"Byfield, Byfield what's the score?" - Reserapport Millwall- Walsall
Jag, brorsan Oskar och min käre far Mikael besökte The Den i lördags. Matchen mot Walsall började på absolut sämsta sätt men blev, med viss hjälp av Steve Morison, en av de bästa fotbollsupplevelser jag har haft. Här är rapporten om en solig och kall helg i London.
Mitt i värsta julstressen finns inget mer gottgörande än att åka över havet till de brittiska öarna. Någon lång avslappnande helg var det dock inte frågan om då vi anlände till London natten mot lördag och åkte hem till snöiga Sverige på söndag eftermiddag. Men vi var inte där för att turista och kolla in julpyntet , resans mål och mening skulle ju utspela sig 3 PM at The Den, då den för Lions mycket viktiga matchen Millwall - Walsall skulle gå av stapeln.
Schysst lagning av lössittande element på vårt femstjärniga boende...
På lördagsmorgonen intogs en spartansk frukost på det minst sagt - just det - spartanska vandrarhemmet där vi bodde. Sedan drog vi oss mot London Bridge med tunnelbanan där vi skulle ta lokaltåget ut till South Bermondsey. Valet av vandrarhem kan ifrågasättas då det enligt Londons briljanta lokaltrafiks hemsida skulle ta sisådär 57 minuter att ta sig ifrån Royal Oak, där vi bodde, till The Den. På ankomstnatten hade vi fått en tydlig instruktion om hur vi skulle agera efter matchen, från den sympatiske men inför våra lagsympatier oförstående, taxichauffören. "Don't go to any pub after the game! Get the hell out of there! Go to the West End!" Myten lever...
Innan vi satte oss på tåget inhandlades vid London Bridge både South London Press och Southwark News i vilka vi uppdaterade oss på det senaste inför matchen. Mest intressant var en längre intervju med Danny Senda, som kämpar med sin andra långtidsskada på lika många säsonger och står utan kontrakt. Dock rehabar han för fullt med de andra i truppen, och enligt honom ska stödet från klubben ha varit stort och han lät förhoppningsfull inför framtiden. Håller tummarna för honom.
Väl framme vid South Bermondsey Station var vyn vacker. Strålande sol och sisådär 5 grader i luften. Jäklar, vad The Den ligger nära. Stationen har alltid varit avstängd vid mina tidigare besök så då har det varit buss som tagit mig ut till arenan. Detta var klart häftigare. Klockan var knappt 12 så vi hade gott om tid att kolla in faciliteterna. En tur till klubb-shopen följdes av en utsökt fish and chips på sjukt softa Millwall Café. Man önskade att taxichaffissen kunde varit där, jag hade i alla fall ingen som helst lust att "Get the hell out of there". Och bättre skulle det bli. För vem träffar vi på om inte den för dagen skadade yttern Chris Hackett i egen hög person. Vi småsnackade lite med honom på vår i upphetsningen usla engelska och tog en bild. Sjukt trevlig man som tog sig tid att skriva autografer och ta bilder med fansen.
Insläpp på arenan och lite häng i kulvertarna resulterade i läsande av Lunkans briljanta intervju med Kenny Pavey i den inhandlade The Lions Roars, ganska god folköl samt tjuvkikande på de fascinerande karaktärer som rör sig på Millwalls matcher. Såg bara en (1) Stone Island-jacka och på toaletten var det helt marijuana-fritt, så jag vettifan vilken arena Jonas Dahlqvist befann sig på när han skrev sin rapport från MK Dons-matchen. Kanske Fantasy Stadium? Hur som helst, nu var det dags för match.
Åka tåg och läsa lokalpressen. Gött.
Millwall inledde riktigt skakigt och tjongade boll efter boll på stackars Ashley Grimes och Steve Morison i anfallet. 0-1 kom på hörna, vid "vårat" mål, det nedanför CBL och allt kändes sådär lagom hopplöst. Det enda roliga såhär långt var att sjunga och bua ut stackars Darren Byfield som tappade boll efter boll mot sin forna klubb. Sakta men säkert slet Wall på och tog över matchen succesivt och en kvittering innan paus hade varit rättvis. Morison såg pigg ut men saknade sista touchen och muttranden om "fucking non-league" hördes ett flertal gånger från hemmafansen runt mig.
Annorlunda lät det efter matchen då Wall gjorde en otroligt viljestark andra halvlek och fullkomligt körde över motståndet. Morison var snudd på fantastisk, förutom två mål hade han en work-rate som överskuggar det mesta jag sett från en anfallare. Han vann bollar i luften och på marken och jobbade hem och bröt. Tänk vad lite självförtroende kan göra. Både målen, som var riktigt snygga bägge två, gjordes på vår sida och trycket på läktaren var fantastiskt från kvitteringen ända fram till slutet. Lions formligen bars fram av publiken och nådde sitt sköna klimax när en av första halvleks mest frekventa läktarsånger "Byfield, Byfield, you're a c**t" plötsligt blev "Byfield, Byfield, what's the score?" En otroligt stark seger var ett faktum.
Kvällen blev ett enda långt firande på en av Camdens mindre classy pubar. Vi åkte hem nöjda och med en känsla av att i år kanske är ÅRET då vi tar klivet. Jag längtar redan efter februari, då det blir Norwich. En minst lika viktig match i kampen för uppflyttning. Up the Football League We (Hopefully) Go!
/Bernövall
Fr. v: Mr. Bernövall, Mr. Hackett, Mr. Bernövall
