didier Drogba. Den här gången serverade han sin polare Malouda vid första stolpen. Det är dock hans vrålstarka förarbete som jag minns mest och helst. Målkungen hade därmed fullbordat sin förvandling till assistkung.
Jag kan ganska lätt konstatera att det skiljer sig en hel del på mina favoritlag. När det gäller GAIS intalar jag mig att det förr eller senare kommer att gå åt helvete, för det gör det tyvärr allt som oftast. Med Chelsea är det numera annorlunda. Chelsea är som en stabil Stena Line färja, fast betydligt roligare, som med Terry som kapten lugnt och tryggt ständigt cruisar i hamn. Det känns rätt bra faktiskt.
Avslutningsvis en helt annan sak, en iakttagelse som jag långt ifrån kan vara ensam om att ha upptäckt. Jag vill ändå, för de som ännu inte gjort samma upptäckt, uppmärksamma Ray Wilkins slående likhet med familjen Addams Uncle Fester. Det är nästan lite skrämmande...
Trevlig helg på er alla!
