Tottenham - Everton 2-1 (2-0)
En blytung månad gick mot sitt slut och efter att ha klarat den över förväntat i poängväg och att i torsdags åkt på en jobbig förlust borta mot Sporting i Lissabon så var det med spänd förväntan man skulle se hur Moyes och Everton skulle reagera i gårdagens svåra bortamatch mot Tottenham.
Att det skulle bli förändringar hade nog de flesta räknat med men David Moyes lite märkliga laguttagning ,i kölvattnet efter smällen i Lissabon, kändes i många Everton supportrars ögon på förhand som att kasta in handduken innan matchen ens börjat. Själv höll jag på att tappa min nyss införskaffade kaffemugg i White Harts Lanes innandömen när jag såg laget presenteras på en av de många tv skärmarna. Med nöd och näppe lyckades jag hålla kvar kaffet och muggen men jag kunde inte hålla tillbaka min förvåning och ilska genom att slå min lediga knytnäve hårt i en bänkskiva och utbrista ett högt f-ck! F-ordet kom med automatik då man i ett par dagar hört det till leda som vanligt när man besöker England.. Det jag inte tänkte på i min spontana reaktion var att min lagtillhörighet också nu var avslöjad och hemmafansen som stod i min närhet gapflabbade och gav mig några små pikar men inte något allvarligare än så som tur var.
Själv hade jag förväntat mig att Jagielka skulle startat som mittlås tillsammans med den så stabile Heitinga. Att Bilyaletdinov skulle få börja såg jag som stensäkert då Moyes uttryckligen sagt att han önskade att han kunde få ge Pienaar och Donovan lite välbehövlig vila, likaså Saha kändes som att det skulle bli bänken denna match för att ge Yakubu en chans att komma igång. Eventuellt också vila någon av Osman eller Arteta som i så fall skulle ersättas med Rodwell. Det var mina tankegångar men det skulle visa sig att Moyes inte alls hade med Saha i truppen, Distin fick en mittbacksplats istället för Jagielka, Yakubu mycket riktigt från start och Donovan på bänken men de stora uttropstecknen var att Bilyaletdinov inte fick en plats i startelvan utan den gick helt oförstående till Victor Anichebe som fick agera yttermittfältare trots sin begränsade kapacitet som renodlad anfallare.
Mina farhågor efter att sett laguttagningen besannades mycket snabbt efter att domare Steve Bennett blåst igång matchen. Efter 10 yra minuter där Evertons mittfält blev helt överspelade gång på gång så tappar Pienaar svagt bollen som letar sig fram till Defoe som i sin tur avlossar ett skott som blir till en passning vid bortre stolpen där en framglidandes Pavlyuchenko enkelt kan stöta in 1-0 för Tottenham.
Tottenham fortsatte att trumma på i kraft av sin snabba utdelning och de märkte liksom publiken att Everton inte alls var med i matchen. Gästerna gav bort bollen i enkla och onödiga lägen stup i ett, dessutom så var mittfältet så felkomponerat de kunde bli för dagen och inget som helst understöd för varandra fanns där så hemmalaget gick på för fullt. I 28:e minuten får de så mycket riktigt och välförtjänt utdelning igen och det var de 2 eleganta kroatiska spelarna Kranjar och Modric som kombinerade fint i utkanten på Evertons vänstra sida av straffområdet. Modric vänder lätt bort en Evertonförsvarare och chippar både snyggt och skickligt bollen i en perfekt båge över en flaxandes Howard och det blir 2-0 till Spurs.
Även om Everton rycker upp sig lite efter detta och är nära att reducera genom Rowell på nick så ska de vara glada för att det ”bara” står 2-0 när lagen går in till halvtidsvila. Den förväntade effekten av ”hårtorken” i omklädningsrummet och ett byte där Jagielka kom in i stället för Osman medan Hetinga flyttades upp på mitten gav resultat. En fullständig scenförändring av matchbilden där Everton nu höll i taktpinnen och även gav utdelning i 54:e minuten. Arteta slår en hörna från vänster till höger och Rodwell möter återigen på huvudet, denna gång bättre och den alltid så i luften svage keepern Gomes gör ett svagt ingripande i kamp med Anichebe och bollen dimper ner till Yakubu som bara har att peta in 1-2 och det är match igen.
Omgående är Rodwell nära att kvittera till 2-2 med att bra skott som dock Gomes kniper. Strax därefter kommer bytet där Anichebe går ut och Donovan kommer in och därigenom så blir det ännu mera fart och Tottenham sätts under stark press där Everton spelar bra och skapar flertalet bra chanser på löpande band. Pienaar, Jagielka, Heitinga och framför allt Donovan hade mycket bra lägen där Donovan får bära hundhuvudet för dagen. Rodwell (återigen) skickar över en boll längs gräset till amerikanen som står sopren vid högra stolpen och har tomt mål att trycka in bollen i. Av någon outgrundlig anledning lyckas Donovan träffa utsidan av nätet istället för insidan i ostört läge. Hela White Hart Lane hade redan räknat in 2-2 i den situationen och undertecknad hade redan rest sig och skrikit ut sin lycka för att helt oförstående inte se bollen gå i mål. 35000 djupa suckar och förvånande skratt förvandlas snabbt till ett hånande: USA…USA…USA…
Everton kör gasen i botten de sista minuterna men lyckas ej få till den kvittering som jag trots allt tycker laget gjort sig förtjänt av. 2-2 och oavgjort hade speglat matchbilden väl och varit ett rättvist resultat där Tottenham fullständigt ägde första halvlek. Lika överlägset som hemmalaget var i första var gästerna i andra halvan av matchen och i mina blå ögon så skapades det definitivt tillräckligt många chanser för att kunna åka hem till Liverpool med en poäng. Nu blev det inte så utan Tottenham lyckades hålla undan med nöd och näppe och därmed ta 3 välbehövliga poäng för att hålla kontakt med toppen och även rycka ifrån den sent vaknade och jagande björnen Everton som nu får ta nya tag mot Hull i nästa match.
