Bland vänner... Wolves Away
Billy Blues drog till Wolverhampton för att leta rätt på sitt leende och fann det, bland vänner, i London...
Bland vänner
De unga männen framför mig uttrycker samfällt en stark önskan om att ha sexuellt umgänge med påven (”Fuck the pope!”). Dessförinnan har de verkat oerhört stolta över att ha begåvats med förhud sen födseln (”We´ve got a forskin…”) och för ytterligare en liten stund sedan hoppade de omkring glada som små barn och ropade något i stil med ”Bamse, Bamse, Bamse!” (”Bouncy, bouncy, bouncy”). Det är sen fredagskväll på Brogans på Fulham Road och allt är som det ska när Chelsea Supporters Sweden samlas i SW6. Det är hög stämning, fest och familjärt värre när alla gamla och nya ansikten möts och lär känna varandra lite till. Man är bland vänner kort och gott sagt. Chelsea Supporters Sweden är på plats igen.
Lovén – en legend
”Jag är så ofull…” Lovéns halvslutna ögon fäster sig i Harriets. Han upprepar frasen. ”Jag är sååå ofull…” Han inser att det när något fel med meningen och kommer på det. ”Nej, va fan, jag är sååå onyckter…” Nu stämmer det lite bättre. Lovén ler…
Lovén är en legend. Han är en levnadskonstnär i ordets rätta betydelse och även om han är genuint genomtrevlig lurar något lite galet innanför de oskyldigt blå ögonen. Han kan vara provokativ, rättfram och knivskarp i sina omdömen men framför allt är han ett otroligt roligt sällskap. Det är omöjligt att inte gilla honom. Karln pratar minst fem olika språk och lärde mig bl a en del mycket användbara fraser på italienska, är välutbildad och stolt familjefar. Men lite galenskaper hittar han på…
Ta t ex när vi alla stod och väntade utanför Earls Court Station på att samlas för att åka upp till Euston. Låg profil och inga klubbfärger var anbefallt. Vilka steppar sjungandes upp för gatan med Chelseas bortatröja på och en flagga om halsen om inte Bonetti och Lovén. Det blev dagens första garv. Sen var resan i full gång och alla hade mycket att göra. Det var öl som skulle köpas in, resekost i form av diverse flaskor och gamla och nya bekanta som skulle hälsas på.
Wolverhampton – what a dump…
Första intrycket av Wolverhampton kunde ha varit bättre. När tåget rullar in i staden tittar Anders Junfalk och jag ut och ser först bara högar av skitig tegel, rostiga järnbalkar som ligger huller om buller och rykande rester av vad som ser ut som värmebrasor på lump och bråte mitt i alltihop. Var fan har vi hamnat nu? Men så glider vi in på stationen och kliver ut i den hypermoderna arkitekturen och efter en del harvande på perrongen är hela ”firman” samlad och vi börjar knalla in mot stadens centrum. Kollar man på oss så är det idel mörka jackor, ljusa gympadojjor och huvor eller rutiga kepsar på huvudena. Det ser ut som en scen tagen från ”Football Factory” och det lyser fotbolls fans om oss. Om vi nu skulle hålla en låg profil i Wolverhampton så har de planerna spolierats. Någon stämmer upp i sånger att typen ”What a shithole..” så att vi inte är från trakten står klart för alla runt om oss. Inklusive polismannen som ville fläcka en ölburk ur händerna på Büman, inte för att han drack publikt utan för att han drack på en bro! När vi passerar en lokal pub på väg in mot vårt tilltänkta vattenhål är det ingen tvekan om att även Wolverhamptons lokala mottagningskommité sett oss. Blickarna talar sitt tydliga språk och när vi passerat lösgör sig en grupp på 30-40 personer från puben och de börjar följa efter oss. De här grabbarna ser seriösa ut. Jag saktar in lite och går bland de sista för att hålla lite koll på utvecklingen. Någon rutinerad måste hålla koll så inte CSS kidsen råkar illa ut. Man ser hur de snackar i sina mobiltelefoner och hur de smala blickarna söker våra. När vi kommer fram till en gatukorsning stannar vi till för trafiken och de kommer ikapp. Provokationerna börjar. Någon av dem sparkar efter Milos bakfot. De testar oss lite, men vi tar alla det väldigt lugnt. Vi är på bortaplan och medvetna om det. Och vi är inte många. Resten av vårt gäng har redan försvunnit runt nästa hörn och det känns för ett ögonblick lite hotfullt. Men när vi sedan fortsätter viker deras firma av åt ett håll och vi mot ett annat. Bara ett fåtal av deras killar följer oss in på puben ”Royal London”. Det är helt tydligt att de vill veta vilka vi är och i vilket ärende vi är där. Ett tag är jag ganska övertygad om att de som följt med oss bara är där för att hålla oss under bevakning medan de andra hämtar fler vargar för att våga ta sig an just den här horden av lejon. Men ingenting händer och rätt snart står en stadig patrull med poliser utanför puben och även jag börjar slappna av igen. Ni kanske tycker att jag är paranoid? Det är kanske sant, men har man blivit nedslagen av engelska huliganer för att man betett sig naivt en gång så lär man sig snabbt att hålla ögonen öppna.
