Chelseas värld på besök i himlen
Ok, Let´s goo!!
Ett Chelsea med stukat självförtroende och ett spel där Rigor mortis hållt laget som gisslan Och en omvärld som förväntat sig en reaktion efter uttåget ur CL var inte den bästa av förutsättningar när ett kölhalat Portsmouth som inte hade något annat än hedern att spela för stod på tur för att visa samma omvärld att man fortfarande kunde spela fotboll.
När sedan Malouda talade ut i engelsk press om hans önskan att hitta nya utmaningar i ett annat land och Lampard önskade att Ancelotti visade mer känslor under matcherna började stickningarna under min hud och en lätt rastlöshet infinna sig. Mest av allt hade jag velat vara på Fratton med fellow blues och skrika fram mitt lag.
Men det är skönt att ha fel ibland.Ancelotti tuggade tuggummi och fördubblade sin närvaro under matchen och våra pojkar i blått spelade som de sett på varandra i omklädningsrummet . ”oh what the F*ck…let´s go !!”
Och inte blev det svårare när James i Portsmouthmålet fastnat i en spurskapsel från förr med en loop runt planeten Useless och att resten av laget tycks vilja hämnas på klubben genom att sänka sitt marknadsvärde så uteblev den match jag hade hoppats på.
5-0 var islossning.5-0 var kross.5-0 var ett utslag på EKGn att laget fortfarande lever och har viljan kvar.Trots att det bara var Portsmouth som kanske hade viljan men inte förmågan att spela bra och kanske inte var en värdemätare att gå efter så kändes det lugnare efter matchen. Malouda har återfunnit sin form,Drogba stod upp när han behövde det och Lampard blev den härförare på mitten som vi saknat ett tag och inget tydde på annat än att matcherna mot Inter och Blackburn var inget annat än olyckliga tillfälligheter som kan rättas till och som ska rättas till.
Det omöjliga resultatet
Lördagen den 27Mars är dagen då en Legend kom tillbaka och åter blev Kung Lampard och six feet under under shed end kunde den med känsliga öron höra Osgood sjunga om att strolla längs fulham road få svaret om ett Blue tomorrow och otåligt vänta på att Frank en dag ska sitta vid hans sida och prata minnen två hjältar emellan.Han kommer givetvis nämna att han var där den dagen han gjorde 4 mål och de två ska blicka ner på deras Stamford Bridge och följa nästa generations hjältar spelafotboll och Lampard ska svara att just den dagen den 27e Mars2010 kände hur han spelade med Osgoods ande brevid sig.
Så vad gör det om Zhirkov gjorde sig skyldig till kaptalbrott bland ytterbackar, eller att Ferreira såg ut att spela med osynliga trådar och att den som höll i dem verkade vara en illmarig 10-åring på hög på Retalina och vad gör det när Cole inte kan slå ett pass förbi en Villaspelare en enda gång under matchen.? Och vad gör det om vi borta från guldet när laget spelade med en glädje som kan jämföras med barns oskyldiga och innerliga glädje när den första pulkavänliga snön just fallit. Vem bryr sig om ligatiteln överhuvudtaget när vårat Chelsea spelade som om Aston Villa vore Malta.??
Medans jag skriver vibrerar min mobil på sin plats brevid laptopen där jag lagt den. En kompis.En United anhängare vill börja slänga käft redan nu, 3 timmar efter matchen. Jag låter han skriva ett mess till innan jag bestämmer mig för att låta bliatt svara. Jag är för lycklig och det är för tidigt att redan börja tänka på nästa Lördag Så jag stänger av mobilen och sitter i mörkret och trivs med mitt Chelsea ett tag till för framtiden kommer tids nog ändå och detta kan lika bra vara säsongen sista lyckliga Chelseas Värld.
