Chelseas Värld- En slags veckosummering.
Ölen är halvtom . Jag heltom. Det finns ingen lust att dricka upp resten trots att sällskapet är gott där jag står lutad över bardisken på G G. Slutresultatet på storbildsskärmen hånar mig, hånar alla blå som trodde på en seger idag. Bedrövad lämnar jag sällskapet (och ölen) där den är och kastar mig ut i ett slask sverige som inte tycks ha ett slut.
Chelsea-Manchester City 2-4. Detta är bara siffror. Men den man som såg matchen och tror att det bara handlar om siffror och en förlust är” immun mot verkligheten.”
Det finns flera sätt att förlora på. Från förluster där laget fortfarande har sin heder i behåll till förluster där laget förlorat för att den inte haft rätt inställning. Jag funderar på vilken typ av förlust detta var medan jag klär på mig och beger mig hem för att se den sena reprisen av matchen.
Jag känner på mig vad media ska skriva på Måndag. Det kommer att handla om Wayne Bridges hämnd på John Terry. Hur han vägrade ta honom i handen. Hur hela City spelade för honom varje sekund i hela matchen och inte gav sig förens rättvisa var skipad. Om så är fallet så finns det inte en Tränare i världen som kan gardera sig mot ett lag vars agenda ligger utanför/över de normala förutsättningarna för en match.
Väl hemma. Lite lugnare i sinnet ser jag om matchen. Jag är inte längre irriterad på Dein. Hans konto av eftermiddagar som han förstört för mig är utan kreditgräns.
Jag ser ett imploderande Chelsea , ett eko från förr som varken ägde förmågan eller viljan att ändra matchbilden och en Drogba som ska ordna allt själv men vars tur har tagit slut.
Istället irriterar jag mig på att vi gav Bellamy fria löpvägar och att det var han som står högt på min tycka illa lista, som fick besudla Stamford Bridge med sina 2 mål. Glädjande nog så regnade det efter matchen så spåren efter Dein och Bellamy har sjunkit ner i marken när vi vaknat.
Formen är som alla vet en färskvara, men efter två förluster på en vecka så känns den mer som en kvinna som dragit mitt i natten med fönstret öppet och lämnat vintern att härja fritt i rummet.
John Terrys tomma blick efter slutsignalen jagar mig när jag försöker skriva något. För ett ögonblick kändes som om han inte vill vara med längre. Att allt har blivit för mycket t om för våran super Captain. Jag fryser bilden på och får gåshud. Ett Chelsea utan John Terry finns inte i min begreppsvärld.
2-3/3 Den utan skuld-Kasta första stenen.
Det vore väl frid om förlusten stannade vid en Wennmankrönika eller några gliringar från kamrater. Men så var inte givetvis inte fallet. I Engelsk media får man istället läsa om att Bellamy kommentera John Terry och dennes moral. Jag skrattar först åt denne man och att han är så härligt befriad från självinsiktens härjningar att han inte ägnar sig åt självcencur istället för att röja vilket as alla i England vet att han är. Men att slå kvinnor utanför en nattklubb för att de inte lät sig imponeras av en fotbollstjärna och inte ville följa med honom hem hamnar i hans värld snäppet under John Terrys ”brott”.
Men det slutar inte där. Tevez har från himmelen fått förståelse av det engelska språket som gåva av en moralisk gud och därför kunnat förstå allt som skrivits yttrar sig att vår kapten inte skulle ha överlevt i Argentina om han legat med kompis flickvän.
Detta är alltså samme Tevez som fick hans muck med Terry att se ut som en mal när han rensar mungipan på en val.
Och i hans kvarter skulle nog kvinnan först få åktur med skärpet innan det blev tal om att prata med mannen i fråga, dessutom är jag ganska säker på att ordet ”ex-novia” betyder samma sak i Argentina som i den övriga spansktalande världen.
Vi lämnar det så. Det finns inget mer att tillägga än att det är otroligt tröttsamt att behöva läsa om John Terrys misstag och alla dess infallsvinklar istället för att läsa om hans prestationer på fotbollsplan.
5-8/3 ” Världen snurrar på vare sig vi vill det eller inte.”
Efter en landskamp mot en obetydlig nation(fotbollsmässigt) så tjyvstartade engelsk media med silly season. Denna gång gäller det Joe Cole. Han sägs vägra skriva på det kontrakt som klubben erbjudit honom och istället begärt en veckolön som klart överstiger hans prestationer på plan. Manchester United, Inter,Atletico är klubbar som sägs vara där och söka hans signatur.
Jag vet först inte vad jag ska tro. Jag älskar Joe Cole och har gjort det sen Ranieri tog honom till klubben. Men man behöver inte ens en normal syn för att se att det är något som inte stämmer med Mr Cole på fotbollsplan. Hans låga har likt ett tomtebloss planat ut och han ser ut som att varje beslut han måste fatta på plan är beslut som är jobbiga att ta. Det är inte den Joe Cole jag vill se. Den Joe Cole jag vill se rinner likt kvicksilver mellan backar, serverar sina lagkamrater instick av världsklass och som alltid finns på rätt plats för att göra ett Cole mål
Så det är dags för honom att stänga av CV-videon som används som slagträ i en löneförhandling och se på årets prestationer som ett led i bättre självkännedom och noga överväga nästa steg, för finns det ett blått hjärta i hans kropp vet han vad han måste göra.
På söndagen kom drömmen om en titel ett steg närmare när Chelsea slog Stoke med 2-0 efter mål av våran super duo. Det finns egentligen inget att skriva om den matchen. Stoke expiderades och det närmsta man kommer när man ska förklara är det gamla slitna uttrycket ” En dag på jobbet”.
Och ingen dag utan att Chelsea på något sätt hamnar på löpet. Football Fancast har gjort en lista på den engelska ligan mest överskattade spelare. Här är länken
Till sist ett meddelande till alla CSSare.
Det började som fyllesnack under Wolves borta, att jag skulle göra ett Molineux underrepotage till en halvseriös idé om en bok med oss båda som författare.
Jag kan nu meddela. Givetvis i nyktert tillstånd att en sådan bok lämnat sitt planeringsstadie och har påbörjats.Det kommer inom kort en frågan till en del om de vill delta i detta projekt.
Over and out för denna gång.