Inne på puben släpper snart den tryckta stämningen och sångerna kommer igång. På en storbildskärm visas Everton-Manchester United och när Berbatov gör 0-1 för United blir det för någon minut tyst i lokalen. Kort därpå gör Everton 1-1 och hela puben exploderar samfällt. Vi är bland vänner trots allt, eller?
Jag går ut en sväng och hämtar en nypa luft. Snackar lite med poliserna och med en lång kraftig, skallig man. Mannen säger sig vara Chelsea supporter boende i Wolverhampton och till råga på allt påstår han sig vara president i den lokala Hells Angels falangen. Brukar sådana verkligen presentera sig så öppet, mitt framför polisen? Karln är hur som helst gigantisk så jag har ingen större lust att ifrågasätta hans påstående.
Lovén kommer gående med dagens lunch, en flottig samling strips indränkta i majonnäs, som han viftar glatt med. Han berättar om en liten skärmytsling med Wolverhampton fans runt hörnet, men ser inte speciellt upprörd ut.
Molineux
Efter någon timme på puben börjar vi röra oss mot stadion. Jag har aldrig satt min fot i Wolverhampton men det var inte särskilt svårt att hitta arenan. Det var egentligen bara att följa den snitslade banan av poliser som stod i varje gatuhörn och visade oss vägen. Väl inne på arenan kunde all eventuell försiktighet släppa och Chelsea sångerna ta över. ”Bouncy, bouncy, bouncy”, ”Carefree” och klassiker som ”Osgood, is God” ekar i katakomberna under läktaren. Mest jubel blir det när resultatet i Everton matchen når oss. Everton har slagit United med 3-1!
Väl ute på läktaren är stämningen hög. Molineux är en ganska liten, öppen och trivsam arena, och man har nära till hemmalagets supportrar som med gester, sånger och diverse utfall visar exakt vad de tycker om Chelsea i allmänhet och deras bortafans i synnerhet. ”Where were you, when you were shit?” möts nästan instinktivt med ”Running you, when you were shit!”. Vi har alla hört de ramsorna förut. Hemmasupportrarnas ”Wol-ver-hamp-ton!” möts av ett ”You´re shit and you know you are!”. Janne och Stefan kommer upp till mig på läktaren. Martin Wells, Bonetti, Joel och de andra är redan där.
”Har nån sett Lovén?” frågar någon bakom mig. Nej ingen har sett honom sen strax innan de gick in på arenan. Matchen kommer igång och för att göra en lång historia kort så spelade Wolverhampton överraskande bra mot ett blekt Chelsea. Först när Chelsea gör första målet kommer man in i matchen rejält. Matchen punkteras i andra halvlek när Didier Drogba direkt på en utspark går ifrån sina två försvarare, rundar målvakten och slår in bollen i ett öppet mål. Drogba rusade direkt ut till oss och firade målet framför de tillresta fansen. Det eller något annat blir för mycket för matchvärdarna och plötsligt slits en Chelsea supporter från läktaren och förs omilt bort längs med hela läktarsektionen. Allt går relativt lugnt till medan han passerar Chelseaklacken till strödda applåder, men sedan leder vakterna honom provokativt upp längs med hemmasupportrarnas skaror och jag ser hur flera av Wolverhamptons supportrar passar på att nypa till Chelsea killen när han passerar. Riktigt modigt gjort med tanke på att killen leds bort av två stora vakter som låst hans armar på ryggen och att Wolverhampton supportrarna slår killen mestadels i bakhuvudet. Värst är en bastant mörkhårig kille i orange Wolves tröja. Han har matchen igenom öppet visat hur illa han tycker om Chelseas supportrar och de gester han gett oss har inte gått omärkta förbi. När Chelsea supportern leds förbi honom rusar han fram och får ostört slå killen mot bakhuvudet ett par tre slag utan att matchvärdarna ingriper.
Det här tänder Chelsea publiken. Ilskan över behandlingen går över i direkt hat mot Wolvessupportern. ”You fat bastard! You fat bastard! You fat bastard!” skriker en hel läktarsektion och pekar samfällt finger åt killen. Först visar han upp en cool attityd, låtsas som om han inte bryr sig, men när ramsan håller i sig händer något jag sällan sett på en arena. Killen liksom krymper ihop framför mina ögon. Grupphatet han blir utsatt för får effekt. Hans tidigare så trotsiga blick får något glasartat över sig. Ett kort ögonblick känner jag ett stygn av empati för honom, men så minns jag de fega slagen han måttade mot den försvarslöse Chelsea supportern och tänker att svinhugg har en märklig tendens att gå igen.
