-
Inför: Liverpool - Wigan
Liverpools poängbehov växer för varje ny motgång och även fjärdeplatsen börjar framstå som ett allt annat än överkomligt hinder samtidigt som lag som Aston Villa och Manchester City överraskar positivt. Nu väntar Wigan som Liverpool aldrig förlorat mot och som haft enorma hål i defensiven under hösten. Javier Mascherano och Glen Johnson testas sent.
När Aston Villa går mot första bortasegern på Old Trafford sedan 1983 och man sitter och hoppas på en sen kvittering av Manchester United förstår man vad det är för en typ av säsong.
Lång natts färd mot dag
Natten går tunga fjät, runt gård och stuva
Kring jord som sol’n förgät, skuggorna ruva
Luciadagen slutade i ett kompakt och allt djupare mörker kring ett lag som solen verkar ha glömt och två matcher ska avverkas innan åtminstone solen vänder.
I början såg det verkligen ut som att Liverpool hade börjat om på ny kula. Fernando Torres var om inte i storslag så åtminstone tillbaka och Steven Gerrard inledde matchen på växel fyra och inte i dragläge. Samtidigt tog fler spelare löpningar utan boll och framför allt så sattes en hög press av hela laget med både Fabio Aurelio och Glen Johnson i utgångspositioner nära mittlinjen snarare än i höjd med eget straffområde.
Ett missat friläge, en utebliven straff och ett par slarviga sistatouchar kring Almunia höll nere ledningen till 1-0, men det var en halvlek med mersmak och svar på tal på den kommentar jag ställde inför matchen om att Liverpool har presterat så svaga första fyrtiofem. Men det finns en fråga som kvarstår och det är samtidigt varför Liverpool sett över en längre period av flera år så ytterst sällan bjuder på bra spel över 90 minuter.
Var sin halvlek
I det här fallet var det ganska uppenbart att Arsène Wenger inte skulle sitta tyst över ett glas Chardonney medan laget pustade ut, även om fransmannens rapporterade vredesutbrott faktiskt var överraskande, utan säga något i stil med ”allt ni gjorde i första halvlek – gör tvärtom” för bortsett från att Nasri opressad fick iväg ett distansskott, så skapade bortalaget på sin höjd ett par överlånga inlägg från högerläge.
Att Rafael Benítez samtidigt som Wenger skrek färgen från motståndarnas omklädningsrum skulle ha bett sina mannar sjunka tillbaka och låta Arsenal ta över tror jag inte på, även om han kan ha sagt till Aurelio att täcka lite mer defensivt gräs i ledning, utan Liverpool fick aldrig riktigt samma fäste när andra halvlek blåstes igång och det har visat sig gång på gång hur svårt det är att spela sig ur en matchbild. Se bara på Arsenal med alla deras fantastiska flyfotade bolltrollare som inte mäktade med att slå sig loss från repen före paus.
Vi vet att Arsenal är livsfarliga när de får tid att vårda bollen och spelare som Nasri och Walcott må vara rätt beskedliga när de måste utöva duellspel och har Kuyt eller Mascherano som ryggsäck, men ge samma spelare bollen under kontroll och 3 meter tillgodo och det är en annan historia. Så att Arsenal tillfälligt tog över när Liverpool inte hann ta position för presspel i början av andra halvlek må väl så vara, men när kvitteringen kom så snabbt och på det sätt som den gjorde tror jag hela den bräckliga fasad av uppbyggt självförtroende som försnacket och första halvlek skapat rämnade fullständigt.
För Liverpool gick inte från okej till sådär utan från riktigt bra till genomusla. Att på hemmaplan i underläge med bästa elvan (om än inte med alla spelare i hundraprocentig form) tillgänglig behöva ekolod och radar för att hitta Liverpools målchanser och anfallsspel under fyrtiofem minuter är helt ofattbart svagt. Totalt tre avslut på mål och lika många vunna hörnor under 90 minuter antyder att det här inte var någon sluggerfest från Liverpools sida och bortsett från Torres friläge och målet behövde Almunia alltså bara agera målvakt en gång till på hela matchen.
Inte heller Gerrard höll kraften uppe efter en inspirerad inledning för 57 i passningsprocent, 5 av 14 tacklingar vunna och endast ett utan problem blockerat skott i avslutsväg är givetvis inte nära godkänt.
Finns det något kvar att testa?
För Benítez har nu så många alternativ prövats och så många olika scenarion likt förbannat slutat på samma sätt – med förlust eller möjligtvis kryss i en match där trepoäng var ett måste – att han nu snart inte kan misslyckas mer. Liverpool spelar bra och förlorar. Liverpool spelar dåligt och förlorar. Liverpool gör en bra förstahalvlek, en dålig andra och förlorar. Liverpool gör en dålig förstahalvlek, en bra andra och förlorar.
På väg att hitta formen vidtar landslagsbreak och lagets två mest tongivna spelare kommer tillbaka skadade och kommer under två månader att vara helt borta från spel eller kämpa sig tillbaka i matchform. En motståndarförsvarare som står på 1 mål på 150 matcher sätter det målet just mot Liverpool genom att pricka in en vänstervolley en minut före halvtid. Självmål i två hemmamatcher bjuder in motståndarlaget. Och så badbollsmålet, denna bisarra kuriositet som det sägs att jag en dag kommer att skatta åt.
