Chelsea vs Everton 3-3 (2-2)
Ett minst sagt skadeskjutet, snudd på nedskjutet, Everton for till London för att försöka göra match av mötet med serieledande Chelsea på Stamford Bridge. Att det stod 3-3 på matchtavlan när domare Phil Dowd blåste för fulla 90 minuter har vi blåtröjor högre makter att tacka. Kul att fru Fortuna lyser lite över vårt kära Everton då och då.
Klockan närmade sig 16.00 på lördagseftermiddagen, och undertecknad satt i soffan och hoppades dels på att vi skulle ha elva spelare att ställa på planen samt att vi skulle klara oss undan med mindre mål i baken än i premiären mot Arsenal.
När laguppställningen presenterades såg det minst sagt mörkt ut, då Moyes fick mönstra ytterbackarna Hetinga och Neil som mittbackar samt att den allt jämt iskalle Jo fick starta på topp.
Everton ställde upp med följande 4-4-2-uppställning:
Howard- Baines, Hetinga, Neill, Hibbert – Bilyaletdinov, Rodwell, Fellaini, Pienaar – Jo, Saha
På bänken satt:
Nash, Yakubu, Coleman, Duffy, Agard, Akpan, Mustafi.
Undertecknad kan, utan att ljuga, säga att de flesta på bänken är för mig helt okända juniorer.
Mot detta rejält skadeskjutna Everton mönstrade Chelsea:
Cech – Ivanovic, Carvalho, Terry, Cole – Mikel, Ballack, Lampard, Cole – Anelka, Drogba
Det kunde bara gå åt ett håll ansåg jag.
10 minuter in i matchen händer det otänkbara, Everton tar ledningen efter en frispark från Baines. Bollen touchar Saha (eller någon annan) och träffar stolpen. Därefter studsar den i ryggen på Cech och in i mål och Everton leder med 1-0. Denna händelse kom att visa sig bli ”vägledande” resten av matchen då Chelsea spelade ut Everton, men gästerna kom, likt en gummiboll, tillbaka varje gång.
Efter målet gasar hemmalaget rejält, och kvitteringen från Drogba är ett mönsteranfall. Bollen spelas på ett tillslag, och avslutningen sitter helt otagbart i Howards högra hörn. 5 minuter senare tar Chelsea ledningen efter en tilltrasslad situation i Evertons straffområde, där till slut Anelka läckert sätter bollen i nättaket. Efter detta går matchen ner i tempo, och Chelsea verkar nöjda med att vänt på steken. I slutet av första blir Jo skadad, och en matchotränad Yakubu kommer in på planen. Han behöver bara 2 minuter och 24 sekunder på sig innan han kvitterar till 2-2. Halvtidsvila och undertecknad tycker det har varit en riktigt rolig halvlek att titta på (tror dock att Chelseafansen inte håller med om detta).
Andra halvlek fortsätter i samma spår som den första, Chelsea rullar boll och Everton gör allt för att reda ut stormen. När Drogba rullar in 3-2 i den 59:e matchminuten ser det ut att bli en förlust för ett bra kämpande Everton, för inte kan väl Chelsea släppa in 3 mål på hemmaplan mot ett Everton som har en längre skadelista än tillgängliga spelare??
Jo, tydligen, med fru Fortunas hjälpande hand (eller nacke).
En frispark skickas in i straffområdet från Heitinga i den 63:e matchminuten, och bollen studsar i bakhuvudet på Saha och far i en båge över en totalt chanslös Cech. Kvitterat till 3-3 och jag håller på att skratta ihjäl mig i soffan. Resten av matchen kämpar Everton som gladiatorer i en lejonbur, och lyckas mot alla odds knipa en poäng från Chelsea, trots Ballacks öppna läge på övertid (hur han lyckades att skjuta utanför är helt obegripligt).
Slutsats från denna afton är att vilja och tur ibland slår klass, för Everton var inte värd en pinne om man tittar strikt till spelet. Men nu är ju fotboll så mycket mer än bara fina passningar. Man ska absolut inte skämmas för att man klarade oavgjort, för man lyckades trots allt med konststycket att göra 3 mål på Chelsea i deras lejonkula, hemma på Stamford Bridge.
Nu hoppas jag att vi mönstrar ett juniorlag mot BATE i veckan, så att våra få seniorspelare får en chans att slicka sina sår innan nästa drabbning mot Birmingham på söndag.
Nil Satis Nisi Optimun - endast det bästa är bra nog !!