Chelsea sjunger segerrusigt till vargarna: ”You going down with the Portsmouth, down with the Portsmouth” och jag ser i deras blickar att de inser att det faktiskt kan bli just så. Klassiska Wolverhampton riskerar att ramla ur Premier League. Matchen avslutas, Chelsea spelarna firar med oss och sjungande ”Top of the league, haveing a laugh” lämnar vi arenan. Vägen hem är inte mycket att skriva om. Om det tog knappa två timmar upp till Wolverhampton så tog det bortemot fyra timmar hem på ett torrlagt tåg. Ingen tycks ha sett Lovén men alla hoppas att han hann med det senare tåget hem. Väl framme på Euston Station samlas de flesta på första bästa pub, ”Britannia” och därifrån letade sig de flesta ned till SW6 förr eller senare. Själv tar jag sällskap med Victor ned till Fox & Pheasant för några gin & tonic och kvällen avslutas några timmar senare på Brogans innan jag beger mig hem.
Dagen efter…
Jag älskar verkligen engelska frukostar. Även om den inte håller högsta standard hos Madame Swift så blir jag ändå sittandes där och trycker i mig stekta ägg, bacon och rostat bröd. Jag vaknar som alltid när jag är på resande fot tidigt och bestämmer mig direkt efter frukost för att ta mig en promenad. I samma stund som jag stänger dörren bakom mig på Yildyard Road öppnar sig himlen och det börjar regna. Jag knallar genom gatorna. Seagrave Road, Lillie Road, Davves Road, North End Road, Vanston Place, Fulham Broadway passerar. Jag går där i regnet, lyssnar på musiken i min ipod och funderar. Jag passerar Stamford Bridge och fortsätter förbi Billie Road och ”Fox & Pheasant”. Jag skulle kunna vänja mig vid att bo här. Teglet som de flesta hus är byggda av här tycker jag är så vackert och blandningen av gammalt och nytt i arkitekturen är lysande. Kommer fram till West Bromptons kyrkogård och svänger in där. Det är rogivande att gå där i regnet, titta efter ekorrar och lyssna på trastarna medan jag emellanåt läser en rad eller två på de mossbevuxna gravstenarna. Jag har haft anledning att fundera en del över livet på sistone och var passar just det bättre än på en gammal kyrkogård? Där är rofyllt och jag tar några bilder från platsen och ser på andra sidan hur Stamford Bridges läktare breder ut sig bortanför tunnelbanespåren. Jag hittar ett gammalt gravmonument med ett stort och sorgset lejon som stilla bligar bort mot Bridgen. Texten under upplyser mig om att mannen som ligger begravd där dog ung, men knappast bortglömd. 15 år efter hans död gavs graven en bättre utsmyckning (Lejonet?) och 35 år efter hans död restaurerades hela graven av ”a few remaining friends”. En vacker strof det där. Man har verkligen betytt något för sina vänner om de minns en med värme 35 år efter ens död. Det är ett mål att leva efter – att ha betytt något stort för mina vänner och min familj.
En stor svart korp hoppar fram ur ett närbeläget buskage och sätter sig på en gravsten bara någon meter från mig. Jag sprätte först till och tittar på den fågel som representerade klokskap för våra förfäder. Jag gillar korpar. Men så är jag också från Kôrpestan (Uddevalla). Jag går vidare. Tar en runda runt området igen. Fortsätter tills fötterna värker och benen känns stumma. Det har slutat regna. Jag tänker, minns, grubblar och köpslår med mig själv. Rätt som det är ser jag Lovén, den förlorade sonen, längre fram på gatan, vid busshållplatsen på Fulham Broadway. Det blir ett kärt återseende och tillsammans går vi upp till Lloyds Bar. Där sitter en grupp med ännu fler CSS:are och snart har vi beställt in ännu en frukost. Min andra engelska frukost för dagen. Lovén berättar, först lite bittert om hur han tappade bort sin biljett, hindrades av vakterna från att leta efter den och till sist plockades upp av polismakten. ”Trying to enter stadium intoxicated” – var den officiella förklaringen och efter att ha fått spendera matchen under läktaren hade den gode Lovén hur som helst förstått av läktarljudet att Chelsea vunnit matchen med 2-0. Natten hade spenderats på ett häkte i Wolverhampton och polisen behagade släppa honom först 22:15, d v s exakt en kvart efter att sista tåget till London avgått. En tydlig markering från en i övrigt korrekt och hövlig polismakt i Midlands. Resan hem hade varit mer eller mindre äventyrlig. Lovén såg inte speciellt glad ut, men vi övriga vrålade skadeglatt av skratt. Lovén lät sig inte muntras upp av våra glada tillrop förrän Martin Wells kom på den lysande idén att beställa in Champagne. Skumpan kom in och med ett glas i handen och i vänners lag kunde till sist även Lovén se det komiska i att han nu lyckats med bedriften att bli omhändertagen av polis i samband med fotboll i fem olika länder. Så där satt vi, på Lloyds Bar i Fulham, återförenade igen, bland vänner. Drack Champagne, ljög och skroderade medan vi tittade på reprisen av Drogbas båda mål. Jag mumsade i mig dagens andra engelska frukost och trivdes som en liten prins. Livet var värt att leva igen.