Benítez anklagas för att inte ge ungdomarna chansen, luftar truppen mot Fiorentina och ger Stephen Darby debut. Liverpool tappar 1-0-ledning och Darby är inblandad i båda målen där han ger bort tvåan på stopptid, vilket gör att Liverpool missar seedningen till Europa League. Egentligen inget som någon supporter satte upp som högst prioritet i augusti, men att inte vi lyckades rädda ens det lilla halmstrået är aningen tragiskt. Till matchen mot Arsenal plockar Rafa i stället in Johnson, allmänt sedd som ligans bästa högerback, och resultatet är att även Glen blir inblandad i båda målen där det första är ett självmål.
Benítez är för försiktig med Aquilani och många supportar skriker efter italienaren när Liverpool krälar fram i oktober och november. När Aquilani väl ges speltid sitter man bara och önskar tillbaka Javier Mascherano eftersom anfallsspelet blev ännu mer intetsägande – när nu stackars Alberto väl fick känna på bollen.
Ja, ni fattar.
Man kan inte snacka sig i form
Liverpool kan knappast med hjälp av självsuggestion snacka sig till resultat genom att fortsätta att mala mantrat ”säsongen börjar nu, bedöm oss i maj” för det är bara resultaten som kan skapa ett självförtroende igen och om det är någon i laget som självgott förväntar sig framgång bara för att man heter Liverpool föreslår jag att man lägger ner de tankarna. Med lika många poäng upp till andraplatsen som den översta nedflyttningskandidaten efter 16 omgångar och tre segrar på 15 matcher där en av dessa togs mot lilleputtarna från Debrecen befinner sig laget i en av de djupaste och vidaste formsvackorna i modern tid och att se sig som ett mittenlag i stort behov av poäng är kanske än mer verkningsfullt.
WIGAN ATHLETIC
Wigan har vunnit hemma mot Chelsea och är det enda laget som har bortabesegrat Burnley och Aston Villa den här säsongen, men ungefär vid det stannar deras framgångar och de ligger på fjortondeplats fyra poäng över strecket när den 17:e ligaomgången går av stapeln mitt i veckan.
Förra säsongen innehade Wigan sjundeplatsen så sent som 22 mars, men efter att bara ha vunnit en av de åtta avslutande ligamatcherna föll laget till en elfteplacering.
Formen är svag med endast fem plockade poäng på de senaste sex matcherna och deras insläppta 36 mål är sämst i ligan. Av dessa 36 baklängesmål har hela 28 fallit i andra halvlek och 22 i matcherna mot Manchester United, Arsenal, Portsmouth och Tottenham.
Sju av Wigans 19 senast insläppta mål har fallit under matchens sista fem minuter.
I tolv av Wigans 16 ligamatcher har det gjorts maximalt ett mål före halvtidsvilan och inte i någon fler än två.
Wigan har tappat hela tolv poäng när de varit i ledningen, något som bara Stoke är sämre på i Premier League.
I det 35:e försöket lyckades Wigan slutligen besegra en toppfyraklubb, det var i 3-1-segern över Chelsea.
Turgubben i laget verkar Hugo Rodallega vara eftersom Wigan har vunnit samtliga fem matcher där han har nätat. I lördags missade han en straff i slutminuten borta mot Stoke och mycket riktigt slutade matchen utan seger – 2-2.
Rodallega är bäste målskytt med sex fullträffar följt av Boyce och Scharner som både har nätat tre gånger.
Visste du att…
…Dirk Kuyt har gjort fem mål mot Wigan?
…Roberto Martinez, född i juli 1973, är Premier Leagues yngsta manager?
…Steve Staunton i en Ligacupmatch på Anfield (med Liverpool som bortalag) satte ett hattrick efter att ha bytts in i andra halvlek?
…i Liverpools båda hemmaförlusten den här säsongen så har bortalagets målskörd inletts med att en Liverpoolspelare har satt bollen i eget nät?
Skador & Avstängningar
Mittfältaren Hendry Thomas är tillbaka efter en match avstängning, något som innebär att Roberto Martinez har en fullständig trupp att välja från.
Tidigare möten (i Liverpools favör)
Totalt i ligan: 6 vinster, 2 oavgjorda och 0 förluster
Totalt Premier League: 6 vinster, 2 oavgjorda och 0 förluster
På Anfield: 3 vinster, 1 oavgjord och 0 förlust
Premier League på Anfield: 3 vinster, 1 oavgjord och 0 förluster
Liverpool har aldrig förlorat mot Wigan utan har åtta segrar och två oavgjorda på tio möten inräknat två matcher i Ligacupen.
För två säsonger sedan nådde Wigan dock 1-1 på Anfield efter att Titus Bramble hade kvitterat Fernando Torres ledningsmål med en riktig lyckträff och i fjol ledde bortalaget länge med uddamålet innan Liverpool vände under sista kvarten tack vare mål av Albert Riera och Dirk Kuyt. Det var i samma match som Amr Zaki, lite av höstens överraskning, satte ett konstmål precis före halvtidsvilan och dessförinnan hade givit sitt lag ledningen en gång tidigare i matchen. Succén kom av sig och Zaki gjorde bara tre mål på 22 matcher resten av säsongen.
Från den Liverpooltrupp som Rafael Benítez hade till sitt förfogande i samband med lagens möte i december 2005 återstår bara Pepe Reina, Jamie Carragher och Steven Gerrard.
LIVERPOOL
Startelva
Både Javier Mascherano och Glen Johnson togs av i förtid i matchen mot Arsenal och orsaken var smällar de ådrog sig, något som gör dem lätt tveksamma till spel redan på onsdag. Philipp Degen är den naturliga ersättaren till Johnson och ska vi gissa att Alberto Aquilani spelar från start om Mascherano inte är spelklar?
I övrigt saknas Ryan Babel, Nabil El Zhar och Albert Riera.
